Effektiva tips: Så hanterar du pratkvarnar

Två vänner sitter och pratar på en strand.
De flesta av oss känner en sådan person: en som bara pratar och pratar, och som har svårt för att lyssna på vad andra har att säga. Så vad göra åt saken?

Att ett bra samtal borde innebära att tala och lyssna ungefär lika mycket, det kan nog de flesta enas om. Men ändå verkar inte alla vara inne på det spåret. Det finns de som tycker att ett bra samtal är när de pratar och andra lyssnar.

Låt oss kalla dem för ”talarna”. Vilka är de? Och vad får dem att hålla tyst. Och vad gör man om det är man själv som hellre vill prata än lyssna?

Vi har frågat psykoterapeut Maria Holkenfeldt Behrendt.

Men låt oss inleda med några olika typer av ”talare”…

– För en del går svadan bara ut på att ha rätt. De ska bara bekräftas i att det de säger är riktigt, oavsett om lyssnaren egentligen håller med eller inte. De kan prata om vad som helst: politik, någon de inte gillar, uppfostran, ett beslut de har fattat osv. Och de upprepar sig gärna för att därmed få känslan av att det de säger stämmer. De har naturligtvis behov av någon som lyssnar, men ofta bryr de sig inte om vad han eller hon säger. Målet är att få rätt.

En del ”talare” saknar filter

Sedan finns de som tänker medan de talar.

– De saknar ett filter. De kör med en ”open stream of cosciousness”, där de liksom pratar sig fram till något slags åsikt. Och även om de behöver en åhörare så är de inte uppmärksamma på den personen eller vad den tillför. ”Talaren” vill bara ha en mottagare att rikta sig till, säger Maria Holkenfeldt Behrendt.

Och så finns det de som bara tycker att det är helt naturligt att de pratar medan andra lyssnar.

– Det är personer som på ett eller annat sätt alltid ser till att själva hamna i fokus. Om man till exempel börjar berätta något så avbryter de snart: ”Gud, det är ju precis som när jag…”eller ”Jag har också en väninna som…”

”Talare” finns överallt

Maria menar att ”talare” står att finna överallt medan det är få som själva inser att de tillhör den kategorin.

– Helt ärligt tror jag inte att de är uppmärksamma på hur samtalet utvecklar sig. Många av dem upplever istället att de hjälper och bidrar med något intressant. De uppfattar det som ett samtal där de pratar om något väsentligt, och märker inte att andra mest tycker att det framstår som en monolog, säger psykoterapeuten.

Hon tror inte heller att dessa pratkvarnar uppfattar att de tar talartid från andra som också har saker de vill uttrycka.

– Det finns de som inte pratar så mycket och som faktiskt behöver tänka igenom och vända blicken inåt innan de tar till orda, och de kan snabbt bli överkörda av talaren. Han eller hon uppfattar tystnaden och pauserna som pinsamma, eller tror att de är ett uttryck för att personen inte har något att säga.

Det finns många talare som inte hejdar sig även om folk ser uttråkade ut

– Samtidigt finns det många talare som inte hejdar sig även om folk ser uttråkade ut. Det låter inte det passera genom deras filter att någon signalerar att den inte orkar höra mer. Men så är talarna också ofta alltför upptagna av det de säger för att kunna koncentrera sig på andra.

Vill få uppmärksamhet

Varför ”talare” pratar så mycket kan enligt psykoterapeuten ha många förklaringar. Och ja, några av dem handlar också om uppväxten.

– Det är ju ett sätt att få uppmärksamhet, och ett sätt att känna sig sedd och hörd. Kanske har man fått ta mycket plats som barn och varit van vid att få en massa talartid.

– Men det kan också vara så att man fått för lite och därför behöver berätta och förklara sig, säger hon och påpekar att det även kan finnas en kulturell aspekt.

– Vi kan också uppleva att personer till exempel genom sitt jobb har blivit vana vid att ta plats. Kanske chefer eller andra som fått en stjärnstatus, och som befinner sig i en position där de har mer talartid än andra, men glömmer att det inte gäller överallt.

Tips för att tysta en ”talare”

Men hur får man då en "talare” att hålla mun och lyssna?

– Det kan vara riktigt svårt, för många kan känna att de måste säga något obehagligt på ett trevligt sätt. Men istället för att säga att den andre pratar för mycket, och be att talaren intresserar sig för ditt liv, så kan man även prova att formulera några frågor som man normalt inte skulle ställa.

Exempelvis skulle man kunna fråga: ”Vill du höra vad jag tänker om det du säger?”.

Men vad gör man då om man själv är en talare som hade behövt lyssna lite mer?

– De flesta av oss har en talare i oss – särskilt om vi är känslomässigt överväldigade, det vill säga väldigt ledsna, väldigt glada eller väldigt arga.

– Medan kroniska talare sällan är medvetna om att de är ”talare”. Men om man känner att man skulle kunna tillhöra denna grupp kan man till exempel, när man varit tillsammans med andra, försöka erinra sig hur mycket man har hört om dem och deras problem, glädjeämnen, åsikter och orosmoln.

Många kan känna att de måste säga något obehagligt på ett trevligt sätt

Finns också fördelar

Hur mycket kan man faktiskt återge från samtalen? Och vilka frågor kan man komma ihåg att man ställde? Och ännu viktigare: Har man faktiskt lyssnat på den andre med uppriktigt intresse?

Med allt detta sagt menar Maria Holkenfeldt Behrendt också att man inte bara ska vara irriterad på talarna – oavsett om det är man själv eller andra. De bidrar nämligen också med en hel del bra saker.

– ”Talaren” säger inte bara ointressanta saker. Många av dem kan vara roliga och göra annorlunda observationer. Ofta är de även intellektuellt begåvade. De har bara en blind fläck, när det kommer till mängden av deras talar- och lyssnartid.

– Det kan lyssnaren hjälpa dem att få upp ögonen för. Liksom att lyssnaren kanske kan rikta blicken mot sig själv och fundera över vad som sammanförde henne med talaren. Och vad det är som hindrar henne i att minska talarens svada.

Mer inspirerande innehåll från allas.se: