Cassandra: Mamma hjälpte mig att bli drogfri

Efter många års missbruk lyckades Cassandra sluta knarka tack vare mamma

Cassandra gick bara i sjuan när hon började med droger och några år senare var hon tung narkoman. Drogerna höll på att bli hennes död, men mamma Helena-Magdalena vägrade ge upp hoppet. Det räddade Cassandras liv.

Cassandra: Jag började började med droger i sjuan

Helena-Magdalena Ivekrans, 49, tar en klunk kaffe på fiket i Alingsås där vi har slagit oss ner vid ett bord och tittar kärleksfullt på sin dotter Cassandra, 28, som precis lämnat sin lilla dotter Vanessa, 3, till hennes farmor.

Det känns att det finns en speciell och mycket nära och varm relation mellan mor och dotter. Och en enorm glädje över att de båda mår bra i dag och är lyckliga.

– Mamma och jag har alltid haft en ärlig och öppen relation. Även under de år som jag missbrukade pratade vi regelbundet med varandra, säger Cassandra.

– Det var bara när du och din pojkvän var drogpåverkade som jag inte ville att han skulle följa med dig hem till oss eftersom jag ville skydda dina syskon. Men jag släppte aldrig kontakten med dig, säger Helena-Magdalena.

Vi har träffats för att prata om Helena-Magdalenas och hennes dotters kamp för att hon skulle bli drogfri och för att de vill, med sin berättelse, hjälpa andra föräldrar och deras ungdomar som hamnar i samma situation.

För dem har det gått bra. Cassandra är drogfri sedan 2012. Hon är mamma till en liten flicka och jobbar på ett rehabiliteringshem.

– Men om mamma hade gett upp hoppet om mig hade jag inte levt i dag. Då hade jag liksom många av mina vänner från den tiden varit död, säger hon med emfas.

– Tanken på att ge upp föresvävade mig aldrig, säger Helena-Magdalena. Man kan aldrig ge upp när det gäller ens barn. Då gäller det bara att härda ut och hoppas, men som förälder till narkotikamissbrukare klarar man inte det själv. Man måste få hjälp.

När Helena-Magdalena och Cassandra pratar om tiden när hon var narkotikamissbrukare handlar det om ett åttaårigt helvete – ett åtta år långt krigstillstånd mot knark, knarklangare och ibland oförstående myndighetspersoner.

Varningstecken

Det började redan när Cassandra gick i årskurs sju och hon och hennes mamma bodde i ett mindre samhälle utanför Vetlanda i Småland.

– Jag mådde inte så bra, men det yttrade sig inte så att jag blev deprimerad. Jag blev mer självdestruktiv och började umgås med fel människor. Jag hängde med killar inne i Vetlanda som var ett par år äldre än mig och började boffa bensinångor.

Det dröjde innan Helena-Magdalena såg varningstecknen och det har hon i efterhand klandrat sig själv för. Men dels bodde Cassandra ibland hos sin biologiska pappa i Vetlanda, dels började Cassandra ljuga om att hon sov över hos väninnor när hon i själva verket var på helt andra platser.

– Jag kunde inte heller se på Cassandra när hon var påverkad. Det var ovant för mig trots att jag själv jobbade inom socialtjänsten. Jag var enhetschef på socialförvaltningen i en grannkommun, men jag jobbade med vuxna med autism och olika funktionsnedsättningar och hade ingen erfarenhet av missbrukare.

Från det hon var 14 år började Cassandra regelbundet röka hasch och missbruket blev bara värre och värre. När hon dessutom började skolka mycket från skolan och åkte fast för att hon snattade smink i en affär kunde hon inte dölja sitt missbruk längre.

– Jag rymde vid ett tillfälle till Falkenberg och min mamma och min moster fick komma och hämta mig, berättar hon.

Tappade kontrollen

När hon började nian tappade Cassandra helt kontrollen. Samtidigt försökte Helena-Magdalena, hennes nya man och Cassandras biologiska pappa göra vad de kunde för att stoppa hennes accelererande missbruk.

– Vi var på BUP (barn- och ungdomspsykiatrin) en gång i veckan på samtal, men ingenting hjälpte, berättar Helena-Magdalena.

Cassandra träffade en betydlig äldre kille som höll på med tunga droger och innan hon ens hade gått ut grundskolan hade hon testat såväl kokain som heroin.

Drogkarusellen snurrade allt snabbare. Cassandra blev mordhotad av en langare i Vetlanda och tvingades fly till Nässjö där hon hämtades av polisen.

– Morgonen därefter blev jag tvångsintagen på ett HVB-hem, men det var inte bra för mig. Där träffade jag äldre missbrukare som lärde mig många dåliga saker.

Samtidigt mådde hon allt sämre fysiskt och psykiskt.

– Jag minns att Cassandra ringde mig en dag från behandlingshemmet i Västervik och sa att hon inte orkade mer, att hon skulle kasta sig i havet. Jag rusade ut till bilen och körde dit så fort jag vågade, berättar Helena-Magdalena.

Perioder med tungt missbruk följdes av vita perioder då Cassandra verkligen försökte ta tag i sitt liv, men så hände saker som gjorde att hon åter hamnade i missbrukssvängen.

För att Cassandra skulle komma från sina gamla vänner flyttade familjen till Kungsbacka i Halland. Allt såg för ett tag ljust ut och efter en audition kom hon in på ett dansgymnasium som hon drömt om att få gå på.

Men så hamnade hon återigen i fel sällskap. Hon struntade i skolan, missbrukade olika läkemedelssubstanser och började ta amfetamin regelbundet.

– Jag tyckte inte det var någon idé att gå till skolan. Det går ju inte så bra att dansa när man är drogad.

Pojkvän dog av överdos

Den värsta krisen i hennes unga liv var när hennes pojkvän dog av en överdos. Han blev bara 21 år gammal.

– Då rasade hela min värld samman. Men som tur var hade jag fortfarande BUP jag kunde vända mig till.

Till slut lyckades hennes mamma övertala henne att lägga in sig på avgiftning på beroendemottagningen för unga vuxna på östra sjukhuset i Göteborg.

Men det höll inte. Hon rymde på nytt, träffade fel sorts killar och hamnade i allt tyngre missbruk.

– Vid ett tillfälle tappade jag helt minnet. Jag visste inte vem jag var. Killen som jag var med då fick en psykos och blev paranoid.

Men alltid, trots hur mycket hon än knarkade, visste hon någonstans att hennes mamma fanns där för hennes skull om hon behövde henne.

Mamma Helena-Magdalena gav aldrig upp hoppet om att Cassandra skulle kunna lämna missbruket.

Mamma Helena-Magdalena gav aldrig upp hoppet om att Cassandra skulle kunna lämna missbruket.

– Cassandra och jag har pratat med varandra nästan varje dag i telefon även under de perioder som hon missbrukade som värst. Om jag inte fått tag i henne samma dag har hon alltid ringt upp mig dagen efter, säger Helena-Magdalena och fortsätter.

– En gång ringde du mitt i natten och sa till mig att jag var tvungen att släppa taget om dig. Minns du det? Det var fruktansvärt, men jag sa bara att jag aldrig kommer att göra det.

– Och jag är så tacksam för att du aldrig har gjort det, säger Cassandra.

Efter nya vändor in och ut på avgiftningar och behandlingshem och en kortare vistelse i Norge hamnade hon i Göteborg tidigt på våren 2012. Det var vid den tiden som hon började injicera heroin varje dag.

– Då gick det snabbt utför och det var då som mamma förbjöd mig att komma hem och hälsa på. Då började jag slutligen förstå att det var allvar.

Ville sluta med drogerna

Än en gång var det Helena-Magdalenas kärlek och envishet som räddade Cassandra. Trots att hon egentligen inte skulle få komma in på en ny avgiftning på beroendeenheten för unga vuxna fick hon det.

– Jag satte mig i deras väntrum och sa att jag går inte härifrån förrän min dotter har fått hjälp, berättar Helena-Magdalena.

– Då ville jag verkligen få hjälp att sluta. Jag var 22 år och hade knarkat i sju år. Jag kände att jag inte orkade mer, berättar Cassandra, som nu sedan länge känner sig helt fri från narkotikan. Någon risk för återfall finns inte längre.

Helena-Magdalena berättar att hon många nätter legat sömnlös av oro för sin dotter.

– Jag var rädd för att hon skulle dö och jag kände mig så maktlös. Men även om jag var upprörd, arg och ledsen över att min fina dotter knarkade stötte jag aldrig bort henne.

Hon har tappat räkningen för längesedan på hur många samtal hon har ringt till psykologer, behandlingshem och socialtjänstemän i olika kommuner som Cassandra har bott i.

– Ibland har jag känt mig som en sambandscentral, säger hon med ett leende.

Våga ta hjälp

Två datum de senaste sju åren är speciellt viktiga för Cassandra – båda i maj. Den sjunde maj 2012 steg hon in på en behandling för sista gången och sedan dess har hon varit helt drogfri. Den 30 maj tre år senare föddes hennes dotter Vanessa som hon har tillsammans med sin sambo Henrik.

– Mitt råd till andra föräldrar som upptäcker att deras barn missbrukar narkotika är att man ska söka hjälp så snabbt som möjligt och ringa socialförvaltningen. Det här är inget man klarar ensam, säger Helena-Magdalena och fortsätter.

– Man ska inte heller känna sig misslyckad som förälder och skuldbelägga sig själv. Det hjälper ingen. Det handlar om att härda ut trots att man lever med konstant rädsla för att förlora sitt barn. Vårt exempel visar att det kan sluta lyckligt.

Cassandra ger sin mamma ett stolt ögonkast.

– Utan dig mamma hade det aldrig gått, säger hon.

Av Per-Ola Ohlsson
Foto: Kai Rehn

Mer intressant innehåll hos allas.se: