När sista dottern flyttade hemifrån blev det tyst i Christinas lägenhet. Efter 34 år med barn hemma väntade både sorg, saknad – och en oväntad känsla av frihet.
Flytta smart: Vanliga misstaget du gör
En vårkväll 2025 får Christina Wex, 61, ett sms från sin yngsta dotter, Agnes, 22 år.
”Kan du fixa te så att vi kan titta på Bachelorette tillsammans?” lydde meddelandet, precis som det så ofta gjort tidigare när Agnes varit på väg hem från något socialt sammanhang.
Vid det här tillfället har de två bott ensamma i lägenheten i Gentofte, Danmark, i tre år. Annat var det en gång i tiden, då det var betydligt fler under det här taket. Som ensamstående mamma bodde hon först här med sina tre döttrar och när ena dottern flyttade hemifrån var det hon och hennes två döttrar, deras pojkvänner och olika husdjur. Och till sist ett barn, den sista hemmaboende dottern.
När mor och dotter en stund senare sitter och myser med te och realityprogram får Agnes ett meddelande som gör henne tyst. Hon räcker mobilen till sin mamma.
”Hej, rummet är ditt om du vill ha det …”
De jublar båda två över att Agnes har blivit vald och att hon nu äntligen kan flytta hemifrån, något hon har pratat om ett tag.
Plötsligt reser sig Agnes. Hon sätter sig i knät på sin mamma, lägger huvudet mot hennes hals och börjar hulka. Christina försöker trösta henne. Men sedan börjar även hon att hulka. Så sitter de i en halvtimme.
När Agnes några månader senare flyttar är det första gången på 34 år som Christina bor ensam.
En tid som är förbi
Christina tar emot oss i lägenheten som nu bara har rymt henne i ungefär ett halvår. Hon vill gärna bland annat berätta varför hon hulkade den där kvällen.
– Jag grät över att den tiden i mitt liv var förbi. I 34 år har jag haft otroligt mycket av min identitet i att vara mamma. Mina döttrar, Amalie, Antonie och Agnes, och jag har levt våra liv nära varandra. Jag har varit lagledare för deras handbolls- och fotbollslag och varit med på alla resor. Så jag drabbades av känslan: ”Nu är det verkligen slut”, säger Christina, som bott ensam med döttrarna sedan dem var 18, åtta och sex år.
Christina känner flera i sin omgivning som befinner sig i samma situation med vuxna barn som nu är på väg bort.
Christina är journalist och författare och har skrivit boken När barn flyger ur boet – föräldraskap, saknad och nya möjligheter, där hon tar upp de känslor som uppstår när ens barn flyttar hemifrån.Foto: Kaspar Wenstrup
– Det är som om vi skäms lite över att säga att det faktiskt är riktigt svårt. För det är ju lite pinsamt att man inte klarar sig utan sina barn. Allt är bra, de ska lämna boet, men varför känns det då så oerhört sorgligt?
För Christina har det varit en hjälp att hon har haft väldigt mycket att göra.
– Mitt bästa råd är: Skynda dig att hitta något att gå upp i och brinna för, om du inte redan har det. För då förlorar du dig inte i den livskris det kan vara när ens barn flyttar.
Relationen till döttrarna har förändrats
Det är ändå något med tystnaden i lägenheten nu som Christina måste vänja sig vid.
– Jag väntar mig ju ljudet av nyckeln i dörren och har varit van vid att lägenheten varit full av liv och rörelse. Att Agnes hade väninnor med sig hem, att de hade en liten fest och rökte på balkongen. Att det hördes en hårtork, doften av parfym, klirrande flaskor, någon som lagade mat eller sprang in och ut genom dörrarna. Nu är det så tyst här. Och jag skulle ju kunna sätta på musik, men det gör jag inte. För det var Agnes som satte på musiken, säger Christina, som i stället sätter på tv:n bara för att ha lite bakgrundsljud.
Saknaden finns där, men en annan och positiv känsla har också dykt upp.
– Min relation till mina döttrar har förändrats efter att de har flyttat hemifrån. Förhållandet har alltid varit väldigt bra och nära, men under deras uppväxt har jag behövt visa mig som den stabila klippan, den som var starkare än de var och kunde fixa allt. För första gången har de nu fått se en sårbar och ärlig sida av mig. Det har gjort att de är lite mer hänsynsfulla mot mig, och det har skapat en mer jämlik relation.
Att adresserna är olika nu betyder inte att mor och döttrar inte ses ofta. Mateus, Amalies ettårige son, har dessutom gjort Christina till den stoltaste mormorn och blivit familjens unga centrum. Även två underbara svärsöner från Portugal respektive Spanien också har tillkommit i familjen.
Christina är fortfarande mamma med stort M och att hennes tre döttrar också har en nära relation är något av det som ger henne störst glädje och ro.
– Ja, men jag skulle kunna dö i morgon med vetskapen om att de klarar sig i livet och har varandra för alltid. Det känns som ”mission accomplished”.
