Efter år av oro och ångest blev Ellen sjuk av makens sjukdom

Ellen står vid en trädstad. I bakgrunden syns hennes man Rickard.
För nio år sedan blev Ellens man Rickard sjuk i depression. Sedan dess har han gjort fyra självmordsförsök.
Emellanåt har Ellen inte vågat svara i telefon, rädd för dåliga nyheter. Hon har fått ta ett stort ansvar. Men att vara den som är stark har haft ett högt pris.
För några år sedan orkade hon inte längre och blev själv sjuk.

De senaste nio åren har varit en kamp för Ellen Jareteg. En kamp för att hålla ihop familjen och stötta sin man när han inte mår bra. Det har tagit på krafterna.

Rädslan att Rickard ska skada sig själv har varit en ständig oro.

– Det har varit jättejobbigt när Rickard inte har mått bra och varit självmordsbenägen. Jag har levt med oron för att han ska ligga död när jag kommer hem. Jag har varit på helspänn när han har åkt iväg och rädd för att få ett telefonsamtal med dåliga nyheter. Det är nog inte många som riktigt förstår hur det känns eller hur vi har haft det.

Ellen och Rickard träffades 1997. Kärleken slog till på en grillfest hos gemensamma vänner. Attraktionen var omedelbar och tre månade senare flyttade de ihop.

”Jag grät ofta i min ensamhet

Den starka kärleken är förklaringen till att de fortfarande är gifta. Den har burit dem genom de tuffa åren då Rickard varit djupt deprimerad och inte velat leva.

– Känslorna finns ju kvar mellan oss. Då är det klart att man kämpar.

Fick diagnosen bipolär

I köket hemma i villan i Länghem utanför Borås står fikat framdukat bredvid tända ljus.

För en tid sedan fick Rickard, 50, diagnosen bipolär. Det förklarar svängningarna i hans humör och mående som, när de ser tillbaka, alltid har funnits i bakgrunden.

Porträtt av Ellen som efter en lång tuff kamp mot makens sjukdom själv blev sjuk.
Ellen fick ta ett stort ansvar för familjen och barnen när hennes man blev sjuk. Foto: Magnus Gothander.

De senaste åren har varit katastrofala på många sätt och Rickard har förutom psykisk ohälsa också varit nära att dö av proppar i lungorna och av en stroke.

Tack vare rätt medicinering är tillvaron mer stabil men det går fortfarande upp och ner.

– Rickard är lite på topp just nu. Det blir så i perioder och håller i sig från några dagar till flera veckor ibland innan han landar i ett mer stabilt läge. Du ser ju hur städat det är. Han har städat varenda vrå i hela huset och sover inte så mycket på nätterna just nu men det har han å andra sidan aldrig gjort, berättar Ellen medan Rickard hämtar några bilder han vill visa.

Foto är hans stora hobby. Det får honom att må bra. Konst är ett annat intresse.

Jag trodde att jag skulle dö. Efter det satt jag en månad i bastun och grät

I flera år drev han galleri i Stockholm tillsammans med sin pappa och på väggarna hänger många fina alster som han köpt på auktioner genom åren. Att köra motorcykel är något annat som håller måendet i schack.

– Jag kan vara hur stressad och ångestfylld som helst men när jag sätter mig på motorcykeln blir jag helt lugn och fokuserad.

Rickard började må dåligt 2011. Han arbetade då som chef för kundtjänst på ett företag i Borås. Det var ett uppdrag som krävde mycket men som samtidigt var roligt och utvecklande.

Rickard hade som vana att säga ja till allt.

Fick panikångest

Några år tidigare hade han fått en propp i lungorna.

– Jag borde ha hört varningsklockorna redan då. En natt vaknade han av en panikångestattack.

– Jag trodde att jag skulle dö. Efter det satt jag en månad i bastun och grät.

Ellen och Rickard sitter på ett bord på en brygga vid havet och berättar om de tuffa åren med bipolär sjukdom.

Han hade drabbats av utmattningsdepression och kraftig panikångest. I perioder har han vårdats inom psykiatrin och han har gjort fyra aktiva självmordsförsök. Tre av dem gjorde han inom loppet av 18 månader.

Med Rickards sjukdom föll ansvaret på Ellen att ta hand om huset och de två barnen och se till att vardagen fungerade.

– Jag blev den som var stark. Den som höll ihop allt.

Det som blev påtagligt då var hur ensam Ellen kände sig.

– Jag upplevde det som att det var väldigt stort fokus på Rickard och hans sjukdom. Det var väldigt sällan som någon frågade hur jag eller barnen mådde i allt detta. Det var ett stort ansvar för mig att Rickard mådde bra.

Jag fick anhörigsamtal hos en kurator men jag fick bara prata om Rickard. När jag pratade om mig själv och hur jag mådde så styrdes samtalet direkt in på min man. Jag önskar att det var större fokus på anhöriga och att vi fick mer hjälp. Att man fick verktyg för att hantera situationen.

Ellen har räddat mitt liv

Istället har hon svalt sin stolthet och löst situationen på egen hand.

– För att kunna hantera Rickards sjukdom har jag först och främst varit tvungen att acceptera att han är sjuk. Att han inte har valt detta och att det är en sjukdom som inte syns. Jag har själv sökt hjälp för att hantera situationen, bland annat genom familjerådgivning och i diakoniverksamheten i kyrkan.

Jill: Min väninna är bipolär – hur hjälper jag henne?

– Mina barn har gett mig energi och styrka också. Men visst har det varit jobbigt. När det var som värst hade jag mycket ångest och grät ofta i min ensamhet.

För Ellen har det också handlat mycket om att barnen ska ha det så bra som möjligt när deras pappa mår dåligt. När han har legat inne på julaftnar och andra helger har hon försökt skapa trygghet i hemmet.

Det har också handlat mycket om logistik och få ihop dagarna med barnens skola och fritidsaktiviteter.

Förr hjälpte Rickard till men sedan han blev sjuk är det Ellen som drar det största lasset.

– Jag brukar säga att jag har tre barn när Rickard mår dåligt.

Ellen blev själv sjuk

Med Rickards sjukdom kom också ensamheten för Ellen. Ganska snart slutade telefonen att ringa och själv har hon haft för mycket att tänka på för att upprätthålla kontakten med sina väninnor. Några guldkorn finns kvar, säger hon.

Ellens svärföräldrar och svägerska har hjälpt till med barnen och ställt upp när det har behövts. Den hårda pressen och stressen har tagit hårt på henne. Det ledde till att hon själv blev sjuk för sex år sedan.

– Plötsligt en dag så orkade jag inte längre. Jag var helt slut. Kroppen la av. Jag blev sjukskriven för utmattningsdepression och förlorade jobbet. Nu arbetstränar jag igen och är på väg tillbaka, men jag vet inte om jag kommer att bli som innan.

Ellen arbetstränar ett par dagar i veckan och Rickard är sjukskriven på heltid. De tar en dag i taget.

Efter allt de har gått igenom tillsammans tycker båda att de har förändrats på djupet.

Bättre mediciner mot diagnosen

Idag mår Rickard relativt bra. Han har fortfarande svårt att acceptera att han är bipolär men inser att han måste göra det för att komma vidare. Det går åt rätt håll.

Malin är bipolär: ”Jag vill förmedla hopp – det är aldrig försent att vara lycklig”

– Det är som att hela jag är en miljon pusselbitar som slängts ut och som ska samlas in och pusslas ihop. Jag har kanske kommit halvvägs.

För några år sedan fick han nya mediciner som fungerade bättre. Han har också börjat medicinera med litium vilket gör att han inte når de högsta topparna och blir manisk. Det har gått snart fyra år sedan han låg inne sist.

– Nu har jag nästan blivit bortskämd med att han mår så bra. Jag hoppas verkligen att det håller i sig.

Den jobbigaste tiden ligger bakom dem. Ellen återkommer till hur det har varit när Rickard mått som sämst. När han inte har velat leva och försökt ta livet av sig.

En gång satt han inlåst i bilen och kastade i sig tabletter medan Ellen ringde efter hjälp. Barnen har sluppit vara med om de värsta situationerna men just den gången var de hemma och såg vad som hände. Rickard ryser och skakar på huvudet när han minns.

Rickard kramar om Ellen och de ser båda glada ut.
Känslorna och kärleken finns kvar mellan Ellen och Rickard trots allt de gått igenom. Foto: magnus Gothander.

– Det ger mig ångest att tänka på alla de gånger som jag försökt ta livet av mig. Ellen har räddat mitt liv och det känns som att jag har förstört deras.

Rickard har föreslagit att de ska flytta isär. För Ellens skull. Hon skulle få det bättre då, tror han.

Det ger mig ångest att tänka på alla de gånger som jag försökt ta livet av mig

– Men det är inte Rickard som är felet. Det är hans sjukdom. Att separera skulle inte lösa någonting. Det här är en kamp för Rickard och mig och för barnen. Det är en kamp för oss allihop. Jag ger inte upp i första taget.

Ibland har hon fått frågan hur länge till hon orkar och varför hon stannar kvar. Ellen tittar på Rickard och skrattar till.

– Som tur är har vi humor. Det hjälper. Vi kan till och med skoja om Rickards sjukdom. Utan humor hade ingen av oss stått ut. Men vi pratar mycket med varandra och är öppna gentemot omgivningen med hur Rickard mår. Vi har kommit varandra närmre. För känslorna och kärleken finns ju kvar mellan oss.

Marie Tillmann: ”Livscoachen lindrar min ångest”

Mer intressant innehåll hos allas.se: