Birgittas man grävde tunnel under Berlinmuren – "Jag visste inget"

Livet tar ibland en helt ny vändning. När flygvärdinnan Birgitta Klev greppade sin drink på baren Hurleys i ett decemberkallt New York 1960 anade hon inte att den man vars blick hon strax skulle möta skulle förändra hennes liv i grunden. Själv kom hon från enkla förhållanden i Uppsala. Med honom skulle hon komma att resa över hela världen, hamna mitt i storpolitiken och träffa kändisar som Dalai Lama och Hugh Hefner.

– En äldre amerikan, han var 42 år då, kom fram och presenterade sig som Piers Anderton. Han bjöd senare ut mig på middag, men jag tyckte att han var dötråkig. Han pratade ju inte utan ställde bara frågor till mig, utbrister Birgitta med ett skratt.

I dag är Birgitta Anderton 85 år och tillbaka i Uppsala efter ett långt och innehållsrikt liv kantat av äventyr, dramatik och sorg. När hon träffade Piers var hon 25 år gammal och vacker som en dag. 60 år senare är kroppen en gammal kvinnas, men skarpsinnet, slagfärdigheten och glimten i ögat har hon kvar. Numera bor hon i Uppsala, där hon växte upp och varifrån hon så småningom sökte sig till England som barnflicka och senare till en karriär som flygvärdinna på PanAm.

Rädd för att kasta sig ut i det okända har hon aldrig varit, även om hon själv beskriver sitt yrkesval som ett sätt att ”bara försörja mig”.

Nej, hennes första intryck av Piers var inget vidare. Men efter en lång kväll och många timmars samtal blev hon förälskad i den populäre och lågmälde NBC-reportern. Så när han frågade om hon ville gifta sig tackade hon ja.

– Det gick vansinnigt snabbt. Men han hade rätt i att vi annars inte skulle träffas igen. Jag flög över hela världen och han var då stationerad i Bonn. Jag sa upp mig från jobbet, för så var det på den tiden, och flyttade till Tyskland. Han var frånskild med fem barn som bodde med mamman i San Fransisco och jag hade en son, Micke, från en tidigare relation, som bodde med mina föräldrar. Nu fick han komma till Bonn, där vi bodde i en stor våning med tjänstefolk, berättar Birgitta, som själv hade arbetat som piga.

Storskalig diplomatisk kris

Hon blev snabbt varse att livet med en stjärnreporter innebar tvära kast. Han kunde försvinna ut på jobb på udda tider. Men han kom alltid hem till henne. Ibland tog han henne till Västberlin, där han tillsammans med en grupp dedikerade unga män grävde en tunnel under Berlinmuren för att hjälpa folk att fly diktaturen i öst. Bygget filmades och blev en NBC-dokumentär — som ledde till en storskalig diplomatisk kris mitt under kalla kriget.

Om det hemliga tunnelbygget visste Birgitta ingenting. Piers teg som muren, men hon minns när han kom hem sent på kvällarna, helt lerig. När hon frågade var han varit svarade han bara ”ute på ett jobb”.

– Det var först när den var klar som han berättade. Han var överlycklig över att alla tog sig ut! Men det blev ett jäkla liv. President Kennedy var livrädd för att filmen skulle påverka USA:s internationella relationer negativt …

Piers gjorde några år senare ännu en dokumentär; om Robert "Bobby" F. Kennedy under hans kampanj för att bli demokraternas presidentkandidat. Han stod alldeles bakom Kennedy när denne sköts till döds på Ambassador Hotel i Los Angeles 1968.

Familjen Anderton bosatte sig i San Fransisco, där Piers växt upp och där hans barn bodde. Han kom från en mycket rik familj, hade gått på de allra finaste skolorna och kände bland andra kung Farouk av Egypten. Birgitta berättar om det första mötet med svärmor.

– Hon bodde i en flott enplansvilla, hade betjänt som öppnade och kom skridande emot mig över de blanka marmorgolven iklädd en japansk kimonoklänning med släp … jag tappade nästan andan. Men hon var väldigt trevlig och jag kände mig välkommen, trots att jag kom från en helt annan bakgrund.

Birgitta var ingen lättimponerad tjej. Hon hängde gärna med på det mesta som erbjöds via Piers jobb, men hon tog saker för vad de var. Vid ett besök hos Hugh Hefner blev hon mest illa berörd av alla unga flickor utklädda till ”bunnies” och det vräkiga överdådet. Hon minns ett stort fat med rysk kaviar som folk fimpade i.

– Som svensk tjej var jag rätt naiv och jag ville bara därifrån, konstaterar hon.

Mötte Dalai Lama

Ett annat minnesvärt möte var med Dalai Lama. Men kanske inte så mycket för just honom utan för tågresan till Tibet.

– Vi åkte första klass, men det var ändå bara enkla träbänkar och iskallt. Jag hade satt på mig alla varma kläder jag hade för att slippa frysa. Sista biten åkte vi med bil längs smala, gropiga vägar i ett land som fortfarande var väldigt primitivt. Dalai Lama var en vänlig och mild man med ett fint leende. Men jag vet inte om han var särskilt speciell eller upphöjd i mina ögon, säger Birgitta på sitt typiskt lakoniska vis.

Under sina 45 år som hustru till Piers bodde de periodvis både i England och USA. Som den driftiga kvinna Birgitta var ville hon jobba. Under en period arbetade hon därför som rådgivare hos flygplanstillverkaren Lockhead. Där gav hon sitt kvinnliga yrkesperspektiv på hur flygplanen skulle utformas för att servering av mat och förvaring skulle ske på ett effektivt och säkert sätt.

Hon fick också chansen att flyga med president Eisenhower på en tre veckor lång världsturné, då han besökte England, Turkiet, Pakistan Iran, Grekland, Tunisien och Marocko.

På ytan verkade Birgitta leva ett äventyrligt drömliv med pengar, tjänstefolk och en älskvärd, framgångsrik make. Men när hennes son Micke var i 18-årsåldern insjuknade han i schizofreni och fördes då till Sverige, där man kommit längre med behandlingar och mediciner. Det gjorde att Birgitta fick pendla mellan USA och Sverige för att vara nära sin son, som bodde på ett gruppboende.

Den stora sorgen

När sonen kommer på tal blir Birgitta dämpad, axlarna sjunker. Hans psykiska sjukdom var en stor oro i hennes liv och när han dog, bara 35 år gammal, förlorade hon fotfästet.

– Jag reste tillbaka till San Fransisco, där Piers och hans barn fanns, och försökte leva på så gott det gick. Jag simmade varje dag för att hålla mig i form och för att skingra tankarna, men en dag blev jag yr och svimmade nästan. Hela jag föll i bitar, jag var säker på att jag skulle dö. Piers skickade efter ambulans, men på sjukhuset konstaterades att jag var fysiskt frisk …

Hon förstod att hon inte kunde sitta hemma med sin sorg. Som skicklig sömmerska – i sin ungdom sydde hon alla klänningar själv – blev hon volontär som konservator på San Fransisco Museum of Art, som skulle arrangera en stor utställning. Det handlade om att renovera gobelänger. Birgitta var där två gånger i veckan.

– När arbetat var slutfört frågade Piers; vad vill du göra nu? Han förstod att jag inte kunde sitta sysslolös, jag ville inte bara vara en hemmafru. Jag svarade att jag ville till Hampton Court och Livrustkammaren. Jamen åk då, sa Piers. Han var fantastisk på så vis och jag tror att nyckeln till vårt långa äktenskap låg i just detta. Att vi lämnade varandra fria att vara oss själva, säger Birgitta med ett leende.

Se också: 6 tips för att hålla liv i relationen

Efter reklamen: 6 tips för att hålla liv i relationen

Det blev både Hampton Court i London och Livrustkammaren i Stockholm där hon sattes att konservera Karl X:s dräkt.

"Ett fantastiskt liv"

De sista åren Piers levde bodde paret i England, där Piers fick utlopp för sitt stora intresse för trädgårdsarbete och blommor.

– Vi hade en så vacker trädgård att vi fick öppna upp den för allmänheten, berättar Birgitta.

Av de länder hon bott i ligger England henne varmast om hjärtat. Hon beskriver elegansen, artigheten, de på gott och ont strikta reglerna kring hur man beter sig och den speciella stämningen. Men när Piers gick bort i prostatacancer 2004 valde Birgitta att sälja huset i England och flytta hem.

Hon tystnar och blickar ut över ett regnigt Uppsala.

– Jag har haft ett fantastiskt liv och är tacksam över alla år jag fick med Piers. Jag saknar honom fortfarande. Han ville begravas under ett träd i Uppsala. Och det fick han. Han ligger på samma plats som Micke och mamma.