Charlotta efter cancern: ”Jag är förändrad”

Porträtt Charlotta allvarlig.
Cancerbeskedet kom som en käftsmäll och blev en vattendelare mellan ett före och ett efter för Charlotta. Sex år efter diagnosen lever hon fortfarande med både fysiska och psykiska ärr och en sorg.

Hösten 2012 upptäckte Charlotta Lindgren av en slump en stor äggformad knöl i sitt ena bröst. Hon fick panik och tänkte direkt att det var cancer. Hon minns det som i går; skräcken och den svindlande insikten om att hon faktiskt kunde dö ifrån sina barn. Känslan av att vara stark och odödlig försvann på ett ögonblick.

Hon hade fram tills det ögonblicket känt sig lyckligt lottad. Efter sju års ofrivillig barnlöshet hade hon och maken Lars blivit föräldrar till tre barn på tre år. Livet lunkade på och det var gott.

– Då kom den här käftsmällen. Jag såg min framtid krympa ihop, trots att jag där och då inte visste vad det var för knöl, säger Charlotta, som genast tog kontakt med vården.

Där uppmanades hon till besinning. Man menade att det är extremt ovanligt med cancer vid 35 och en sköterska hon fick tala med sa; jag lovar, du har inte cancer! Men Charlotta stod på sig och lyckades få en snabb tid för mammografi, då två knölar upptäcktes.

– Läkaren berättade dämpat att hon behövde göra en biopsi. Jag var helt hysterisk, tårarna bara rann, det enda jag kunde tänka på var att det var en dödsdom. Då la hon en hand på min axel och sa lugnt; du ska inte dö. Och jag lyckades ta det till mig. Jag skulle i alla fall inte dö…

Men dödsångesten bet sig likväl fast och Charlotta höll på att krypa ur sitt eget skinn av oro.

Jag såg min framtid krympa ihop, trots att jag där och då inte visste vad det var för knöl

– När jag skulle få provsvaren frågade jag direkt om det var cancer och fick bekräftat att ja, det var elakartat. Hela min värld rasade. Någonstans visste jag redan, men jag hoppades ju in i det sista att jag skulle komma undan med blotta förskräckelsen, säger Charlotta, som har svårt att hålla rösten stadig.

Trots att sex år har gått blir hon starkt berörd av att berätta sin historia som rymmer så mycket sorg och frustration. Hon känner sig berövad på en oskuld hon gärna hade velat behålla ett bra tag till.

Djupt orättvist

Cancerbeskedet blev en vattendelare mellan ett före och ett efter. Innan var hon som de flesta unga kvinnor; sorglös och utan djupare funderingar kring livets skörhet. Nu känns framtiden ovissare och mer skrämmande, hon vet att vad som helst kan hända, att inget kan tas för givet. För henne kan en hosta vara lungmetastaser, muskelvärk kan visa sig vara spridd cancer. Till synes obetydliga symptom kan inte längre avfärdas med en axelryckning.

Hon tystnar en stund. Vill formulera sig på ett rättvisande sätt.

För det är inte så att hon inte tror på eller respekterar de cancerdrabbade som beskriver sina erfarenheter som något som gjort dem till bättre, starkare, lyckligare och mer ödmjuka människor. Men hon vill nyansera bilden och visa att det är okej att tycka att det är djupt orättvist och ibland ett rent helvete. Att det är okej att uttrycka att man mår dåligt och att man inte måste gå runt och känna sig evigt tacksam.

Charlotta tillsammans med sonen Bo-Evert

Charlotta tillsammans med sonen Bo-Evert. Foto: Samuel Pettersson

– Jag var tacksam över mycket även innan jag fick cancer. Skillnaden nu är att jag vet att jag är dödlig. I min värld finns det inget fint eller gulligt med det. Jag vaknar inte med ett leende på morgonen och känner glädje över livet. Jag vaknar hålögd och undrar hur det kan vara uppstigningstid redan. Cancern har förstört så mycket och jag skulle ge vad som helst för att ha sluppit detta, säger hon med eftertryck.

Kämpa ville hon dock, trots en allvarlig diagnos. Hon hade drabbats av trippelnegativ bröstcancer och fick veta att chansen till överlevnad är 50/50. Men om man klarar sig i två år utan återfall ser prognosen betydligt ljusare ut. Det klamrade hon sig fast vid.

Cancern har förstört så mycket och jag skulle ge vad som helst för att ha sluppit detta

– Det enda jag ville var att överleva och bestämde mig för att lägga mitt liv i läkarnas händer. Jag ville inte veta något om just min prognos, jag ville bara att de skulle göra allt som stod i deras makt. Det blev så att mitt angripna bröst opererades bort strax före jul 2012 och jag bad om att få ta bort även mitt friska bröst, i preventivt syfte. Men det fick jag inte just då, säger Charlotta, som tiden efter operationen och efterföljande behandlingar föll ner i ett djupt hål av sorg över det liv som berövats henne.

– Det kändes som att vara i en mardröm och inte kunna vakna. Om jag hörde en vacker låt på radion tänkte jag att den skulle vara fin att spela på min begravning. Kanske skulle det vara ännu finare med en barnvisa, en av dem som jag brukade sjunga för mina barn? Eller var det bättre att låta dem få behålla sina ljusa minnen kring just den visan? Allt kretsade kring min förestående död. Jag funderade till och med på att ta avstånd från barnen och låta dem tillbringa mer tid med sin pappa och släkten. För att mildra chocken över att förlora sin mor.

Charlotta tar en selfie för Rosa bandet

Charlottas angripna bröst opererades bort 2012 och några år senare opererade hon bort även det andra bröstet för säkerhets skull. Foto: Privat

Ville inte planera

Nattsvarta tankar flaxade likt olycksbådande korpar i hennes huvud under den här perioden. Hon grät ofta och blev irriterad på barnen, så där som man kan bli när man känner att man inte längre har någon kontroll. Hon medger att hon till sin natur är en krass och realistisk person – men för henne var det rationella tankar.

– Det är ju ett faktum att några som har cancer dör, även dem med en god prognos. Varför skulle det inte vara jag? Jag ville vara mentalt förberedd, samtidigt som det var oerhört smärtsamt. Jag önskade att jag kunde vara positiv och hoppfull, men det var svårt, säger Charlotta, som tack vare barnen ändå tog sig ur sängen på morgnarna.

Att planera för framtiden fanns inte på kartan. Om någon frågade vad de skulle göra till sommaren, så ville hon inte svara. Hon kanske inte ens skulle leva då. Att man genom att kämpa tillräckligt hårt och göra eller äta ”rätt” saker skulle kunna påverka utgången av sjukdomen anser hon är dumheter.

Jag önskade att jag kunde vara positiv och hoppfull, men det var svårt

– Om man dör av sin cancer, har man inte kämpat tillräckligt hårt då? Det är väldigt skuldbeläggande…

Hon skakar på huvudet.

– Jag har fått så många välmenande, peppiga råd av folk som inte har en aning om vad jag går igenom. Jag har fått höra att jag ska sluta med socker eftersom det triggar cancer, jag ska dricka min egen urin eller björkaska. Men när man är nysjuk är man helt filterlös och rädd för precis allt och det kan framstå som att det är mitt eget fel om jag inte blir frisk. Borde jag inte testa björkaska? Det kanske fungerar?

Charlotta med delar av sin familj‚ tre barn och maken.

Familjen stöttat hela tiden under den tuffa tiden. Foto: Samuel Pettersson.

Blev gravid mot alla odds

Året efter cancerdiagnosen skulle komma att bli det mest omvälvande i Charlottas liv, på mer än ett sätt. Sju månader efter avslutade behandlingar visade det sig att hon – mot alla odds – var gravid med sitt fjärde barn. Hon hade fått veta att hon troligen skulle bli steril efter cellgiftsbehandlingarna – något som just då kändes oviktigt. Hon hade ju dessutom redan tre barn.

– Graviditeten kom som en överraskning och jag kände starkt att det var ödet att Gösta blev till. Inte kunde det vara menat att jag skulle dö om ett nytt liv växte inuti mig?

Charlotta ler när hon berättar om lyckan när Gösta kom och hur livet på många sätt vände efteråt. Detta trots att hon diagnosticerades med ännu en cancer, i sköldkörteln.

– Det kan låta konstigt, men för mig var det ett bra besked att det var en ny cancer och inte en metastas. Det visade sig vara en ganska beskedlig variant med god prognos, så jag blev inte ens särskilt rädd.

Charlotta ligger i sängen med minsta barnet Gösta

Mot alla odds blev Charlotta blev gravid med Gösta bara 7 månader efter avslutad behandling. Foto: Privat

I dag, sex år efter bröstcancerdiagnosen, mår Charlotta bra. För några månader sedan opererade hon bort sitt andra bröst, för att vara på den säkra sidan, och är jättenöjd med det. På pappret är hon frisk, men lever fortfarande med fysiska och psykiska ärr. Oron gnager mellan varven, hon har svårt att ta något för givet och törs inte blicka långt fram i tiden.

– Jag kommer aldrig mer att bli densamma och det är en stor sorg. Att få uppleva min äldste son lära sig cykla var en känsloladdad milstolpe för mig, att jag överlevt så länge. Men jag hade mycket hellre velat vara som vilken stolt mamma som helst. Jag önskar att jag vore lika obekymrad och glad som förr!

Nu är det som att hon inte kan tillåta sig att bry sig om banaliteter, eftersom hon har upplevt det värsta och ska känna sig så himla tacksam över att hon lever.

– Men det blir sakta bättre. Häromdagen tänkte jag att jag nog behöver banta lite. Det var en härlig tanke, för den handlar om liv och vardag. Ordet vardag är det vackraste som finns!

Vem är Charlotta Lindgren?

Namn: Charlotta Lindgren.

Ålder: 41 år.

Familj: Maken Lars och barnen Leonard 10, Naima 8, Bo-Evert 7 och Gösta 4.

Bor: I Vindeln.