Clara om sin autism: "Det är bara ett annat sätt att fungera"

Clara Törnvall har skrivit en bok med avstamp i sin autismdiagnos.

Foto: Maria Rundgren Zaitzewsky

När Clara Törnvall 2019 fick diagnosen autism var det som att alla pusselbitar föll på plats. Plötsligt kunde hon se svårigheterna hon levt med hela livet. Diagnosen ställde allt på ända, men innebar samtidigt en känsla av befrielse.

Clara Törnvall har alltid känt sig annorlunda. Som att hon står lite vid sidan av och iakttar i stället för att delta. Hon var duktig i skolan och älskade att läsa böcker. Det tyckte hon var roligare än att leka med de andra barnen och hon höll sig ofta för sig själv.

I högstadiet blev samspelet med tjejer mer komplicerat. Clara förstod sig inte på det, men iakttog och härmade för att försöka smälta in.

– Då var jag omedveten om hur jobbigt det var att hela tiden försöka anpassa sig. Jag flydde ofta till stallet, hos hästarna kunde jag vara mig själv, de var enklare än vänskapsrelationerna, säger Clara, som beskriver sig själv som en känslomässigt omogen tonåring.

Det här är Clara

Namn: Clara Törnvall.
Ålder: 45.
Familj: En son och en dotter.
Bor: I Stockholm.
Gör: Kulturjournalist, aktuell med boken Autisterna (Natur & Kultur).

Hon hängde inte med i tjejernas snack om killar och smink, hon var intresserad av annat och fann senare att yngre killar var lättare att umgås med. De hade en rakare kommunikation.

– Jag ville ha djupa samtal, medan de flesta tjejer i min ålder skannade av omgivningen i grupp, spanade på killar och jämförde sig med varandra. Till slut blev det där sociala spelet, som jag inte behärskade, så jobbigt att jag flydde in i ett upproriskt festande, säger Clara, som menar att i berusningen blir alla lite tokiga och säger konstiga saker och i de sammanhangen suddades skillnaderna mellan henne och de andra ut.

Trots att hon alltid har haft vänner har hon nu, efter diagnosen, förstått att de inte har känt henne riktigt på djupet.

Misstolkades ofta

Hon gör ett eftertänksamt och lite försiktigt intryck. Pausar ibland för att formuleringarna ska landa rätt. Det ligger många hårda erfarenheter bakom försiktigheten. Tidigare misstolkades hon ofta när hon uttryckte sig på ett, i hennes värld, rakt och tydligt sätt. Motparten uppfattade henne däremot som för drastisk och tog illa upp.

Omslaget till Clara Törnvalls bok autisterna, med bild på en balettdansös i mörker på framsidan.

De svårigheter som Clara levt med fick sin förklaring, och hon skrev boken Autisterna.

– I det sociala samspelet ligger ofta inlindade undertexter som jag inte förstår eller är bra på använda själv. Med tiden har jag lärt mig att tänka efter före och inte bara säga saker rakt ut. Min roll har varit den lyssnande, medan mina ofta färgstarka och extroverta vänner har varit de som pratat och öppnat upp. Jag har därför uppfattats som mystisk och lite gåtfull, en insikt som gör mig ledsen, säger hon och tillägger att hon kan vara lite rädd för kvinnor.

– Det har hänt att någon blivit sur på mig och jag har inte fattat varför. Hon har då läst in en undertext i något jag sagt och tolkat det negativt, när jag bara har varit rak. Jag vill aldrig såra någon, men jag klarar inte att leva upp till alla förväntningar på tankeläsning.

Se också: Anna-Maria diagnosticerades med autism som 43-åring

0:48

Efter reklamen: Anna-Maria diagnostiserades med autism som 43 åring

(0:48)

Slå på ljud

Innan hon fick diagnosen blev de här situationerna bara frustrerande och sorgliga. Nu, när hon vet att hennes hjärna fungerar på ett annorlunda sätt, kan hon förklara för att undvika missförstånd.

– Samtidigt kan jag tycka att folk är överkänsliga och blir sårade för lätt, säger hon och berättar om ett internetforum för autistiska kvinnor där neurotypiska (personer utan NPF-diagnos) antagligen skulle uppfatta tonen som burdus. Men där tar ingen illa upp.

Äktenskapet sprack

Clara är frånskild sedan 2014 och lever ensam med sina två barn. Just nu finns inga tankar på att träffa någon. En ny relation skulle kosta alldeles för mycket energi och kraft. När det bara är barnen och jobbet att ta hänsyn till får hon ihop tillvaron.

Det är en sorg att vi inte förstod varandra och jag förstod heller inte mig själv

– Det fanns både kärlek och vänskap mellan mig och min exman, men bristen på kommunikation stjälpte oss. Det är en sorg att vi inte förstod varandra och jag förstod heller inte mig själv. Jag hade bland annat ett stort behov av ensamhet och jag hade svårigheter med hushållsarbetet, men inte för att jag var lat. Det kan vara svårt att förstå att en autist kan vara expert på ett visst ämne men ändå inte klara att brygga kaffe …

Clara Törnvall sitter inomhus på en bänk och berättar om sin högfungerande autism.

– Folk vet inte hur mycket anpassningar jag har gjort för att vara så här ”normal”, säger Clara.

Foto: Maria Rundgren Zaitzewsky

Det var när barnen kom som äktenskapet började svaja.

– Barnen blev en grej för mycket och jag klarade inte att skifta mellan jobb, relationen och barnen utan att det blev överväldigande. När han ville att vi skulle flytta kände jag bara, nej! Det är så energikrävande och jag gillar inte förändringar. Det gick inte att få ihop ett familjeliv och ett yrkesliv och samtidigt må bra, säger Clara, som tycker att hon fungerar väl som ensamstående, varannan-vecka-mamma.

– Barn är tydliga i sin kommunikation, de säger rakt ut vad de känner och jag förstår deras behov.

Autism

Autismspektrumtillstånd är ett samlingsnamn för flera olika diagnoser. Gemensamt för alla autismspektrumtillstånd är begränsningar i social kommunikation, socialt samspel, beteenden, intressen och aktiviteter.

Personer med autismspektrumtillstånd har begränsningar i social kommunikation och socialt samspel, och begränsade beteenden, intressen och aktiviteter. Cirka 1–2 procent av Sveriges befolkning bedöms ha någon form av autismspektrumtillstånd.

Det var när Clara läste om en person med autism, och sedan läste på mera, som hon kände igen sig själv. Efter en gedigen utredning med intervjuer och tester fick hon 2019 diagnosen högfungerande autism.

– För mig var det livsavgörande, eftersom jag nu fick en förklaring till de olika svårigheter jag haft genom livet. Det var inte mig det var fel på, det är min hjärna som fungerar annorlunda. Efter diagnosen dämpades min ångest, det var som en slags utandning av lättnad. Den gör att jag är snällare mot mig själv när saker inte funkar, jag kan skratta åt mig själv när jag rör till det i stället för att bli frustrerad.

Samtidigt kan hon ibland känna tvivel.

– Jag har en diagnos som inte fanns när jag var barn. När jag berättar att jag har autism säger folk: nej, inte du! Du är för normal för att ha autism. Men då vet inte folk hur mycket anpassningar jag har gjort för att vara så här ”normal”. Det finns fortfarande en bild av autister som konstiga.

Förbannelse och gåva

Clara menar att diagnosen uppstår i mötet med majoriteten och är både en förbannelse och en gåva. Högfungerande autister har ofta smala intressen, är tålmodiga och metodiska och blir specialister på ett visst område, vilket är en styrka. Men i dag efterfrågar arbetsmarknaden generalister med snudd på ouppnåeliga kompetenser, vilket gör det svårt för personer med autism att passa in och hitta ett jobb där de kommer till sin rätt.

– Mitt råd är att hitta sin plats, sin grej. Det kan vara tufft, men om man hittar rätt kan livet blomstra. Jag har själv hittat min plats genom att göra mina specialintressen till mitt jobb. En autist kan inte jobba med vad som helst.

Clara Törnvall, här i gatumiljö, berättar om hur det är att vara kvinna med högfungerande autism.

Clara Törnvall konstaterar att det i det sociala samspelet ofta ligger inlindade undertexter som hon inte förstår eller är bra på använda själv.

Foto: Maria Rundgren Zaitzewsky

Intresset för litteratur och skrivande är en anledning till att Clara skrivit boken Autisterna. En annan är viljan att nå ut till en bredare publik om kvinnor på autismspektrat. Hon berättar inte bara sin egen historia utan även andra autistiska kvinnors historier, blandat med fakta och forskning.

Autism är i hög grad ärftligt och man beräknar att 1–2 procent av befolkningen uppfyller samtliga kriterier för autism. I dag utreds barn med misstänkt NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och de som får en diagnos har rätt till stöd.

– För många är det positivt. Autism och adhd är inte sjukdomar, utan ett annat sätt att fungera, men att inte förstå sig själv och känna att man är fel kan leda till depressioner och psykisk ohälsa, säger Clara, som själv inte hade mycket att hämta efter att ha fått sin ”osynliga” diagnos.

Om det fanns ett piller som tog bort min autism så skulle jag inte ta det

– Det finns ingen konkret hjälp att få för högfungerande vuxna, det är bättre att göra sina egna anpassningar i stället för att kämpa mot myndigheter som inte förstår att man kan vara expertkunnig, men inte klarar att sitta i stormöten. Man måste ta eget ansvar och inte låta diagnosen bli hela ens identitet med förväntningar på stöd.

Samtidigt som den krispiga luften slår emot oss ute på gatan konstaterar Clara att det är bra att kunskapen om NPF-diagnoser har ökat, eftersom det tar bort stigmat. Men att utrymmet för att vara annorlunda paradoxalt nog har krympt.

– Förr fanns det ”kufar”. Nu är allt strömlinjeformat. Alla ska vara bra på allt och passa in. Men världen skulle vara en bra mycket tråkigare plats utan personer med diagnoser. Om det fanns ett piller som tog bort min autism så skulle jag inte ta det. För då skulle inte jag vara jag.

Se också: ADHD hos vuxna

1:52

Efter reklamen: Allt du behöver veta om adhd hos vuxna

(1:52)

Slå på ljud