Vera: De sa till mig hur jag skulle uppfostra min hund
Ända sedan jag var liten har jag drömt om att skaffa en hund, och även om jag tjatade på mina föräldrar så fick jag aldrig någon hund.
När jag fyllde 25 i fjol gjorde jag slag i saken. Jag var singel, hade ett fast jobb och en lugn och fridfull vardag, där en hund skulle passa in bra.
Alla goda råd gjorde mig förvirrad
En sommardag åkte jag och hämtade hem världens sötaste valp, som hette Eddie. Jag var så glad, men också väldigt osäker, för jag hade aldrig haft hund tidigare. Osäkerheten avtog inte heller allt eftersom dagarna gick.
Hur skulle jag veta att han var okej? Fick han tillräckligt att äta? Hur ofta var han tvungen att gå ut för att rastas? Hur tränade jag honom bäst att vara ensam hemma?
En av de saker som gjorde mig extra förvirrad var att träffa andra hundägare. Jag lärde mig snabbt att jag hade en mycket social valp. Den ville hälsa på alla och det gjorde att jag fick prata med en massa erfarna hundägare. Jag vet inte om de kunde ana min osäkerhet, men de var mer än villiga att ge mig goda råd.
På en av de första promenaderna med Eddie träffade jag en dam med en labrador som sa:
– Du måste skynda dig och ta den till hundrastgården så att den kan hälsa på andra hundar och socialiseras. Det är väldigt viktigt!
Jag nickade och sa att jag skulle göra det.
Senare på samma promenad träffade jag ett ungt par med en fyra månader gammal valp. De sa något helt annat.
– Man måste ta det lugnt med hunden i början, när den är så liten. Du ska till exempel inte ta den till hundrastgården. De stora hundarna är alldeles för livliga.
– Ja, det kan jag tänka mig, sa jag och tittade ner på Eddie, och hade plötligt ingen aning om jag skulle ta med honom till hundrastgården eller inte.
Tipsen jag fick fungerade inte på min hund
Råden fortsatte oombedda att ösas över mig, gällande allt från hur han skulle sitta i cykelkorgen till vilket halsband jag skulle ha valt.
Alla goda råd fick mig att tvivla på mina förmågor som hundägare. Det värsta var när jag fick råd om hur jag skulle träna valpen att vara ensam hemma.
När jag köpte Eddie hade jag tagit ledigt i tre veckor, men jag var ju tvungen att gå tillbaka till jobbet igen, och då fick han vara ensam hemma i många timmar – vilket han inte klarade av.
Jag följde ett råd jag hade läst på nätet att man ska träna hundar att vara ensamma hemma genom att gå ifrån dem en kort stund i taget och sedan sakta öka tiden. Men oavsett hur länge eller kort jag var borta, så ylade Eddie och skällde konstant, något jag också fick höra från mina grannar.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Jag blev mer och mer stressad, både av grannarnas klagomål och av stackars Eddie som blev så upprörd. De andra hundägarnas råd gjorde det inte lättare:
Du måste låsa in honom i ett rum så kommer han att lugna sig snabbare. Han måste få röra sig fritt. Ge honom något att tugga på under lång tid för att hålla honom aktiv. Bara släng in några hundgodisar och säg sedan hejdå och gå ...
Och så fortsatte det med förmaningarna. Jag följde alla råd och försökte beta av dem i tur och ordning, men ingenting verkade fungera och jag blev bara mer och mer förvirrad. Så småningom insåg jag att stackars Eddie verkade känna likadant.
Jag känner min hund bäst
Vad var det rätta att göra? Det gick upp för mig en kväll när jag var på väg hem från en promenad med Eddie. Han var trött efter att ha hälsat på alla kvartershundar och deras ägare, så när vi mötte en berusad man utanför ytterdörren var han inte på något hälsningshumör.
Det gjorde att jag fick ytterligare ett råd på vägen:
– Det är viktigt att lära sin hund att hälsa, sa fullgubben.
Jag tittade på honom. Mannen hade ju ingen aning om vad han pratade om!
För så småningom insåg jag att det faktiskt var jag som kände min hund bäst. Efter det började jag stänga ute andras råd, och tänka sig – sedan dröjde det inte länge innan Eddie lärde sig att vara ensam hemma.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]