Cathrine bröt med kriminalitet: Förstår ungdomar på glid

Catherine hade två sidor. Den ena skötte sig, medan den andra sökte destruktiv spänning i kriminella kretsar. Med graviditeten kom vändpunkten.

Catherine Gardell är gift med Sebastian, båda 30, och tillsammans har de sonen Alessandro, fyra och ett halvt. Hon använder sina tidigare erfarenheter på ett föredömligt sätt. Som brobyggare hjälper hon ungdomar som av olika anledningar kommit snett i samhället.

– Jag är anställd av Linköpings kommun och fungerar som en länk mellan hem och skola, förklarar hon.

Tillsammans med sina kollegor jobbar hon med barn och ungdomar mellan 10 och 20 år som är på väg in i kriminalitet och missbruk.

– Kontakten måste vara frivillig, vi kan aldrig tvinga oss på, men för ungdomar i riskzonen kan det vara skönt att ha någon vuxen att vända sig till.

Läs också: Kraven blev övermäktiga: Min dotter orkade inte leva

Brobyggarna jobbar inte med myndighetsutövning och dokumenterar ingenting, men samarbetar med skola, polis och beroendemottagningar och finns där och stöttar. De flesta ungdomar hon jobbar med är under 16 år – är de äldre har det som regel gått för långt med kriminalitet eller missbruk. Lika illa kunde det ha gått för henne själv om inte hennes skötsamma sida hade tagit över och om hon inte hade haft kärleksfulla och stöttande föräldrar.

– I grunden kommer det hem ifrån, sedan får folk säga vad de vill, säger hon med eftertryck. Hade jag inte haft mamma och pappa som satte gränser kunde mitt liv ha spårat ur totalt. I mitt fall kommer det destruktiva inte hemifrån …

Varifrån hennes destruktiva sida kommer kan hon inte riktigt svara på. Kanske är det hennes adhd som diagnostiserades först 2012. Kanske är det den känsla av tomhet som hon burit med sig så länge hon kan minnas. En känsla av att inte riktigt kunna knyta an, och som hon tror bottnar i den tidiga barndomen.

Bröllopsfoto och barnbild på Catherine med dockvagn.

I juli 2014 gifte sig Catherine och Sebastian. Deras son Alessandro är i dag 4,5 år. Till höger Catherine som femåring.

Trygghet hemma

Catherine är adoptivbarn från Indien och kom till sina svenska föräldrar när hon var åtta månader. De första månaderna av sitt liv hade hon redan gått igenom flera separationer. Mamma Ulla och pappa Agne kände till hennes historia och tog genast Catherine till sitt hjärta. I Sverige fick hon en hel familj med föräldrar och storebror, även han adoptivbarn från Indien. Hon växte upp i Linköping och hade trygga hemförhållanden, även om föräldrarna senare delade på sig.

Hon bodde mest hos mamma men var hos pappa varannan helg, och föräldrarna var helt överens om att ge henne och brodern både kärlek och gränssättningar. Men hon tänjde på gränserna och drogs som en magnet till fel kompisar.

När hon var 14 blev hon utsatt för misshandel och strax därefter en våldtäkt. Det ledde fram till dåligt mående och fysiskt självskadebeteende. Catherine sjönk djupare och djupare och ville till slut inte leva. Två gånger försökte hon ta sitt liv och kände inom sig att så kunde det inte fortsätta.

Drogs till fel personer

Psykologer och terapeuter fanns med i bilden, men likväl utsatte hon sig för faror och drogs till fel personer. När hon var 16 år gammal blev hon vittne till ett rån som resulterade i att hon blev grovt misshandlad.

Mitt i denna turbulens började hon på gymnasiet och gick två år på teknikprogrammet, innan hon började skolka. Catherine ville hoppa av gymnasiet, men det accepterade inte mamman utan gav henne två val: fortsätt läsa teknik eller byt program. Hon valde det sistnämnda, bytte till barn- och fritidsprogrammet och tog studenten med jättebra betyg.

– Då hade jag mognat och var två år äldre än klasskompisarna, men det är inte säkert att det hade blivit lika bra om jag valt det från början.

Hon tog ansvar för skolarbetet, men var inte lika skötsam på fritiden. När hon var 20 började hon umgås med kriminella i ett Norrköpingsgäng som var i konflikt med ett gäng i Linköping. Hon var den kalla tjejen som inte backade, och blev skuren både på halsen och kinden.

Catherine ler in i kameran.

Catherine tycker att det känns som hon har levt två liv.

Blev gravid

Hon stod med ena benet i en välordnad värld och det andra i samhällets mörkare hörn. Den skötsamma sidan av henne skaffade jobb som resursperson efter studenten, och två år senare kände hon att det var dags att utbilda sig. Hon läste till behandlingspedagog, samtidigt som hon jobbade mycket med sig själv. Men frestelserna väntade runt hörnet – hon hade aldrig tagit droger, men sommaren 2010 testade hon. För att dagen efter ringa psykiatrimottagningen och berätta vad som hade hänt.

En utredning sattes igång, hon fick diagnosen adhd och började medicinera. Catherine som aldrig sovit en hel natt började sova. Det fick henne att växa sig starkare i övertygelsen om att hon måste resa sig. Bara några månader senare blev hon gravid, ett skäl så gott som något att bryta med det gamla.

– När jag blev mamma var det inte bara mig det handlade om, då fanns det ett barn med i bilden.

Hon och Sebastian lärde känna varandra på det sociala nätverket Lunarstorm och blev bästa vänner. Han missbrukade, var kriminell och huligan, men efter en tid på behandlingshem bestämde han sig för att bryta med sitt gamla liv och de har hängt ihop sedan 2010. De gifte sig 2014 och har hela tiden kämpat sig uppåt och lever ett fint liv, fjärran från kriminalitet och droger.

– I dag har vi det bra, och för min del är det som om jag levt två liv. Med min livsresa i bagaget kan jag förstå ungdomar som befinner sig på glid, men jag vet också konsekvenserna på längre sikt.

Text: Anna Lindau Backlund
Foto: Jan-Erik Ejenstam och privat