Björn och Pia skrev bok om Sven Gillsäter: Vi är stolta över pappa

Fotografen och grundaren av svenska Världsnaturfonden, Sven Gillsäter, står i en å och håller sin kamera i händerna

Naturfotografen Sven Gillsäter var en av grundarna till svenska Världsnaturfonden.

Foto: Sven Gillsäter

Han har kallats Sveriges David Attenborough och var med och startade Världsnaturfonden i Sverige. Fotografen Sven Gillsäter värnade djur och natur och i boken Med kamera om halsen – Sven Gillsäter, naturfotograf och världsresenär på 1900-talet hyllar nu hans barn Pia och Björn en klimatkämpe som var före sin tid.

Fotografen Sven Gillsäter skulle ha fyllt 100 år i år. Nu har hans barn, Pia och Björn Gillsäter, skrivit boken Med kamera om halsen – Sven Gillsäter, naturfotograf och världsresenär på 1900-talet (Votum Förlag)

Vilka var de viktigaste skälen till att ni ville uppmärksamma Svens liv och gärningar med en bok?

Björn: Vi tyckte att pappa Sven inte fick någon riktig avslutning på sitt liv. Han försvann gradvis in i Alzheimerdimman. Vi kände att det fanns många historier om hans liv kvar att berätta, och att en bok skulle både kunna väcka minnen, tankar och till och med inspirera yngre generationer. Vi ser idag en ungdom som är oerhört natur- och miljömedveten, och de kan nog tycka att det är spännande att läsa om ursprunget till miljörörelsen. Och så fanns det ett unikt material att ösa ur, inte minst hyllmeter med olästa resedagboksanteckningar.

Syskonen Björn och Pia Gillsäter har skrivit en bok om sin pappa Sven Gillsäter och här berättar de om uppväxten, Sven Gillsäters arbete och miljöengagemang.

Syskonen Björn och Pia Gillsäter har skrivit en bok om sin berömde pappa, naturfotografen Sven Gillsäter.

Foto: Karl-Einar Löfqvist

Väldigt många minns Sven Gillsäter, som ofta kallades Sveriges David Attenborough, som fotograf, författare, föredragshållare, folkbildare med mera – men det var med sina tv-filmer på 1960- och 1970-talet som han blev känd för den breda massan. Minns ni att ni märkte att er pappa var känd?

Pia: Det gick inte att INTE märka att han var känd! Han var i allra högsta grad en offentlig person – hela familjen, först ”Sven och Pia” sedan hela familjen förekom i hans filmer, tv-program, reportage och tidningsintervjuer under flera års tid på 1900-talet. Somligt var precis som i andra familjer – väckarklockan ringde på morgonen, hunden måste rastas innan jag gick till skolan, det gällde att passa middagstiden och att läsa läxor och klara skrivningar och prov. Sedan var det ju inte lika vanligt att som barn följa med sin förälder till jobbet – som kunde vara i Östafrika, Alaska eller Sydamerika. Och att själv vara en del av sin pappas jobb.

Detta är Pia Gillsäter

Ålder: 71

Familj: Ja – stor med många vänner!

Bor: I Stockholm

Gör: Vad jag vill! Är en av WWF:s Planetfaddrar, stödjer Amnesty, Svenska Afghanistankommittén, Kvinna till Kvinna, Läkare utan gränser, Naturskyddsföreningen. Jag skriver, är med i Författarförbundet och är glad för mina vänner!

Ni fick följa med på många resor tillsammans med er pappa. Har ni något extra oförglömligt minne från någon resa?

Pia: Att bo på Hotell Lapplandia och lära mig åka skidor i Riksgränsen under en följd av år som barn gav starka minnen för livet! Jag har återvänt till Riksgränsen som vuxen och fjällen där ligger mig nära om hjärtat. Att som nioåring få rida på en åsna och som tolvåring få kramas med en schimpans var naturligtvis speciellt. Livet med pappa var väldigt innehållsrikt och jag är tacksam över vad jag har fått vara med om.

Björn: Att tillsammans få se kungspingvinkolonier lika stora som Göteborg, på en Subantarktisk ö (Crozet). Att bada med sjöelefanter och hammarhajar på Galápagos. Att vara med på föreläsningsturnéer runt om i Sverige och lära sig berättarkonst.

Ragnhild kämpar för en perfekt värld: "Viktigt att orka orka"

Fanns det även baksidor med er uppväxt?

Pia: För mig var baksidan den kändisroll som jag fick genom Pappas böcker och filmer om ”Pia”. Jag tyckte inte alls om att vara ”berömd” och bli utsatt för avundsjuka och bli beundrad.

Björn: Nästan ingenting. Jag älskade våra resor tillsammans.

Detta är Björn Gillsäter

Ålder: 53

Familj: Hustru Clare (engelska) samt tre döttrar: Lucia (16), Rosalie (14) och Allegra (12).

Bor: I Köpenhamn

Gör: Chef på World Bank-UNHCR Joint Data Center on Forced Displacement. Det är ett nystartat initiativ som syftar till att radikalt öka vår gemensamma kunskap om de 82 miljoner flyktingarnas levnadsvillkor i världen.

Vad är ni allra mest stolta över som er pappa gjorde?

Pia: Jag är stolt över att ha haft en pappa som engagerade sig för djur, natur och vår jord. Han brydde sig och gjorde något av sin kunskap om hoten mot flora och fauna med de medel han hade: kameran, pennan, förmågan att sprida kunskap i ord, skrift och bild.

Sven Gillsäter tittar närmare på bildskörden från Ishavet tillsammans med dottern Pia.

Pia och pappa Sven kollar bildskörden från Ishavet.

Foto: Sven Gillsäter

Björn: Samma som Pia. Att han var en del av bygga upp ett natur- och miljöengagemang i Sverige under 1960- och 1970-talen. Hans jobb som ”folkupplysare”. Ännu mer konkret: att Världsnaturfonden Sverige – med pappas hjälp – lyckades återuppbygga och rädda Charles Darwins forskningsstationens verksamhet när byggnaden brunnit ner på 1980-talet. Man lyckades dra in miljontals kronor.

Sven var tidig med att värna om miljön och utrotningshotade arter och var bland annat en av grundarna av Världsnaturfonden i Sverige. Hur tror ni att Sven skulle engagerat sig i nutidens klimatkamp?

Pia: Han skulle ha gjort detsamma som han gjorde: använt alla sina förmågor för att påverka och sprida kunskap om nödvändigheten att agera för att hejda och minska effekterna av klimatförändringarna.

Tror ni Sven kan fungera som en inspiration för dagens unga miljökämpar?

Pia: Vi hoppas det. Han var en gång en tolvåring som fick en kamera... Med den i handen förverkligade han sina drömmar och delade med sig av det som var viktigt för honom. Tillsammans med andra gjorde han skillnad: han var med och bildade Sveriges mest framgångsrika fotografkollektiv, TIO fotografer, den svenska delen av Världsnaturfonden, och Naturfotograferna. Till exempel.

Se också: 10 saker du kan göra för klimatet redan idag

1:59

Efter reklamen: 10 saker du kan göra för klimatet redan i dag

(1:59)

Vad ser ni som er pappas största styrkor som fotograf och naturskildrare?

Pia: Viljan och strävan lära sig mera och att dela med sig.

Björn: Hans språk, närhet och värme.

Har ni själva på ett eller annat sätt gått i er pappas fotspår?

Pia: Jag har arbetat i många år som informatör och kommunikatör inom SJ och Trafikverket och använt både foto, text och tal i mitt arbete. Respekt för naturen finns med i allt jag gör och gjort.

Björn: Jag jobbar med hållbar utveckling och för främjandet av de hållbarhetsmål som världen har kommer överens om, som FN-diplomat och Världsbanksanställd.

Björn som liten är på uppdrag med pappa Sven Gillsäter på Falklandsöarna.

Här är Björn och pappa Sven på Falklandsöarna. – Jag älskade våra resor tillsammans, säger Björn.

Foto: Sven Gillsäter

Utdrag ur boken Med kamera om halsen – Sven Gillsäter, naturfotograf och världsresenär på 1900-talet:

SVENS VARMA OCH KALLA LUSTGÅRD

Sven upplevde Galápagos som ett paradis, som en Edens lustgård – och han ville skydda den mot allt ont. Det fanns ont på öarna – genom århundradena hade obetänksamma seglare och skutor lämnat efter sig råttor, getter, åsnor, kattor, hundar. Råttorna och tamdjuren förvildades och hotade både florans och faunans ömtåliga balans på öarna. Sedan fanns det underliga mänskliga varelser också.

Sven höll sig till de viltvårdande varelserna och till fåglarna, sjölejonen, ödlorna, sköldpaddorna, humrarna och naturen. Han njöt av att vistas bland fåglar och djur som inte var rädda för människor – eftersom de inte hade förstått att de kunde behöva vara det. I dagboken från 1967 beskriver han morgonens delade frukost:

När solen gick opp var vårt läger invaderat av hungriga Darwin-finkar o när det började bli lite värme kom de ännu stelbenta lavaödlorna. Då Tommy [Svens assistent på den här resan] fått kaffevattnet hett var även landiguanorna i farten o lägret var fyllt av djur. Av däggdjur fanns förutom de två svenskarna en i ”nionde” månaden varande sjölejonhona, som jagades upp till oss av tjuren. Totalt utmattad föll hon ihop bara tre á fyra meter ifrån smörburken.

En landiguana var så närgången att hon höll på att svälja Tommys sked med marmelad, en annan var så envis med campingtallriken, att hon trots vänliga puffar med jaktkniven, vägrade flytta på sig. Två av dem körde nosen i burken med ”Sardiner i tomatsås” så att hela deras fysionomi blev en rödfärgande målares med gesäll. Underbart. Lavaödlorna kånkade röda ostkanter o jagade varann. Darwin-finkar invaderade de skurna brödskivorna. Vilken festlig frukost!!! Massor av meter film. Tre iguanor åkte i luven på varann under mitt Arristativ o snurrade runt så dammet yrde.

En kväll några dagar senare:

Med kameran om halsen – Sven Gillsäter, naturfotograf och världsresenär på 1900-talet.

När vi kröp in i sovsäckarna hade lavaödlorna krupit ner i sina hålor o härmfåglarna uppsökt nattkvist. Över kvällshimlen sträckte svalstjärtade måsar i hundratal ut över havet. Lågt över buskarna ut mot en udde svepte massor av duvor. Och in till oss kom först en ung sjölejonhane. Måste säga ifrån att han fick sova vid sidan av oss. Han löd och på ett par armlängders avstånd vände han och la sig tre meter ifrån.

EN RESANDE NATUR- FOTOGRAF, PAPPA OCH MAKE

Förutom fotograf var Sven också förälder och make. I Indonesien var han med på en botanisk expedition på Borneo, de besteg ett berg som ”om möjligt är brantare än Östra leden till Kebnekajse”. Regnskogens skumma och fuktiga ljus och den slippriga och branta vandringen var enerverande. Sven och två av bärarna övernattade i en bivack. Sven läste ett 50-tal sidor i James Micheners bok The Fires of Spring, medan bärarna gjorde sig en glad afton på den botaniska expeditionsledarens 96-procentiga sprit. Enligt Google är Micheners bok en bitterljuv beskrivning av den föräldralösa pojken David, till synes dömd till ensamhet och fattigdom, och hans riskfyllda utveckling till ung man. Sven hade svårt att somna och skrev i sin dagbok att tankarna gick till Pia och till hennes framtid. Skulle hon komma in i samma själsstrider som David i boken, ställas inför samma frågor och livsgåtor som han? Sven lovar sig själv:

Jag ska försöka hjälpa henne genom. Ska stålsätta hennes vilja genom att alltid försöka förstå hennes tankar.

Drushuvudödla på tå, Galápagos – bild ur boken Med kameran om halsen – Sven Gillsäter naturfotograf och världsresenär på 1900-talet.

Drushuvudödla på tå, Galápagos.

Foto: Sven Gillsäter

Pia bodde då i Njutånger hos farföräldrarna och hade börjat i första klass. Svens resa fortsatte efter Borneo till Australien.

I dagboken skriver han att han ska handla julklappar till henne där och att han hoppas att han ska lyckas ringa till Njutånger på julafton. Det lyckades han med och i dagboken ser man nästan glädjetårarna när han beskriver hur hjärtat dunkar och han hör Pia ropa ”Hej Pappa!” i en sprakig telefonledning mellan Australien och Sverige.

Björn föddes i juli 1966 och i Saxons Veckotidning är den lyckliga familjen avbildad och intervjuad under rubriken ”tv:s Sven Gillsäter har fått en ny reskamrat”.

När Sven var på Galápagos 1967 var resten av familjen kvar i Sverige. Björn var ett halvt år och Sven gick och tänkte på honom och skrev i sin dagbok: ” … tro om han blir lika knas som far sin. Vore nog inte så dumt.” Sven längtar efter familjen och i en anteckning senare på samma resa beskriver han vad han vill erbjuda sin son:

Karin är bästa vän med hermelinen Lill-Nisse – se bildspelet här

Man sover på underlag av åsnelort ena natten, ruttna löv den andra, med en bädd av pimpsten i en bäckravin den tredje. Passar ganska bra. Och finns en finare sänghimmel än en stjärnströdd sky? Eller en med fullmåne?

Måtte det finnas så mycket natur kvar, och så mycket ren luft o en skvätt glasklart vatten, att Björn i sin generation får uppleva detta. En pojkdröm som hans far upplever varje dag o natt ute på fältet, trots de snart 47 åren.

Efter en alldeles särskilt ansträngande expedition till en gejser i en uttorkad vulkankrater på ön Alcedo tycks Sven själv andligen uttorkad. I dagboken skriver han:

F.ö. har jag långsamt o trist här. Längtar efter Harriet så jag kan förgås. Trots goda perspektiv för filmningen så är det familjen som betyder mest.

Familjen betydde mest, resorna var en del av yrket och sättet att försörja familjen. Samtidigt var resorna att leva en dröm.

Jag är medveten om att jag är en ytterst priviligierad människa som får resa till platser dit andra inte tar sig. Jag får syssla med det roligaste jag vet, och jag har tid att vänta tills jag får vad jag vill ha!

Så säger Sven i ett reportage i tidningen Se 1980. Han var då 59 år och beskrev sig själv som ”En av de lyckligt lottade människor som kan förtjäna sitt levebröd på sin favorithobby.”

Fotnot: Pia och Björn Gillsäter har skapat en minnessajt om sin pappa och en sida på Facebook