Läsarberättelse: Jag väljer att bryta med min mamma – det är bäst så

Vuxen dotter viker undan med blicken medan hennes mamma "läxar upp" henne.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Om det aldrig kommer något gott ur en relation så finns det väl ändå ingen vettig anledning att hålla fast vid den?

Som jag minns det har jag varit på kollisionskurs med min mamma under större delen av mitt 25-åriga liv. Hon har alltid haft sina egna önskningar och behov i fokus.

En del av våra problem grundlades i min tidiga barndom när jag utsattes för ren vanvård i en direkt olämplig hemmiljö.

Mina föräldrar skilde sig när jag var liten och min mamma träffade därefter en annan man som blev pappa till mina två bröder. Förhållandet var turbulent och jag måste jämt trösta mina bröder när de vuxna bråkade.

När jag var en bit upp i skolåldern flyttade min mamma in hos en ny man. Hon lämnade mina bröder hos sin pappa och tog bara mig med, vilket fick mig att tänka att då måste hon väl ändå tycka om mig. Som vuxen ser jag det emellertid i ett annat ljus, jag tror helt enkelt inte att hon visste var hon skulle göra av mig annars.

Hennes nye man var våldsam

Mammas nye man var våldsam mot henne, och det var jag gammal nog att ha en åsikt om, vilket i sin tur gjorde min mamma arg på mig.

Av förklarliga skäl flyttade jag hemifrån tidigt. Trots att vårt förhållande var ansträngt höll jag ändå kontakten med min mamma, och det spelade förstås också in att mina två bröder nu bodde hos henne.

De senaste åren har jag haft en underbar pojkvän, Kim, och han kommer från en trygg och välfungerande familj. Ofta har min mammas beteende mot mig fått honom att skaka på huvudet och mumla:

– Alltså älskling, jag vet inte vad jag ska säga …

Tror inte att jag själv vill bli mamma

Mina väninnor har börjat skaffa barn och jag har förstås också funderat mycket över ifall jag skulle vilja bli mamma. Men jag har inte haft någon positiv förebild att ta efter, och jag är rädd för att jag inte skulle bli en bra förälder. Det är en lättnad för mig att Kim redan har två barn från ett tidigare förhållande, så att det är helt okej för honom att vi två inte skaffar några.

Det var tufft att få veta det, men det fick mig också att tänka till

Jag har alltid känt det som att min mamma inte älskade mig på samma sätt som hon gjort med mina bröder, och under det senaste året har jag fått bekräftelse på att det stämmer. Hon har nämligen skrivit det till en släkting, och sagt det till en annan.

Det var tufft att få veta det, men det fick mig också att tänka till. För om det aldrig kommer något gott ur en relation, så finns det väl ingen vettig anledning att hålla fast vid den?

Läsarberättelse: Mamma klagade på allt och alla – till slut orkade vi inte mer

För tre månader sedan hade jag ännu en konflikt med min mamma, och mitt under vårt bråk skrek hon till mig:

– Jag alltid behandlat dig som om du vore gjord av porslin och det är jag trött på!

Se också: Så hanterar du kontrollerande föräldrar

Så hanterar du kontrollerande föräldrar
1:15

Efter reklamen: Så hanterar du kontrollerande föräldrar

(1:15)

Slå på ljud

– Mamma, känner du verkligen att du har fått ta extra hänsyn till mig? frågade jag och fortsatte:

– För i så fall tänker jag inte belasta dig mer. Låt oss avsluta relationen här och nu.

Jag gick därifrån och under de närmaste veckorna hörde jag ingenting ifrån henne.

Bankade på dörren och skrek i trappan

Men en dag bankade det plötsligt på dörren och utanför stod min mamma i ett mycket upprört tillstånd. Hon skällde och skrek så att hela trappuppgången hörde det, och hon kallade mig allt möjligt fult och hotade mig. Efteråt fick jag en riktig ångestattack.

För mig gjorde det ingen större skillnad att hon ett par veckor senare dök upp ännu en gång för att säga att hon ångrade alla fula saker hon sa den dagen. Sammantaget blev bara ännu en bekräftelse på att jag fattat det beslut som är rätt och bäst för mig, nämligen att jag inte ska träffa min mamma mer, för vi två funkar helt enkelt inte ihop.

Läsarberättelse: Jag var min mammas hela värld

Dessvärre är det inte riktigt så enkelt, för i samband med detta har jag förlorat kontakten med mina bröder, och det är jag riktigt ledsen för.

Den yngste av dem bor fortfarande hemma och den andre har precis varit med om ett tufft uppbrott och orkar inte med mer oro i sitt liv. Därför ses vi inte längre. Jag var förberedd på att det kunde bli så, men det gör ändå ont. Förhoppningsvis ändrar det sig någon gång framöver, men min mamma vill jag hur som helst inte ha någon kontakt med.

/Molly