Rosie: Jag blev feminist vid 73 års ålder – fick nog av min mans beteende

5 kvinnor som skrivit historia

Datumet 8 mars har aldrig betytt särskilt mycket för mig. Visst har jag alltid vetat att det är internationella kvinnodagen, men eftersom jag aldrig har identifierat mig som feminist har jag mest tänkt att den där dagen är för andra. Typ politiska aktivister, så kallade ”rödstrumpor” eller självständiga, tuffa kvinnor med skinn på näsan.

Jag gifte mig när jag precis var klar med mina studier och fått jobb som audionom. Efter bara ett år fick jag och min man barn och med täta mellanrum kom nummer två och tre. Det här var på 70-talet och även om 68-rörelsen precis hade blossat upp i Sverige rättade jag in mig i det traditionella ledet och tog störst ansvar för barn och hushåll medan min man jobbade långa dagar på kontor. Att jag jobbade deltid och inte samlade på mig lika mycket pension som han tänkte jag inte på då.

När han kom hem la han sig på soffan och väntade på att middagen skulle bli klar. Visst hjälpte han till med disken ibland, men kökssysslor var outtalat mitt ansvarsområde. Min man var den som fixade på huset och såg till att bilen kom till verkstaden, men det tog inte i närheten lika mycket tid som jag la på hushållet.

Jag var dessutom den som ansvarade för alla sociala kontakter och som styrde upp trerättersmiddagar när vi hade gäster. Det var till och med jag som såg till att han fick privata relationer till sina kollegor, då jag var den som hörde av mig till deras fruar när det vankades umgänge.

Bägaren rann över

När vi gick i pension hade man kunnat tänka att han skulle ta med ansvar hemma, men nej. Han fortsatte med sina gamla mönster och låg mest på soffan om dagarna. Det var jag som handlade, städade och lagade mat. Det var jag som höll kontakten med hans sida av släkten och jag som hörde av mig till barnen. Med tiden kände jag att min man också hade varit som ett stort barn hela vårt äktenskap …

Efter fem år fick jag nog. Jag får väl skylla mig själv som aldrig sagt ifrån tidigare, men en dag rann bägaren över. Jag bad honom skala potatis och fick en avmätt suck som svar bortifrån soffan.

Jag stod i köket och kände ilskan välla upp inom mig. Där stod jag och hackade, malde, stekte och förberedde. Jag vet inte varifrån mina urkrafter kom men plötsligt kom jag på mig själv med att stå i vardagsrummet och rentav skrika åt min man att nu var jag banne mig trött på att passa upp på honom hela jäkla tiden! Han såg ut som ett frågetecken och jag lommade skamset ut i köket igen, för rädd för att ta en eventuell konflikt.

Fick goda råd från väninnor

Den kommande tiden pratade vi igenom saken och han höll till viss del med om att jag inte borde göra allt i hushållet. Samtidigt visste han ju inte hur man lagade mat eller vilka program på tvättmaskinen som passade vilka textilier. Jag visade honom flera gånger och tyckte att sådana enkla saker kan man väl lära sig, men snart var vi tillbaka i gamla vanor igen. Jag kanske hade curlat honom, men visst ansvar måste man faktiskt ta själv – även om man är man.

En dag tog jag mod till mig och dryftade detta med mina väninnor och mina döttrar. Innan hade jag tyckt att äktenskapet var min ensak och inte velat prata om så privata saker med andra. Efter många långa och bra samtal med mina kloka kvinnor insåg jag att mitt mående var viktigare än allt annat, för detta gnagde inom mig hela tiden.

Visste ingenting om jämställdhet

När 8 mars närmade sig det året bjöd min yngsta dotter med mig på ett feministiskt möte på en mötesplats i stan. Där pratades det om saker jag aldrig reflekterat över i mitt 73 år långa liv, och det fick mig att se mitt eget värde som kvinna. Jag förstod att jag inte tagit mig själv på tillräckligt stort allvar genom livet. Aldrig satt gränser i tid för vad jag tyckte var okej i ett förhållande och inte.

Och så insåg jag att det är min roll som kvinna att vara en förebild för kommande generationer, att vi måste stärka varandra i att våga säga vad vi tycker är okej och inte. Våga ta mer plats helt enkelt!

Jag kan inte göra saker ogjorda. Min man visste inte bättre hur man gör för att leva i en jämställd relation, och inte jag heller för den delen. Men nu vet jag.

Han förändrade aldrig sitt beteende, men efter en tid blev han sjuk i demens och flyttade till ett vårdboende. Nu rår jag om mig själv och slipper hetsa upp mig över att arbeta övertid för någon annans skull.

Så här kommer mitt råd till alla unga kvinnor: se till att era män vet hur man sköter ett hushåll. Då är chansen större att ni själva kan få ligga på soffan och vänta på middagen ibland. Och det är aldrig för sent att bli feminist!