Charlotte: Mina rika svärföräldrar bröt kontakten med oss – beskyllde mig för allt

5 tecken på att din svärmor är för kontrollerande

Jan och jag träffades på en fest. Jag hade aldrig sett honom förut och visste inte vem han var. Det var först efter ett tag som jag förstod att han hade det gott ställt.

Han studerade juridik och både hans mamma och pappa kom från förmögna släkter. Jag däremot kom från en helt vanlig familj och hade precis kommit in på lärarlinjen.

Vi hade varit tillsammans i ett halvår när han berättade för sina föräldrar om mig. De ville bjuda oss på middag och jag var jättenervös. Jan försökte lugna mig, men jag hade en otäck känsla av att det hela skulle gå åt skogen. Det gjorde det också.

Hans föräldrar började fråga ut mig och det tog inte många minuter att förstå att jag inte höll måttet. Efter det var de bara ytligt hövliga, men visade inget intresse för mig.

Jag kände mig som något som katten släpat in. Jag trodde att det här var lika uppenbart för Jan, men jag antar att han inte ville se det. Han var uppåt på vägen hem men vi hade knappt mer än hunnit innanför dörren förrän hans telefon ringde.

Det var hans pappa, och även om Jan inte ordagrant berättade vad han sagt så var det något i stil med att jag inte dög åt deras son. Jan var kränkt.

– Jag älskar dig, det får de lov att acceptera, sa han.

Min partner tog min sida

Jan ville få det att fungera, och även om jag inte hade någon lust alls att träffa hans föräldrar igen så gjorde jag det för hans skull. Jag följde med när vi blev bjudna någonstans som hade med hans familj att göra och jag träffade flera av hans andra släktingar.

När vi var färdiga med våra studier berättade Jan att vi tänkte gifta oss. Då hotade föräldrarna med att göra honom arvlös. Det slutade med att de inte ens kom på bröllopet. Det blev en stor släktfejd. Det kändes hemskt.

Vi var unga och lyckligt gifta, men brytningen med hans föräldrar hängde över oss. När vi varit gifta i ett halvår föreslog jag att Jan skulle ta första steget.

– Jag vill inte att du ska ha det så här, sa jag. Jag vill att du ska ha en relation med dina föräldrar.

– Det känns bara fel, sa han. Om de inte kan acceptera att jag älskar dig, då får det vara…

När han gav dem ett ultimatum och sa att de fick välja mellan att träffa oss båda eller ingen alls blev de upprörda och hävdade att det var jag som låg bakom. Jan blev arg och berättade hur fel de hade.

Men efter det förblev det tyst från dem. Jag förstod inte hur de kunde offra sin relation med sin son, men det var deras val.Det gick nästan tre år. Vi sågs ibland på släktsammankomster, men förutom det var det ingenting.

Vår bebis löste familjefejden

Det är klart att det var jobbigt för Jan, men han verkade ha accepterat det och la ansvaret på dem.Sedan hände något. Jag blev gravid. När vi väntade vårt första barn förändrades allt.

Nu kände även jag en saknad över bristen på kontakt. Jag ville ju trots allt att vårt barn skulle växa upp med far-
föräldrar.Jag var i femte månaden när Jans pappa ringde. De hade hört om graviditeten och ville gratulera. Det var en fredstrevare.

Jag antar att tanken på ett barnbarn gav dem en tankeställare. Var det verkligen något de ville gå miste om? Vi träffades och nu hade jag inte längre några förhoppningar om en nära relation och brydde mig inte om vad de tyckte om mig.Jan och jag fick två barn till. Barnbarnen öppnade hans föräldrar på ett helt nytt sätt. De blev lättsammare och varmare. Ibland fick jag till och med en känsla av att de gillade mig…