Charlotta om oron: Tänk om cancern kommer tillbaka

Charlotta drabbades av cancer men fick behandling och är nu frisk. Trots det kan hon inte sluta oroa sig. Så fort hon blir sjuk blir hon extra ängslig. Vad händer om cancern kommer tillbaka?

Släpp det nu. Du är ju frisk. Sluta tänka på cancer. Råden kommer från flera vänner och bekanta. Välmenande och kloka.

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag hade kunnat följa dessa råd. Tro mig, jag önskar verkligen det. Men det går inte. Min kropp sänder hela tiden signaler som min hjärna tolkar. Varför skulle just DU klara dig? frågar hjärnan. Varför skulle just dina krämpor vara ofarliga? Varför skulle just DU vara frisk nu när du vet hur det kan gå?

Förr var jag som du. Jag hostade. Tänkte att det var förkylning på gång. Jag fick lite ont någonstans i kroppen. Tänkte att jag lyft fel. Jag fick feber. Mens. Myggbett. Ont i huvudet. Blev trött.

Hittade alltid förklaringar. Inget konstigt. Blev något långvarigt gick jag till vårdcentralen. Som du brukar göra. Precis som du.

Livrädd för blod

Så är det inte nu. Låt mig ta ett exempel. Mens. Man lär känna sin kropp och sin menscykel ganska väl. Jag med. Ändå kommer paniken varje gång mensen är på ingång och det första blodet hamnar på papperet.

Aaah, blod, var kommer det ifrån? Tänk om det är… just det, CANCER!

För cancer från ändtarmen visar sig ju som färskt blod. Och varför skulle just jag vara skonad? Jag vet ju att procenten inte är på min sida.

Ett annat exempel, feber. Precis, den lilla åkomman som vi alla drabbas av ibland. Den tyder på en hel del. Bland annat, just det, cancer. Alla andra alternativ är svåra att fokusera på.

Orolig för rossliga andetag

Jag jobbade till 21.00 i förrgår. Efter jobbet sprang jag fem kilometer. Jag hörde hur mina andetag i de sista uppförsbackarna lät rossliga.

Tiden var 30 minuter för fem kilometer. Bra tid, men det enda mina tankar var fängslade vid var rosslingarna – kunde det vara cancer i lungorna?

Då jag just fått min diagnos trodde jag att allt skulle bli som vanligt igen efter alla behandlingar. Att Charlotta skulle dö en aning, men om allt gick bra komma tillbaka lika levande som innan.

Så blev det inte. Jag har fortfarande en fot fast i cancerträsket. Trots att övriga jag är fri och lever mer än någonsin.

Fått sämre minne efter cancern

Förutom dessa tillfälliga tillstånd som skrämmer mig finns det andra till synes permanenta tillstånd som kommit efter cancerbehandlingarna.

Brist på minne till exempel.

– Kan du komma på måndag klockan 14.45?

Frågan kunde ställas utan att jag behövde anteckna något. Då. Men inte nu.

I dag måste jag skriva upp allt. Plus ställa larm på mobilen.

Trött och förvirrad

Jag har hand om medicin-delegering på mitt jobb. Förr kunde jag allt utantill. I dag måste jag ta med medicinlistan för att komma ihåg om det var ögondroppar i höger eller vänster öga och hur många droppar det var. Det är jobbigt att vara så förvirrad, men jag hittar lösningar för att klara mig ändå.

En annan sak som kommit är hjärntröttheten vid aktivitet. Som då jag arbetat en hel dag och inte orkar med umgänge på kvällen.

Eller då tv:n och radion är på samtidigt som barnen stojar och maken frågar vad vi ska äta till middag. Då vill jag bara gråta för min hjärna har fått för mycket.

Jag som älskat liv och rörelse. Som inte gillat ensamhet och tystnad. Jag suktar efter lugnet nu. Stillheten. Ron.

Dåligt samvete

Sedan kommer samvetet. Det dåliga. Jag har skrikit på barnen. På maken. Gråtit av ingen anledning. Slagit igen sovrumsdörren. Igen.

Jag läser en bok men efter några sidor inser jag att inget fastnat så jag börjar om. Filmen vi ser på har någon tvist alla har förstått. Utom jag. Mina tankar har inte orkat följa med. Jag skrattar lamt för att inte verka dum.

Det knackar på dörren och en arbetskamrat står utanför.

– Vi skulle ju träffas nu och fira Sofia, hade du glömt?

Så klart hade jag det.

Vill släppa oron

Snart fyller jag 40 år. Syrran som är en fixare utan dess like vill ha stor fest.

– Bjud alla dina vänner!

Det sorgliga är att jag inte orkat hålla liv i så många vänskapsrelationer. Vännerna är få numera.

Men kom gärna för jag tycker om er trots att jag inte hör av mig lika frekvent som förr. Jag hoppas ni förstår det!

Sluta älta

Jag ser ut som förr nu. Jag är lika glad som innan. Lika pratsam och lika sprallig. Jag har energi och känner glädje. Men även uttömdhet och sorg.

Du kanske inte ser det, det är inget jag visar om jag inte måste.

Men jag ska ju inte tänka på det. Jag ska släppa oron. Jag är frisk nu. Sluta älta. Vara som vanligt. Sluta tänka på cancer. Om det bara vore så lätt!

Charlotta

Läs också:

Mormor Lotta: Jag tog tjänstledigt när Lukas fick cancer

Emma efter tarmcancern: Rädd att allt kan tas ifrån mig