Cecilia: Jag blev lämnad av min man – när han blev obotligt sjuk ville han komma tillbaka

Karin blev änka vid 33 år - förlorade sin man i cancer

Det jag vill dela med mig av hände under de svåraste åren i mitt liv. Det har tagit lång tid för mig att processa allt, men nu känner jag att jag vill dela med mig av min och Henriks resa genom utdrag ur min dagbok. Namnen har jag bytt ut.

28 februari 2022

Jag har inte tyckt att det har varit bra mellan mig och Henrik under de senaste åren, men jag blev ändå chockad när han i går kväll sa att han ville skiljas.

Vi hade inte grälat eller ­något, men efter middagen satte han inte på tv:n som vanligt. Han sa bara att han var tvungen att prata med mig. Och så kom det. Han vill ­gärna ta det helt lugnt och sansat. Jag frågade efter den konkreta orsaken, och han svarade att han inte älskade mig längre, inte på rätt sätt. Jag förstod vad han menade, det är ju också snart tre år sedan vi hade sex.

Till en början vill han ­flytta in i sin kollegas sommarhus. Först tycker han dock att vi tillsammans ska berätta det Benjamin och Victoria. De är ju vuxna och lever sina egna liv, men det kommer påverka dem ändå.

16 mars 2022

I går berättade vi för barnen. Benjamin hade räknat ut att det måste vara något åt det hållet, eftersom vi bad dem komma hem utan sina partners en tisdag. Victoria hade trott att någon av oss var allvarligt sjuk, så hon började gråta – av lättnad.

Efteråt packade Henrik två väskor. Han gav mig en kram och lovade att göra allt för att jag ska kunna stanna i huset, för han vet ju hur mycket jag älskar det.

I natt sov jag ensam. Det kändes märkligt efter 29 års äktenskap. Men så är det nu.

2 april 2022

Märkligt nog började Henrik och jag gräla när han kom förbi i går för att gå igenom några av sina viktiga papper. Han såg trött och mager ut, tyckte jag. Kanske sover han inte så bra i sommarhuset, eller så pågår det något annat i hans liv.

Han har ändrat sig och tycker att vi ska börja med att separera. Det vill inte jag, för om vi ändå ska gå skilda vägar på allvar kan vi lika gärna rycka av plåstret direkt och skilja oss. Han blev fruktansvärt ­irriterad på mig.

29 april 2022

Jag hör inte särskilt mycket från Henrik, och han är långsam med att svara på mina meddelanden. Jag börjar tänka på om det kanske finns en annan kvinna i hans liv. Nu har jag ­berättat på jobbet att vi håller på att skiljas, och min mamma samt min bror och svägerska har också fått besked.

Henrik har ju nästan ingen familj kvar, men jag föreslog att vi skulle dela på uppgiften att berätta för våra vänner om uppbrottet. Vissa står jag nära och han står närmare andra, som till exempel sin gamla badmintonkompis. Men jag mötte hans fru mötte i mataffären i går och hon visste visste ingenting.

2 juni 2022

Henrik skrev tidigare i dag och frågade om han fick komma hem i kväll och prata med mig. Jag svarade förstås ja, för senaste tiden har det nästan mest varit jag som pressar på för att få ordning på saker och ting. Dessutom vill jag verkligen veta var jag står i förhållande till huset.

Jag har ju inte sett honom på tre veckor, och fick en chock när han kom in i hallen, för han såg eländig ut. Det visar sig att han har urinblåsecancer. Den är redan så långt framskriden att läkarna inte kan lova att han kommer bli frisk, däremot ska de försöka göra allt de kan för att hans liv ska bli uthärdligt.

Han har tydligen haft blod i urinen i flera månader. Han har också haft ont i ryggen och urinvägsinfektioner ett par gånger, men jag trodde det berodde på att han jobbar utomhus och blivit kall, det började förra vintern.

Plötsligt frågade han om han fick komma tillbaka och om vi kunde glömma allt det här med skilsmässan och vara tillsammans under hans sista tid. Jag blev ännu mer paff än när han bad om skilsmässa för fyra månader sedan. Nu har jag ju precis accepterat att jag ska bli ensam, och har till och med tittat på en resa tillsammans med Sanna på jobbet, som blev änka förra året.

Jag sa till Henrik att jag ville tänka över det, och sedan åkte han igen.

2 juni 2022, natt

Jag kan inte sova. Tankarna snurrar i huvudet på mig.

Innan jag gick och la mig sökte jag på urinblåsecancer och läste att det oftast drabbar män över 50 och att rökare är mest utsatta. Det stämmer in på Henrik, men den kunskapen är tyvärr inte till någon nytta just nu.

3 juni 2022

I morse skrev jag till Henrik att han ska flytta hem igen. Jag mådde bra efteråt, för det är det enda rätta att göra. Trots allt har vi varit i varandras liv i 33 år, och såvitt jag vet har han aldrig sett åt ­någon annan kvinna.

13 juni 2022

Henrik är hemma igen och det känns skönt. Vi har blivit mer ömma och kärleksfulla mot varandra, även om vi inte är intima längre.

Vi hjälptes åt att packa hans saker och städa ur sommarhuset, efteråt åkte vi hem och ringde eller skrev till alla som behöver få veta. Victoria blev förtvivlad. Benjamin också, men han sa att han också är glad över att vi har hittat tillbaka till varandra. Det skulle vi nog inte ha gjort om inte Henrik hade blivit sjuk. Men jag hade inte stått ut med mig själv om han hade legat sjuk och ensam i det kalla sommarhuset.

Han kommer inte gå tillbaka till jobbet och jag kommer be min chef om ledigt när den tiden kommer. Henrik blev så rörd över att höra det att han började gråta. Sjukdomen, och vetskapen om att han inte har så mycket tid kvar, har förändrat honom.

Han får väldigt mycket medicin och måste också åka regelbundet till sjukhuset, men än så länge kan han köra själv.

10 september 2022

Vi tittade på gamla bilder i ­eftermiddags, det var både mysigt och sjukt vemodigt. Henrik sa att vi har haft ett bra liv tillsammans och det höll jag med om.

Han ville prata om hospice. Jag vet inte om det beror på att han är rädd för smärtan eller för döden – eller för att vara till besvär för mig. Vi kom överens om att ta det som det kommer.

12 december 2022

Barnen och deras respektive har varit hemma och vi hade några fina timmar med dem. Henrik ville helst hålla både Victoria och Benjamin i handen hela tiden. Han blir svagare för varje dag som går, och han sover mycket, men det beror nog också på allt morfin. Hemtjänsten kommer nu två gånger om dagen.

Efter nyår kommer jag ansöka om närståendevård, men som tur är kommer hemtjänsten fortfarande att komma då också.

20 januari 2023

Nu har jag varit hemma och vårdat Henrik i två veckor, det fungerar bra.

Min bror och svägerska tittade in i går och i dag har Henrik och jag besökt min mamma i en timme. De kommer nog inte att träffas igen.

11 juli 2023

Henrik har på egen begäran flyttat till hospice. Aldrig hade jag trott att en människa kunde försvinna och tyna bort så snabbt som han har gjort.

Hospicet ligger en kvarts bilresa hemifrån och jag kan ju inte fortsätta vara hemma från jobbet för att vårda honom när han inte ens är hemma. Min chef säger att jag ska ta all den tid som behövs. Hennes mamma dog förra året, så hon förstår hur det är.

Margareta på jobbet kommenterade att det var stort av mig att göra så mycket för en man som hade tänkt överge mig. Jag tycker det var en dum och olämplig kommentar, men folk får tycka vad de vill.

3 augusti 2023

Tidigt i går kväll somnade Henrik in. Vi satt alla tre vid hans sida. De sista timmarna låg han helt fridfull och andades knappt, jag hoppas och tror att han inte hade ont.

Precis i slutet öppnade han ­ögonen och såg på oss. I nästa stund var han borta för alltid. Hans liv kom bara att bli 59 år. Vila i frid, käre Henrik.

11 augusti 2023

I går var det Henrik begravning. Det var en vacker ceremoni och kyrkan var nästan helt full. Efteråt de närmaste hem till oss för fika, alla var så medkännande och trevliga. Alla utom Henriks syster.

När hon hjälpte mig med ­fikat och vi var ensamma i köket sa hon: ”Så det blev ändå så att du fick allt till slut, trots att han ville skiljas.”

Jag blev så paff att jag inte fick fram ett ord. Vad ­inbillar hon sig? Men jag känner att jag kan hålla huvudet högt, för jag vet att jag gjorde det för Henriks skull, och inte för att få behålla huset och allt annat som tillhörde oss.

2 november 2023

Nu har det gått tre månader sedan vi förlorade Henrik. Jag och barnen gjorde middag ihop. Jag lagade huvudrätten, Victoria stod för desserten och Benjamin och hans partner för förrätten.

Vi pratade om Henrik, turades om att berätta gamla minnen och både skrattade och grät. Allt kommer bli bra, och jag är glad över att vi ändå blev tillsammans igen, tills döden skilde oss åt.

1 januari 2024

Ett nytt år utan Henrik. Trist och märkligt. Sanna och jag är på nattåget till Berlin, det är trevligt.