De tog ett sabbatsår mitt i livet: Tre kvinnor berättar

Lene sålde sina ägodelar och flyttade in i en husvagn, Hanne sa upp sig från jobbet som socionom och började jobba på ett friluftsmuseum och Annika tog tjänstledigt för att bo i Spanien tillsammans med sin familj och här berättar det om beslutet att ta ett sabbatsår mitt i livet

Christina Hauschildt

Har du lekt med tanken på att ha ett helt blankt år i almanackan och göra vad du vill? Lene, Annika och Hanne gjorde precis det. Och det visade sig vara ett ypperligt beslut att lämna sin trygga bostad, sitt jobb och sitt hemland ett tag.

Lene Søe Rasmussen har placerat ett staffli framför sin husvagn som vetter mot en mark där det betar massor med får. Här sitter hon och målar och när hon är klar går hon och plöjer igenom bostadsannonserna på nätet. Kanske är det i dag som hon hittar det perfekta stället att bo, måla, njuta av naturen och ha sin häst. Men hon har inte bråttom och det tillfälliga husvagnslivet har hon valt helt själv.

I maj 2021 sålde 52-åriga Lene sin del i det gårdskollektiv som varit hennes hem i tio år och gjorde sig samtidigt av med de flesta av sina ägodelar. I stället köpte hon en husvagn av märket Polar från 1995 som hon fick lov att ställa längst bort i en väninnas trädgård.

– Jag var tvungen att minimera mina ägodelar för att kunna få ro, säger hon om sitt val.

Gick igenom en depression

Hon fattade beslutet att starta om efter en period då hon gick igenom en depression. När det var som mörkast orkade hon ingenting.

Jag bara låg på soffan och ville inte träffa andra människor

– Jag bara låg på soffan och ville inte träffa andra människor. Jag hade inte ens lust att teckna trots att det är något jag gjort hela mitt liv, förklarar hon.

Depressionen innebar också att hon var tvungen att sluta sitt jobb som målare.

– Jag har slängt allt över bord. Och visst har tanken slagit mig: Men vad håller du på med?! säger hon självironiskt.

– Men jag känner också att det är rätt beslut. Jag ångrar mig inte en sekund.

Att bo minimalistiskt är ingen ny idé för Lene. Hon har ofta tänkt tanken att den ultimata lyckan måste vara att ha ett litet krypin mitt ute i skogen där man får vara helt i fred.

– För mig är det den ultimata friheten, så det är också en gammal dröm som jag uppfyller. Jag har det bra i min husvagn och jag sover jättegott, understryker hon med ett leende.

En sak i taget

Men att välja det lugn och den frihet som husvagnen innebär är inte det enda som Lene gjort för att få ett bättre liv. Hon har börjat gå hos en stressterapeut och tycker att hon får bra utdelning av sina sessioner, speciellt efter att hon fick lära sig att fokusera på en sak åt gången.

– Jag kan märka hur jag har mer energi nu. Häromdagen var jag på besök hos några kompisar och när jag körde hem tänkte jag på hur lyckligt lottad jag är som har så härliga människor omkring mig. Tacksamheten sköljde över mig, säger hon om den stora kontrasten till de depressiva dagar när hon inte ville träffa någon.

Lene Søe Rasmussen står vid sitt staffli framför en äng med får och berättar om hur det var när hon sålde de mesta av sina ägodelar, sa upp lägenheten och flyttade i sin en husvagn.

Att teckna och måla är min kärna, säger Lene Søe Rasmusson.

Foto: Christina Hauschildt

Att teckna och måla har alltid varit en del av Lenes identitet.

– Det är min kärna, konstaterar hon.

Drömmen att kunna leva på sin konst la hon dock på hyllan under många år. Konstverken kom inte längre än till vänner och familj och det var alltid något annat som tog upp hennes tid. När hon var ung reste hon mycket och bodde bland annat under en period i Indonesien. Sedermera gifte hon sig med en vän från skoltiden. Äktenskapet höll inte, men de fick två barn tillsammans.

– Man behöver ju en stabil inkomst för att kunna försörja barn så jag tänkte alltid att jag skulle leva på min konst när jag blev gammal. Men om det ska hända så är det nu.

Se också: Stina brände ut sig – och blev biodlare

Lene är väl medveten om att det kommer att krävas en rejäl marknadsföringsinsats av hennes person för att helt, eller delvis, kunna leva på att teckna och måla. Som den introverta person hon är innebär det ytterligare ett hinder som hon behöver överkomma.

– Just därför är det också så viktigt för mig att hitta den ro och den grund som gör att jag klarar det. Mitt mål är att hitta ett ställe som jag kan köpa för de pengar jag fick när jag sålde min del av gården. Jag vill ha så få utgifter som möjligt. För även om det blir allt tydligare för mig att jag behöver en bas så vill jag gärna behålla friheten att kunna göra det jag vill, som att resa – och självklart – att måla.

Hanne: ”Miljöombytet gav mig ro i själen”

Under hela sitt 76-åriga liv har Hanne Buchardt regelbundet besökt friluftsmuseet i danska Lyngby för att strosa runt bland alla gamla gårdar, hus och trädgårdar. Redan som barn älskade hon att besöka stället tillsammans med sin mor och hon drömde om att en dag jobba där. Samtidigt var hon helt övertygad om att det inte var möjligt.

– Jag trodde att man behövde ha studerat historia och när jag var ung var det inte aktuellt att börja plugga på universitet, minns hon.

I stället började hon som lärling i en livsmedelsbutik och när hon var runt 35 sökte hon till en socionomutbildning och kom in. Hon var ensamstående med två små flickor, men klarade av att ta examen och fick jobb som socialsekreterare.

– Jag tyckte om mitt jobb. På den tiden hade man fria händer och ens överordnade stöttade de beslut man fattade. Man hade ansvar för allt som rörde både klient och dennes familj. Jag tyckte det var spännande att kunna hjälpa till och att se resultaten av det arbete man gjorde.

Stod upp för sig själv

Men så började man omorganisera inom kommunen. Hanne tyckte inte längre att hon kunde göra det hon ansåg vara bäst för klienterna och förtroendet hon tidigare känt från arbetsgivarens sida försvann.

Hanne Buchard står utanför sitt hus och berättar om hur det var när hon sa upp sig från sitt jobb som socionom och förverkligade drömmen om att jobba på friluftsmuseum

Hanne Buchardt sa upp sig från jobbet som socionom för att jobba på filuftsmuseet i Lyngby.

Foto: Christina Hauschildt

– I början av denna period av omorganiseringar sökte jag mig vidare till en annan kommun som inte gjort samma förändringar ännu. Tiden gick snabbt och plötsligt hade jag jobbat där i sex år när det kom besked att man skulle omorganisera även där. Hanne sa upp sig i princip omgående.

Jag valde att gå innan jag brände ut mig

– Det var nog mest en sorts protest, men det var också för att stå upp för mig själv som jag sa upp mig. Jag valde att gå innan jag brände ut mig, medger hon i dag.

Även om hon lämnade sitt fasta jobb och hamnade i sex veckors karantän hos a-kassan var hon inte orolig för framtiden.

– Jag var ju en ”gammal räv” på 55 år och visste att om det gick helt åt pipsvängen skulle jag enkelt kunna få ett nytt jobb i en ny kommun. Men det var ju inte det jag ville. Jag ville ge mig själv tid att ta reda på vad jag skulle göra med resten av mitt arbetsliv.

Hennes barn hade hunnit bli vuxna och hon hade en annan sorts frihet att göra något helt nytt. Och det var då hon kom att tänka på friluftsmuseet. Kanske kunde drömmen skulle gå i uppfyllelse nu? Hon skickade in en spontanansökan. Kanske kunde de ha nytta av henne på något sätt?

– Jag hade sådan tur för de höll just på att anställa ambulerande väktare och jag fick en deltidsanställning under en säsong för att gå runt och hålla koll på husen. Det var helt perfekt och jag trivdes verkligen med jobbet. Hannes arbetskläder bestod av en tidstypisk klänning som museets sömmerskor måttsydde åt henne. Också det var en upplevelse.

– Jag ville så gärna behålla en av klänningarna när jag slutade, men det fick jag tyvärr inte, säger hon med ett leende.

En ny möjlighet

När vintern kom fick Hanne fortsätta att jobba på Frihetsmuseet som tillhör danska Nationalmuseet. Och just som hennes arbetsgivare höll på att pussla ihop tillräckligt med timmar för att Hanne skulle kunna bli fastanställd på heltid dök ännu ett drömjobb upp.

– Jag hade faktiskt nästan bestämt mig helt för att jag skulle stanna, men så dök det upp en ledig tjänst på socialtjänstens nödnummer som var en gemensam beredskap för flera kommuner. Jag hade haft ett vikariat där en gång så jag visste att det var något jag skulle trivas med.

På så sätt fick Hannes karriär som socialsekreterare ett lyckligt slut. Fram tills det att hon som 64-åring i gick i pension fungerade hon som en livlina för krissituationer utanför kommunens ordinarie öppettider. Hon var bisittare vid polisförhör, hjälpte kvinnor att komma till jourhem och mycket mer. Men hon är väldigt glad för att hon fick ett år på friluftsmuseet.

– Det gav mig ro i själen att gå omkring där, det var nästan som en sorts meditation och det var precis vad jag behövde då.

Hon hyser inga tvivel om att de bästa sakerna i livet kan komma när man inte tänker för mycket och kanske vågar vara lite modig.

– Om man tänker för mycket ser man bara alla faror och inte allt bra som skulle kunna komma ur en situation. Jag har också haft tur med hur saker och ting har löst sig. Men det hade ju inte hänt om jag inte hade tagit steget och slängt mig ut i något nytt.

Annika: ”Månaderna i Spanien var fantastiska”

Annika Krogh Colombo har rest till Spanien två gånger i sitt liv för att få nytt perspektiv på tillvaron. Båda gångerna har hon kommit hem både gladare och mer insiktsfull och hon säger att det är tveklöst är det bästa hon gjort för sig själv. Hon var 26 år när hon första gången hon valde att vända upp och ned på en vardag hon inte var nöjd med.

Jag var gift och hade både jobb och hus, men det kändes som jag höll på att kvävas

– Jag var gift och hade både jobb och hus, men det kändes som jag höll på att kvävas. Mitt liv hade varit utstakat fram till dess, allt kändes förutbestämt. Jag hade haft högsta betyg i skolan och alltid gjort det som ansågs vara rätt, säger Annika som idag är 49 år.

En decemberdag sa hon till sin dåvarande man att hon ville skiljas och en månad senare hade hon via kontakter fått ett jobb som guide på Mallorca. Annika packade sin väska och drog iväg.

– För första gången i mitt liv hade jag en egen lägenhet och levde det ungdomsliv som jag aldrig tidigare hade haft. Då lärde jag mig att man ska ta vara på livet.

Annika Krogh Colombo står i dörröppningen och berättar om hur hon och hennes familj tog en paus från sitt vanliga liv för att tillbringa några månader i Spanien.

Annika Krogh Colombo och hennes familj tog ett sabbatsår från sitt vanliga liv för att bo i Spanien.

Foto: Christina Hauschildt

Men det är inte bara den som är ung som kan välja att radikalt förändra sin vardag och testa något helt nytt. Även som mogen kvinna, mamma och karriärmänniska kan det visa sig vara sig vara riktigt lyckat, visar Annikas lite senare erfarenheter.

Förslag från maken

När Annika var i 30-årsåldern träffade hon sin nuvarande man, Ricki, och de fick två barn tillsammans. Under 2016 jobbade hon som marknadsdirektör inom ett stort företag och hennes man ägde tre barer. När en av dem kom hem, gick den andra till jobbet, fram tills den dag då de tittade på varandra och sa: ”Tänk om man kunde frysa tiden”.

Jag var inne i ett bra flow på jobbet men tänkte också: ”Vad är det värsta som kan hända?

– Det var min man som föreslog att vi skulle ta ett sabbatsår och flytta utomlands. Jag var inne i ett bra flow på jobbet men tänkte också: ”Vad är det värsta som kan hända? Det är att jag behöver skaffa ett nytt jobb om ett år. Samtidigt visste jag ju mycket väl, tack vare min tidigare erfarenhet, vad en sådan upplevelse kan göra för en, så jag sa ja.

Annika bokade ett möte sin chef. ”Vi har haft familjeråd och jag behöver säga upp mig” meddelade hon, men hennes chef reagerade inte som hon trott. I stället för att säga upp sig fick Annika möjlighet att fortsätta sitt jobb i en utsträckning som hon själv bestämde när hon var i väg på äventyret med familjen. Sedan gick allt snabbt. Annika och Ricki åkte till Malaga för att förbereda inför flytten, de hyrde ett hus med pool och havsutsikt och skrev in barnen på sex och åtta år i den lokala skolan.

Sommaren 2017 åkte familjen, som även består av två katter, söderut i en bil full med leksaker med siktet inställt på en helt ny livsstil.

– De två första månaderna var ren semester då det bara handlade om att vara tillsammans som en familj. Mina kompisar undrade lite oroligt hur det gick med tanke på att Ricky och jag i princip inte hade sett varandra på flera år, minns Annika med ett leende.

Annika beskriver livet i Spanien som några fantastiska månader. Barnen trivdes i skolan och familjen tillbringade eftermiddagarna tillsammans på stranden. Det tärde förstås på ekonomin och i takt med att sparkontot sinade fick äventyret också ett naturligt slut. Efter ett halvår flyttade familjen hem till Danmark igen, men det innebar inte att de gick tillbaka till samma liv som de levt tidigare.

Slipper få utbrott

Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv och min familj

– Att vi valde att leva på ett sätt som ändå liknade vardagen men med mer utrymme och närvaro, betydde att vi lärde oss en massa som vi får användning av i vardagen här hemma. Jag har blivit bättre på att ta hand om mig själv och min familj, bättre på att prioritera min tid och får inte längre några ”utbrott” på folk omkring mig när jag är stressad, förklarar Annika.

Hon tycker absolut inte att ett val att flytta utomlands är att fly problem på hemmaplan, i alla fall inte när man behåller ett visst mått av vardag.

– Jag tror inte vi fått samma effekt om vi hade flyttat till en ö i Danmark. Solen och mentaliteten i Spanien gör att du automatiskt tar det lite lugnare. Jag tror också att resor gör att man utvecklas som människa. Och som familj har vi blivit en ännu starkare enhet, det tror jag inte att vi hade blivit annars.

Översättning: Malin Perlheden