De var nygifta och lyckliga – då fick Frank sin alzheimerdiagnos

Annis och Frank står på sin balkong med utsikt över Mälaren. De berättar om hur Franks alzheimer påverkat deras liv.

Till lägenheten som vetter mot Mälaren flyttade Annis och Frank för bara några månader sedan. Hela familjen uppskattar den fina utsikten och för Frank är den extra viktig.

Foto: Theresia Köhlin

De fann varann mitt i livet och var kärare än någonsin förr. Var det ens möjligt att vara så lycklig – något dåligt måste väl hända? Så blev det. Frank blev sjuk och Alzheimers sjukdom krossade hans och Annis framtidsplaner.

De har levt ihop i nio år och varit ett lyckligt par. Sjömannen Frank, som jobbade borta varannan vecka, och projektledaren Annis.

– Det var ett fint liv. Vi trivdes med att ha lite egentid och så hann vi ju längta efter varandra. Varannan vecka var Frank helt ledig och när jag kom hem från jobbet stod middagen på bordet. Det var en sådan lyx, Frank var en fantastisk kock, berättar Annis.

Frank nickar och säger att han gillade att laga mat. Paradrätten var en rysk lammstek med sardeller.

– Men det funkar inte längre, inte ens om jag har ett recept framför mig. Jag glömmer vad jag ska göra, säger Frank.

När Frank blev stående med repet i handen och den så vana rörelsen att göra en råbandsknop, och knyta fast båten, uteblev förstod han att något var fel.

– Jag har ju gjort hundratals råbandsknopar under alla år som matros och nu förstod jag plötsligt inte hur jag skulle göra. Mina arbetskompisar undrade hur det var fatt med mig. Jag blev rädd och de blev rädda och frågade om jag skojade med dem. Det var min första varningsklocka, berättar Frank Karlsson, 61.

Annis stökar i köket, medan Frank tittar på.

Franks tal är intakt, men praktiska saker funkar inte alls, så Annis får söta allt i hemmet.

Foto: Theresia Köhlin

Hans fru Annis Morén, 53, hade inte märkt något särskilt då. I efterhand har hon förstått att det fanns vissa varningssignaler även hemma. Som när de skulle åka till sin sommarstuga i Värmskog och Annis hade förberett mat och packning.

Parets lantställe i snö och frost, med utsikt över vatten.

Stugan i Värmland i vinterskrud. Hit var det meningen att paret skulle flytta så småningom.

Foto: Privat

– Frank skulle lasta bilen och hämta mig på jobbet. När vi kom fram till Värmland såg jag att maten och packningen inte var med. Frank hade glömt allt i trappuppgången. Då skrattade vi bara åt det, och sa att det var ju bra att katterna kom med i alla fall. Jag fick be min exman som bor nära att ta rätt på grejerna. Nu tänker jag att det kanske var ett första tecken, säger Annis.

Det här är Annis och Frank

Namn: Annis Morén, 53, projektledare, Frank Karlsson, 61, sjukpensionär.
Familj: Annis barn Tilda, 19 och Martin, 17 och Franks utflyttade barn Martina, 30, med familj och Linn, 27. Frank och Annis har också katterna: Häkkinen, Senna och Tina.
Bor: I lägenhet i Gröndal och sommarstuga i Värmskog.

Hon dukar fram kaffekoppar och fikabröd i lägenheten i Gröndal i Stockholm. Det är hon som sköter hela hemmet nuförtiden. Frank fixar inte lägre praktiska saker, inte ens att duka eller att klä på sig.

När jag ska klä mig blir det bara fel. Det blir ut och in och fram och bak

– När jag ska klä mig blir det bara fel. Det blir ut och in och fram och bak. Ändå är det många som ifrågasätter om jag verkligen har alzheimer när de pratar med mig. Sjukdomen har inte alls satt sig på talet, bara i de praktiska göromålen, säger Frank.

Ett fartyg passerar utanför fönstret, som vetter mot Mälaren. Från lägenhetens alla rum syns vattnet, som omgärdar udden där Annis och Frank bor, med Annis barn Tilda, 19 och Martin, 17 som bor här varannan vecka. Hit flyttade familjen för bara några månader sedan. Alla uppskattar den fina utsikten och för Frank är den extra viktig.

Annis och Frank tätt ihop vid vattnet, i solglasögon och med kall dricka, en varm sommardag innan sjukdomen slog till.

Det klickade direkt när de matchade på en dejtingsajt och det lyckliga paret hade stora planer för framtiden.

Foto: Privat

– Jag har alltid älskat vatten och båtliv. I tonåren jobbade jag ideellt på Håtö Seglarsällskap på en seglarskola för ungdomar. Den finns fortfarande kvar, det känns fint. Jag utbildade mig sedan till sjöman och har jobbat större delen av livet på olika båtar.

Matchade på dejtingsajt och klickade direkt

Frank vid rodret på en segelbåt. Frank vid vattnet på en badstrand. De första bilderna som Annis såg på nätet speglade Franks personlighet bra. Annis hade varit singelmamma några år när hon gick med på dejtingsajten Edarling 2012.

– Frank var den allra första personen som jag matchades ihop med. Jag hade precis betalat för ett års medlemskap, och i efterhand var det ju onödigt, skrattar Annis och berättar att de hade mycket gemensamt, inte minst ett stort idrottsintresse.

– Frank är Djurgårdare, precis som min son och hans pappa. Själv håller jag på Leksand, dalkulla som jag är i grunden, säger Annis.

Hon matchade med Frank på dejtingsajten på fredag kväll och på lördag morgon fanns ett meddelande från honom: ”Du verkar vara något för mig. Frank.”

Båten som tidigare varit sjömannen Frank arbetsplats.

foto privat

Det var kort och koncist, men mer behövdes inte. Annis och Frank stämde träff på en bar och fortsatte med en promenad runt Södermalm. Sedan dess har det varit de två.

– Vi träffades i mogen ålder och var så lyckliga från första stund. Vi har planerat att bli gamla tillsammans, vi skulle flytta till stugan i Värmland så småningom. Jag och Frank hade så många drömmar.

Vi vågar inte längre göra saker som vi tyckte om förut

Sorgen syns i Annis ögon när hon berättar om alla planer som nu har grusats och hur svårt det är att inte alls veta hur sjukdomen kommer att utvecklas.

– Kommer det att ta 23 år? Eller bara tre? Ingen vet, men vi vågar inte längre göra saker som vi tyckte om förut. Som att åka utomlands. Risken finns att Frank tappar bort sig. Senast vi bodde på hotell gick han ut ur rummet när jag sov. Sedan hittade han inte tillbaka, säger Annis.

Frank och Annis står i köket, håller varandras händer och ser varandra i ögonen.

Frank och Annis fann den stora kärleken i varandra, men alzheimer är en grym sjukdom. Genom att berätta sin historia hoppas de att fler ska bidra till forskningen.

Foto: Theresia Köhlin

Hon berättar att Frank alltid varit den som hållit reda på biljetter, frågat sig fram och varit väldigt driven och duktig. Hemma var han den händige som byggt både hus och renoverat lägenheter. Under den sista flytten fick Annis göra det mesta själv, tillsammans med sina barn. Annat lejdes bort till hantverkare.

Det är två och ett halvt år sedan Frank fick sin diagnos.

– Först fick jag göra lite tester hos vårdcentralen. Ordförståelsen fick jag alla rätt på, men det gick inte så bra för mig att rita trianglar och klockor. Jag kunde inte heller säga vad sex plus sju är. Därför remitterades jag vidare för en rad undersökningar, prover och röntgen. När jag fick diagnosen kändes det som att de sa ”du har alzheimer. Hej då!” Man lämnas åt sitt öde. Det finns ingen behandling, jag får komma tillbaka en gång om året för att göra om testerna och det går sämre för varje gång, säger Frank, som valt att vara helt öppen med sin sjukdom från första början.

Frank och Annis klädda för bröllop.

USA-resan var planerad sedan långt innan de misstänkte att Frank var sjuk. Några veckor före avresa friade Annis och så gifte de sig på plats. En månad senare fick Frank sin diagnos.

Foto: Privat

Han berättar om en orolig väntan på diagnosen och hur han och Annis in i det sista hoppades att hans symtom skulle ha andra orsaker. En månad innan han fick diagnosen gifte sig Frank och Annis i New York.

Se också: Nina Gunke om sin alzheimerdiagnos

2:57

Efter reklamen: Nina Gunke efter sin alzheimerdiagnos: "Vill inte gömma mig"

(2:57)

– Vi hade planerat USA-resan långt innan vi misstänkte att Frank var sjuk. Tre veckor före avresa läste jag om ett par som gift sig i New York och vi bestämde oss för att också göra det. Frank tittade på en fotbollsmatch och Djurgården ledde, så han svarade ja när jag friade, skrattar Annis.

Bröllopet stod i Central park

Det blev en hektisk tid för att hinna fixa allt ifrån hindersprövning till vigselförrättare och fotograf på så kort tid. Men det var det värt!

– Vi gifte oss i Central park och efteråt bytte vi om till Leksands och Djurgårdens matchtröjor, skrattar Annis.

Det nygifta paret står tätt ihop på en bra, iförda matchtröjor.

Idrottsintresset har de gemensamt. Efteråt bröllopet i Central park bytte de om till Leksands och Djurgårdens matchtröjor.

Foto: Privat

Frank berättar även om resans näst bästa dag, som tillbringades i hisnande fart på nöjesfältet Six Flags Great Adventure.

– Vi tog bussen dit, resan tog två timmar. Sedan åkte vi världens häftigaste berg- och dalbana. Båda är galna i berg- och dalbanor och den här gick rakt upp i 140 meter, innan den störtade nedåt i en fart på 128 kilometer i timmen. Det var härligt och vi åkte den om och om igen, vi hade så roligt!

Franks ögon lyser när han pratar om dagen som skingrade alla orosmoln för ett tag.

I juni 2019 kom kallelsen till neurologen. Frank ombads att ta med en anhörig och då förstod både han och Annis vad de skulle få höra.

Alzheimers sjukdom

Alzheimers sjukdom är den vanligaste formen av demens och står för 60–70 procent av samtliga fall av demens. Vid Alzheimers sjukdom förtvinar nervcellerna i hjärnan, speciellt i regioner där minnet sitter. Förutom minnesstörningar får personen svårt att uttrycka sig i tal och skrift, sämre lokalsinne och svårare att utföra ändamålsenliga kroppsrörelser. Omdömet och koncentrationsförmågan försämras. Alzheimers sjukdom går idag inte att bota.

Källa: hjarnfonden.se

– När doktorn sa att det var alzheimer bröt jag ihop och storgrät, säger Annis.

Hon hade alltid trott att det bara var 80-plussare som fick det.

– Och jag var mest tyst, säger Frank.

Frank blev av med körkortet, blev sjukskriven direkt och har varit hemma sedan dess. Annis jobbar hemifrån på heltid. Hon vill inte lämna Frank ensam.

När jag berättar för mina vänner vilket liv vi lever nu tror de mig knappt

– När jag berättar för mina vänner vilket liv vi lever nu tror de mig knappt. Frank behöver hjälp med så mycket, han kan inte hantera tv:ns fjärrkontroll och behöver hjälp med allt ifrån att klippa naglarna till att boka läkarbesök. När han ska iväg på dagverksamhet med andra unga alzheimersjuka behöver han ofta min hjälp med påklädning, att få med sig telefonen och att komma iväg med färdtjänsten.

Frank trivs med dagverksamheten där han träffar andra som är i samma situation och i ungefär samma ålder. Där känner han sig inte ensam och där har han fått se hur olika sjukdomen kan slå.

– Många tappar talet, men där finns också några som är som jag. Talet är intakt, men de praktiska färdigheterna är borta. För mig är det en stor sorg. Jag har alltid varit händig, men jag har varit i acceptansfasen länge. Det är som det är, säger Frank.

Grät varenda dag första året

Annis berättar att hon har gråtit varenda dag under det första året. Hon har gått hos kurator men får det bästa stödet via andra anhöriga till alzheimersjuka och sina vänner.

Annis och Frank pussas på sin balkong.

Kärleken finns, men livet kommer aldrig mer bli så som paret hoppats, drömt om och planerat för.

Foto: Theresia Köhlin

– Jag gick med i Facebookgrupper för anhöriga och träffar en kvinna som också har en alzheimersjuk man. Det betyder mycket att ha någon att prata med som är i samma ålder som vi. Frank har blivit mycket sämre sedan han fick sin diagnos, säger Annis.

Hjärnfonden

Hjärnfonden är en ideell insamlingsstiftelse som delar ut stipendier och forskningsbidrag. Målet är att hitta nya, effektiva behandlingar och intensifiera livsviktig forskning. Med hjälp av bidrag påskyndas forskningen för att hitta läkemedel mot bland annat Alzheimers sjukdom, nya behandlingsmetoder vid ALS, stroke och beroendesjukdom. Här kan du skänka en engångsgåva, starta en egen insamling eller bli månadsgivare: https://www.hjarnfonden.se/ge-en-gava/

Hon har knappt haft en ledig kväll på två år och känner sig utmattad av att både sköta heltidsjobb, hushåll och en sjuk make som behöver all sorts omsorg nästan dygnet runt.

– Men värst är nog att Frank är medveten om vad som händer och hur det kommer att sluta. Både han och jag är väldigt ledsna över det. Vi skulle ju bli gamla och bo på landet under sommarhalvåret, men det kommer aldrig att hända.

Annis och Frank har valt att berätta sin historia för att fler ska vara med och bidra till forskningen om Alzheimers sjukdom.

– Jag önskar att ingen behövde uppleva denna vidriga sjukdom och allt det vi går igenom!