Eleverna sydde kläder som Madicken och Emil hade gillat när skolan fyllde 100 år

Eleverna ser ut som barnen gjorde när skolan var ny. Vera Alexandersson och Lovis Svensson, tio år tillsammans med Nour Ben-Zur, nio år och Minna Karlsson, åtta år. Till vänster står Hilma Sjöblom och Elsa Hagelberg, sju år.

Foto: Christer Gallneby

Barnen i Uråsa skola i Småland har inte bara en historisk skolmiljö. De är dessutom själva med och återskapar den. Inför skolans 100-årsjubileum sydde de sina egna kläder, så som de såg ut när skolan var ny.

Den idylliska byn Uråsa utanför Växjö har en lång historia. Här finns både fornminnen och en medeltida kyrka.

Strax intill kyrkogården ligger den lilla skolan, ett rött hus med vita knutar. Här har byns barn fått undervisning i generationer.

Uråsa skola 1930.

Ett gammalt skolfoto från1930. Flickorna bär förkläden och pojkarna kepsar i samma modell som eleverna nu har återskapat. Skolan var mycket modern i sin arkitektur med det utsvängda taket.

Foto: Privat

I år firar skolan 100 år och inför jubileet, som hölls i maj, var förberedelserna intensiva. Eleverna fick skapa kläder och käpphästar, så som de kunde ha sett ut för ett sekel sedan.

– Vi tittade på gamla fotografier och pratade en hel del om hur livet i byn såg ut när skolan invigdes, och så fick jag det här infallet. Jag tänkte att det kunde vara roligt att ge barnen en mer påtaglig känsla för den tiden, säger fritidspedagogen och sömmerskan Marie Bengtsson och visar oss in i klassrummet som nu tjänar som fritids.

Alla fick klä sig tidsenligt

En järnspis i hörnet minner om svunna tider, då flera av elevernas föräldrar, far- och morföräldrar och till och med generationen före dem satt i bänkarna. Nu råder här ett ordnat kaos.

Fritidspedagog och sömmerskan Marie Bengtsson hjälper eleverna.

Från början var det tänkt att barnen i trean skulle sy sina egna tidsenliga kläder, som en del i textilundervisningen. Men fritidspedagogen Marie Bengtsson tyckte att alla barnen i skolan skulle bli lika fina. Med hjälp av en elevs farmor lyckades hon ro projektet i land och sy kepsar och förkläden till alla 35 elever på skolan.

Foto: Christer Gallneby

På borden ligger blå kepsar och randiga volangprydda förkläden i högar. Flera av kläderna har barnen i tredje klass sytt helt själva, som en del i textilundervisningen.

Resten har Marie Bengtsson sytt själv med god hjälp från en av elevernas farmor, Carina Elfström.

– Man kan väl säga att det hela växte lite, men jag kände att det var mest rättvist att låta alla barnen i skolan få klä sig tidsenligt, säger Marie.

Gardiner och lakan återbrukades

Carina Elfström hade inget emot att hjälpa henne.

– Mitt barnbarn Maja går i första klass på skolan. Det började med att jag sydde en klänning och ett förkläde till henne inför jubileet och sedan hörde Marie av sig och undrade om jag ville sy fler. Jag är ju pensionär och har gott om tid, så det ville jag så klart gärna, säger hon.

Tyget i förklädena är återbruk och kommer bland annat från gamla gardiner och lakan. Kepsarna är tillverkade av möbeltyger som en förälder har donerat.

Liten Edith vid stor symaskin.

Edith Hansson Löthgren är en av dem som ofta syr på maskinen. Click to add image caption

Foto: Christer Gallneby

– Jag upplever att det finns ett väldigt stort engagemang i byn, inte minst från föräldrarna. Alla är med och vill hjälpa till i frågor som rör skolan. Det blir extra tydligt när det är ett sådant här evenemang på gång, säger Marie.

Eleverna är stolta över sina mästerverk.

Jag smygkörde mormors gamla trampmaskin

Otis Wilson, tio år, vränger ut och in på sin keps och avslöjar en avancerad söm i sicksack.

– Jag har sytt alla sömmar i den här och det var ganska svårt att få till det bra. Mallen gjorde vi genom att rita av ett strykjärn, berättar han.

Otis Wilson koncentrerad vid symaskinen.

Otis Wilson har sytt alla sicksacksömmar i kepsen. Mallen utgick från ett gammalt strykjärn.

Foto: Christer Gallneby

Ett strykjärn? Marie ler och nickar. Knepet att sy kepsar utifrån en modell i form av ett strykjärn lärde hon sig av en kompis mamma någon gång på 70-talet.

– Jag har snappat upp tips från lite olika håll. Det blir så när man har hållit på så länge som jag har gjort, säger hon.

Marie har själv sytt sedan hon var barn. Det började med att hon smygkörde sin mormors gamla trampmaskin. Nålarna flög och det blev inte alltid bra, men hon lärde sig snabbt och kom så småningom att gå flera kurser i sömnad. Som nyutbildad fritidspedagog blev symaskinen också ett verktyg i den pedagogiska verksamheten.

Skolans symaskin hjälpte elev at växa

– För många år sedan hade jag en liten pojke i ettan. Han hade svårt med de teoretiska ämnena så jag visade honom skolans symaskin. Han älskade att sy och var jätteduktig på det.

– Hans mamma kontaktade mig sedan och var överlycklig över att han faktiskt kände sig bra på någonting. Han växte som människa genom det, minns Marie.

Albert och Otis i kepsar de varit med om att tillverka själva.

Albert Hansson Löthgren, nio år, iförd tidsenlig keps, Otis Wilson i bakgrunden har en likadan.

Foto: Christer Gallneby

Sedan dess har hon alltid en symaskin stående i klassrummet, trädd och redo att användas av kreativa fritidsbarn. En del syr bara ibland, andra syr varje dag.

– Genom det här projektet har ännu fler barn fått upp ögonen för sömnad. En av pojkarna blev så intresserad att han kom tillbaka efter skoltid bara för att få sy på sin keps. Det känns ju väldigt roligt.

Elsa Hagelberg, sju år, visar sin svarta käpphäst. Kanske lekte hennes mormorsmor med en liknande?

– Jag har gjort den helt själv. Förr sydde vi allting för hand, men det är roligare på maskin för det går mycket fortare och blir finare, säger hon.

Lovis och Vera med käpphäst.

Kompisarna Lovis Svensson och Vera Alexandersson med en egentillverkad käpphäst. Öronen var lite svåra att få till, men i övrigt gick det lätt, konstaterar de.

Foto: Christer Gallneby

Elsa Claesson, tio år, är fjärde generationens Uråsaelev. Hennes mamma, morfar och morfars far har alla gått på skolan och hennes morfar Christer Claesson hade just denna sal som klassrum när han var i hennes ålder.

Han och vännen Bo Johansson har båda varit faddervakter på skolan och är i dag aktiva medlemmar i Uråsa hembygdsförening. Inför skolans jubileum passade de på att berätta om sina gamla minnen.

Christer Claesson i skolsal.

Christer Claesson är aktiv i Uråsa hembygdsförening som driver det lilla skolmuseet i byn.

Foto: Lina Alkner Timner

Minns skamvrån

Elsa Claesson i gammal skolbänk.

Elsa Claesson provar en av morfars skolbänkar.

Foto: Lina Alkner Timner

– Jag började i första klass 1953. Här, precis där vi står nu, hade jag min bänk. När vi skulle svara fick vi resa oss upp och vi skulle tilltala läraren ”fröken” eller ”magistern”, aldrig ”du”. Misskötte man sig blev det skamvrån, där fick man sitta på en stol och titta in i väggen, berättar Christer.

Elsa och de andra eleverna ryser. Det var inte bättre förr, det mesta var faktiskt sämre än i dag konstaterar de.

Elsa Claesson ringer in till lektion i mässingsklocka, tillsammans med morfar Christer Claesson.

Elsa Claesson, tio år, ringer in. Mässingklockan användes när morfar Christer Claesson var barn.

Foto: Lina Alkner Timner

– Jag är glad att vi går i skolan nu och inte för hundra år sedan. Förr var lärarna mycket strängare och eleverna kunde till och med få stryk över fingrarna med en linjal, säger Vera Alexandersson.

Bo Johansson granskar den gamla kaminen som vedeldades när han var ung. Nu har den sedan länge slutat att fungera. I år är det 80 år sedan han började i första klass och med sitt stora intresse för historia kan han vara den som vet mest om Uråsa skola.

Bo Johansson visar gammalt skolfoto.

Bo Johansson med skolfotot från 1947.

Foto: Lina Alkner Timner

Svartvitt skolfoto från 1947.

Bo Johansson började i första klass för 80 år sedan. Bilden togs 1947, Bo står i bakre ledet, andra från vänster.

Foto: Privat

– Det här är faktiskt den tredje skolan som bedrivit undervisning i byn. När den byggdes var den före sin tid på många sätt. Till exempel fick den en gymnastiksal och ett bibliotek, vilket var ovanligt vid den här tiden. Den var också mycket modern i sin arkitektur, med det här utsvängda taket.

– En annan radikal skillnad mot övriga skolor i landet var att lärarna hade en separat lärarbostad bredvid skolan i stället för att bo på ovanvåningen, säger han.

Mycket av den interiör som tidigare funnits i klassrummen är bevarad i ett litet skolmuseum i hembygdsgården ett par kilometer utanför byn. Här finns bland mycket annat skolbänkar i trä, en griffeltavla, nötta skolplanscher, en mässingklocka och en gammal kateder. Det är föremål som både Bo och Christer minns väl.

Medhavda matpaket då och nu

– När jag gick i skolan stod katedern på en liten upphöjning. Bredvid den fanns tramporgeln där fröken spelade psalmer och vi sjöng. När det var lunchrast fick vi sitta i korridorerna och äta våra medhavda matpaket, säger Christer.

Just detta att ta med sig egen mat till skolan återinfördes tillfälligt under skolans jubileum för att försöka återskapa känslan av gamla tider så mycket som möjligt.

– Tänk så mycket som har hänt under de senaste 100 åren, inte minst inom skolans värld. Det är verkligen ett trevligt initiativ, att låta barnen få uppleva historien på det här sättet, säger Bo.

Han och Christer Claesson är överens om att det mesta som har förändrats är till det positiva, åtminstone när det kommer till mindre skolor som den här i Uråsa.

Se också: Här är godissorterna vi minns från förr
1:09

Efter reklamen: Se också: Här är godissorterna vi minns från förr

(1:09)

Fritidspedagog Marie Bengtsson håller med. Hon tror att den typ av kreativ verksamhet som hon driver hade varit svårare att genomföra i en större skola.

– Det här är en trygg miljö där vi hinner se alla barnen hela tiden, både i klassrummet och på rasterna, säger hon.

Projektet har inte bara ökat barnens intresse för hur det var förr utan också fått dem att känna sig mer delaktiga i historien.

Elsa Hagelberg håller upp textilhjärta.

Elsa Hagelberg visar ett hjärta som hon klippt ut och sytt på en tygbit.

Foto: Christer Gallneby

– Att klä sig som man gjorde för 100 år sedan och faktiskt för en dag leva lite som de gjorde då gör att det blir mer verkligt. Det blir någonting mer än bara ord och bilder i en bok, säger hon och dammar bort ett par trådar från bordet.

När barnen har fått på sig sina kläder ser de ut att komma direkt ur en Madickenfilm.

– Jag tycker att kläderna är fina. Min pappa och farmor gick på den här skolan och min gammelfarfar också. Kanske såg han och hans klasskompisar ut som vi gör nu. Det känns konstigt att tänka på det, men också roligt, säger Vera Alexandersson.

Marie nickar.

– Det ger en viss känsla att vistas i en miljö där man kan känna att historien lever kvar i väggarna.

Några av eleverna utanför Uråsa skola i dag.

Utvändigt ser Uråsa skola likadan ut som den gjorde för 100 år sedan. Idag går 35 barn här i åldrarna sex till tio år. Längst bak från vänster: fritidspedagogen Marie Bengtsson och lärarresursen Javad Vaezi med några av skolans barn. : Elly Johansson, Simone Wilson, Edith Hansson Löthgren, Minna Karlsson, Lovis Svensson, Vera Alexandersson, Leia Malmgren, Hilma Sjöblom, Elsa Hagelberg, Nour Ben-Zur. Längst fram sitter Eric Edlund, Ebbe Nordgren, Albert Hansson Löthgren, Sigge Ebbelind, Otis Wilson, Nathanael Silvudden, Jason Fick.

Foto: Christer Gallneby