Carina Bergfeldt på SVT hittade kärleken i Jesper Zølck
Det har inte direkt varit någon nyhetstorka från USA det senaste året. Carina Bergfeldt, 37, är utrikeskorrespondenten som berättar för oss svenskar vad som händer i USA. Men hur är livet vid sidan om ett yrke som kräver att du alltid är tillgänglig?
Att bli utrikeskorrespondent har varit Carinas dröm så länge hon kan minnas.
– Jag drömde om ett jobb som korrespondent på TV, men trodde inte det var något för mig med tanke på att jag kommer från Götene och har en bred västgötska. Min självbild passade helt enkelt inte in med att man skulle vara på TV.
Fick jobb på SVT
Carina hamnade då som ”världsreporter” på Aftonbladet där hon blev kvar i tio år. På 18 månader bytte hon världsdel 16 gånger.
– Men rekordet är nog tre världsdelar på en helg, utbrister Carina.
Så en dag 2016 ringde utrikeschefen på SVT och bad Carina komma på ett möte.
– Det var en onsdag i mars. På torsdagen fick jag jobbet som utrikeskorrespondent på SVT och på fredagen sa jag upp mig på Aftonbladet. Jag kände mig livrädd och skräckslagen, men min dröm hade gått i uppfyllelse, berättar Carina.
Hon beskriver uppdraget som det roligaste och svåraste hon gjort.
– Det är ett svårt uppdrag med tanke på att folk förväntar sig att man ska kunna precis allt. Det första jag fick lära mig var att man aldrig får svara ”vet inte” på en enda fråga. Man måste alltid ha svar. Om kvällarna läser jag på som en iller, livrädd för att få en fråga jag inte kan svaret på.
Carina säger att det inte hänt särskilt ofta, men vid ett tillfälle svarade hon 160 miljoner istället för 160 miljarder.
– Det var stor skillnad i sammanhanget och jag kände mig som en jubelidiot. Det är inte roligt att säga fel i TV. Speciellt inte i ett program som Rapport eller Aktuellt som ses av 1.3 miljoner tittare.
Adrenalinet rusar
Men ofta vet hon ämnet hon ska prata om innan en sändning.
– Förhoppningsvis har jag ett par timmar på mig att läsa på, men ibland går jag live på en gång när något hänt. Då måste jag försöka hitta fakta som jag kan förklara för tittarna så de förstår och hur det som hänt påverkar folket. Men 30 sekunder innan sändning drabbas jag alltid av tillfällig minnesförlust. Det rusar av adrenalin när man går live och man är medveten om vilket stort ansvar som ligger på en. Men just då vet jag inte vem jag är, var jag är eller vad jag ska säga. Den blackouten uppstår jämt och verkar vara behövlig för att jag sedan ska kunna prestera.
Carina bär på ett slags kall att berätta om världens orättvisor. Hon har rapporterat under många år om eländet som många människor lever i.
Vid ett tillfälle befann hon sig i Haiti. Hon skulle äta på ett nyöppnat hotell, något hon inte borde gjort. Hon fick i sig något som gjorde att sex dygn försvunnit helt från hennes minne.
– Fem dar låg jag på intensiven och fick två påsar dropp varje dag. Då tänkte jag att det kändes förmätet av mig att ligga där på ett sjukhus i USA och få vård och omsorg när man just kom från ett land som Haiti, där just vården är ett av deras största problem. Den är en av många händelser som är en påminnelse för mig om hur otroligt privilegierade vissa av oss i världen är. Jag kan bli så provocerad och arg när jag tänker på vilka orättvisor det finns. Det är den där konstanta påminnelsen om att vi tar så många saker för givna som gör att jag vill jobba med det här.
Bevakar Donald Trump
Vid ett tillfälle när hon skulle rapportera från ett flyktingläger i Libanon, tittade hon ut från hotellfönstret och funderade på hur kallt det var. Skulle hon kanske behöva långkalsonger?
– På stället vi sedan kom till gick barnen barfota och bodde i tält som bara var gjorda av plast. När jag sedan kom tillbaka till hotellet läste jag på nätet om Melodifestivalen i Sverige och en hjärtapp som inte fungerade, en rubrik löd: ”Det är en katastrof”. Men alltså, hallå… jag minns hur jag tänkte att vi är verkligen idioter allihopa! Vi måste prata och få folk att förstå hur privilegierade vi är, vi har det för bra. Det vill jag få fram och dunka in i huvudet på folk, utbrister Carina.
Att vara svensk journalist i USA har påverkats en hel del sedan Donald Trump tillträdde.
– Sverigebilden har påverkats av presidenten. Jag möts ofta av kommentarer som; ”Vad tråkigt det är att det går som det går för ditt land, ni har ju massor problem”. Folk i USA tror att människor inte kan gå ut på gatorna för de kan bli attackerade av invandrare. Det har skapats en otroligt snedvriden bild av Sverige, att folk inte vågar lämna sina hem för de är så rädda.
Carinas största utmaning är att bevaka Donald Trump.
– Det är svårt med tanke på att han far med osanning hela tiden. Han har sagt fem saker i snitt varje dag som inte är sanna. Detta är ren fakta och sådant jag måste rapportera. Men i Sverige finns det folk som tror att jag hatar Trump och blir arga på mig. Jag förmedlar bara fakta, men den där balansgången är jättesvår, menar Carina.
Hon berättar att drömintervjun ändå är att få sitta ner i ovala rummet mitt emot USA:s president.
– Det finns så mycket jag vill fråga. Jag fick ställa en snabb fråga en gång, men skulle gärna få en längre intervju. Då skulle jag nog börja med att gå igenom en del av hans felaktigheter, och hur han målar ut Sverige, varför han ser vårt land som så dåligt.
När i ditt jobb har du varit som räddast?
– När jag är i länder som Irak och Afghanistan, på den sortens ställen har du ett adrenalinpåslag och alla sinnen är förhöjda, därför blir du inte särskilt rädd för att du är på din vakt. Fel blir det när du istället slappnar av. I Burma körde vi på landsbygden och plötsligt står en man vid sidan av vägen och riktar ett vapen precis där vi körde, den sortens situationer är mer obehagliga. Faran kommer då du tror att du är trygg.
Hur ser villkoren ut att som du alltid vara tillgänglig?
– Jag har jour dygnet runt, 300 dagar om året. Jag har två månader på sommaren då jag ska ha semester. Men ärligt talat, jag har inget liv. Jag skulle ha en tjejkväll för en gångs skull för ett tag sedan. Vi hade just beställt in en drink när telefonen ringer och säger att jag ska gå live. Det är bara att säga hej då och ta på sig TV-ansiktet. På helgerna försöker de bara ringa när något verkligen hänt. Jag får inte lämna landet, för det ska alltid finnas en korrespondent här. När jag måste vara ledig får de flyga in någon från Sverige.
Känner du dig inte någonsin helt utarbetad?
– Nej, grejen är att detta är så fruktansvärt rolig. Jag blir faktiskt mer ledsen när jag inte får vara med i TV. Jag har liksom fastnat i en bubbla, lever och andas amerikansk politik. Jag tycker ju att det händer saker här ständigt och att man borde sända härifrån hela tiden.
Hittade kärleken i journalist
Hur kombinerar man jobbet med kärlek?
– Det är inte lätt att hålla liv i en relation när du flänger och far hela tiden. Flera förhållanden har spruckit under mina elva år som jag flängt runt i världen. Men i somras när jag var hemma träffade jag en dansk journalist, Jesper Zølck, och blev blixtförälskad. Det sa inte klick, det sa snarare bang bom smack, och nu har vi helt enkelt gett oss tusan på att det ska fungera, trots 6500 kilometer emellan. Jag får ju inte lämna landet, så han får alltid komma hit, och då är det bara att be till högre makter att inget stort händer just de dagarna. Men första tillfället han kom och hälsade på så kom orkanen Irma. Jag fick pussa honom i hallen och säga ”välkommen”, och sedan gå in i studion. Men han är cool, han gick in i köket och gjorde våfflor åt mig mellan mina sändningar. Han jobbar med tv och förstår reglerna. Det krävs en speciell person, men han är speciell.
Vad har du fått ge upp på grund av ett jobb utomlands så här?
– Jättemycket. Jag saknar ständigt mina syskon och deras barn. Jag går miste om mycket i deras liv. Men hela min familj är gulliga och stöttande, de kommer hit och hälsar på och är uppmuntrande.
Hur upplever du att ha blivit en offentlig person?
– Det som förvånat mig mest är att folk lägger så mycket tid på att kommentera ens utseende. Söta äldre herrar som kommenterar att jag har fina klänningar, det är jättegulligt men märkligt. Någon säger jag ser trött ut i rutan och undrar om jag sover dåligt på nätterna, någon annan berättar att jag måste till frisören för att min utväxt ser förskräcklig ut. Eller varför jag har en guldblus på mig som gör att jag ”ser ut som en kärring”. Utseendefixeringen har förvånat mig, annars frågar folk om min dialekt. Av 100 mejl så är 90 snälla, och handlar om min kompetens, men de övriga tio är inte så snälla.
Bästa rådet du fått av någon?
– Anna Hedenstam var korrespondent i USA för TV4, när jag fick jobbet bjöd hon hem mig och gav mig tips och råd under en hel dag. Det var så generöst, att lägga den tiden på en konkurrent. Det handlade till exempel om att vara sig själv och även om vikten att förklara så andra förstår. Jag försöker aldrig använda fina ord, det gör bara att folk känner sig dumma. Jag ser ingen poäng med det.
Av Frida Funemyr
Foto: privatbilder, IBL