Elisabet Höglund: Min sjuka syster dog i misär

Fast Birgitta var svårt sjuk fick hon ingen hjälp. Nu har Elisabet Höglund skrivit om sin systers tragiska slut, om hennes begåvningar som gick om intet – och om skulden hon själv bär på för hur systerns liv blev. ”Birgittas öde är en skamfläck för välfärdssamhället”, menar hon.

Den 12 januari 2017 kom ett larm till ambulanscentralen i Varberg. Hemtjänsten hade hört av sig eftersom de var oroliga för en kvinna som de hade hand om. Huset var mörkt, dörren låst och maten som levererats till henne två dagar tidigare hängde fortfarande på dörrhandtaget.

När ambulansmännen med polisens hjälp tagit sig in i kvinnans villa i Krogsered möttes de av en fruktansvärd syn – och en hemsk stank. Svårt medtagen och nästan medvetslös halvlåg Birgitta Börjesson, 73 år, i en fåtölj i köket.

Systern allvarligt sjuk

Hon var smutsig, ovårdad och allvarligt sjuk. Hygienen hade hon inte kunnat sköta på flera veckor, kanske månader, och underbyxorna var fulla av urin och avföring.

Överallt i det vanskötta huset stod stinkande, överfulla plastsäckar – det var tydligt att kvinnan hade levt länge i total misär.

Birgitta kördes till Varbergs sjukhus, men var i så dåligt skick att hon avled av organsvikt dagen efteråt.

– Jag känner en djup sorg över att min systers liv blev en sådan tragedi och att hennes sista år i livet blev så förfärliga, så fasansfulla, säger Elisabet Höglund som har skrivit boken Skulden jag bär på – två systrar, två världar om sin storasyster Birgitta.

Del av sorgeprocessen

Boken handlar om hur det var att ha en syster som var både psykiskt och fysiskt sjuk – och tidvis vägrade att ha kontakt med omvärlden. Boken är också en uppgörelse med det välfärdssverige som låter en svårt sjuk människa gå under utan hjälp.

Det är en bok som skakar om med läsning som är tung, plågsam och sorglig – men också viktig. För Elisabet var det en del av sorgeprocessen att skriva om sin systers tragiska livsöde, men boken är också ett kärleksfullt porträtt av en begåvad syster som det inte var helt lätt att leva med.

– Min syster var en mycket komplicerad person. Redan som barn var hon besvärlig. Hon kunde vara nyckfull, opålitlig, elak, hatisk och fick vredesutbrott, berättar Elisabet som växte upp i en villa i Sävedalen utanför Göteborg.

Familjen Höglund med mamma Karin, pappa Freddy och döttrarna Birgitta och Elisabet.

Familjen Höglund. Från vänster Birgitta, mamma Karin, pappa Freddy och Elisabet. Bakom en fin fasad fanns många problem.

Kände sig oälskad

Pappa Freddy arbetade på posten och mamma Karin var hemmafru. Hemmet var prydligt och välskött, men de två systrarna kände sig oönskade och oälskade.

– Mamma var dominant, krävande och elak medan pappa var en svag person. Det var ofta gräl och bråk.

Uppväxten var tuff på många sätt, inte minst på grund av Birgittas sjukdom som debuterade på allvar i de tidiga tonåren.

– Allt kretsade runt Birgitta och hennes problem. Det var fruktansvärda år, men man lär sig att leva med det och jag visste ju inte heller om något annat, säger Elisabet som tidigt fick ta ett stort ansvar för sin syster.

– Jag var ju lillasyster, men fick bli storasyster. Det var inget jag led av och det var aldrig synd om mig. Det var Birgitta det var synd om.

Hotade Elisabet med kniv

Det var bara ett år mellan de två systrarna och de stod varandra väldigt nära. De var bästa vänner, lekte ihop och tyckte båda om att läsa, men det hände förstås också att de bråkade som syskon gör.

Elisabet Höglund, 9 år, och storasyster Birgitta, 10, leker tillsammans.

Elisabet och Birgitta var bästa vänner. Här är de utklädda till blommor när de var nio respektive tio år.

– I början av puberteten blev Birgittas problem värre. Hon drabbades av hallucinationer, ångest och depressioner. Hon blev besatt av operettsångaren Per Grundén som hon hade förälskat sig i på avstånd.

Birgitta kunde också bli våldsam. Vid ett tillfälle hotade hon sin lillasyster med kniv. Elisabet berättar att hon aldrig glömmer när systern tittade på henne med ögon svarta av hat och ursinnigt väste ”Jag ska döda dig!” medan hon riktade en vass kniv hon tagit ur en kökslåda rakt mot henne.

Elisabet såg på sin syster att hon menade allvar och flydde gallskrikande ut på altanen. Föräldrarna som var i trädgården kom rusande och lyckades slita kniven ur handen på Birgitta som då blev hysterisk och började storgråta. Sedan låg hon på sin säng och grät hela kvällen.

– Birgitta blev allt svårare att hantera och efter den här händelsen tog mamma med henne till Frölundaborgs barnpsykiatriska klinik i Göteborg. Min syster fick väl egentligen ingen diagnos. Läkarna var inte så intresserade av att ta reda på orsaken till hennes problem utan skrev bara ut en massa psykofarmaka med svåra biverkningar.

Systern musikaliskt begåvad

Efter en jobbig tonårstid då Birgitta skolkade från skolan och slutade utan avgångsbetyg kom sedan en bättre period när hon kom in på Göteborgs musikkonservatorium.

– Min syster var en begåvad musiker som spelade fiol, altfiol och piano. Hon hade också en fin sångröst. Det var hennes dröm att bli musiker i en symfoniorkester. Men hon misskötte skolan och blev relegerad, säger Elisabet.

Elisabet Höglunds syster Birgitta var en begåvad musiker. Här 18 år gammal.

Birgitta 18 år – en begåvad musiker som drömde om att spela i en symfoniorkester.

Birgitta jobbade sedan på posten och var under många år lantbrevbärare innan hon blev sjukskriven för olika fysiska och psykiska problem.

Själv tog Elisabet studenten, studerade vid universitetet och började arbeta som journalist samtidigt som hon var tävlingscyklist. Hon har vunnit två SM-guld och var med i damcykellandslaget 1970–75. Elisabet blev sedan en av Sveriges mest kända journalister och arbetade i många år på Aktuellt och Rapport.

Hon har varit ekonomisk och politisk reporter och 1996–2000 var hon Europakorrespondent i Bryssel.

– Med tanke på min bakgrund har det gått förvånansvärt bra för mig. Jag har aldrig fått något gratis utan har alltid kämpat hårt, varit envis och klarat mig själv. Hade inte Birgitta haft alla sina problem hade hon också kunnat gå långt. Hon var så begåvad.

Trots att livet blev så olika för de två systrarna var deras vänskap stark.

– Vår relation var kärleksfull och det fanns ingen avundsjuka från Birgittas sida. Hon var stolt över mig. Jag uppskattade och beundrade henne som musiker och konstnär.

Har dåligt samvete

Eftersom de bodde 50 mil ifrån varandra kunde det gå långt mellan gångerna de träffades. Kontakten var ibland mer intensiv och ibland var det tyst i långa perioder. Birgitta drog ut telefonjacket och hörde inte av sig.

De sista åren systern levde var en svår tid för Elisabet. Hon drabbades själv av cancer två gånger och var mycket sjuk. Hon mådde fysiskt och psykiskt dåligt, hade dödsångest och orkade inte hjälpa sin syster.

– Min syster var stolt och hade en stark integritet. Hon berättade inte hur illa det var och ville inte be om hjälp. Jag visste därför inte heller hur hon levde de sista åren, säger Elisabet som ändå önskar att hon hade gjort mer för sin syster.

Hon har dåligt samvete och känner skuld – därav titeln på boken.

Elisabet Höglund som barn tillsammans med systern Birgitta och mamma Karin

På bokomslaget till Skulden jag bär på – två systrar, två världar syns mamma Karin med sina två döttrar: duktiga Elisabet och besvärliga Birgitta. Läs mer och köp boken här. (länk till Apprl)

Men Elisabet anser också att myndigheterna har ett stort ansvar för att Birgitta slutade sitt liv i förnedrande misär. Birgitta ansökte om handikappanpassning av sitt hus för att kunna ta sig upp på ovanvåningen där dusch och toalett fanns. Hon fick avslag men ville inte flytta in på ett äldreboende.

– Min syster fick tvätta sig i köket och hade en tunna i hallen som hon kissade och bajsade i. Det här visste myndigheterna om och de borde ha reagerat. Även om en person inte vill ha hjälp har de en skyldighet att hjälpa sjuka människor. Så som min syster hade det ska ingen behöva ha det.

Journalerna gav ny kunskap

Elisabet som tog hand om Birgittas hem efter hennes död och har gått genom alla sjukjournaler har fått en delvis ny bild av sin syster. Det var mycket hon inte visste om, som att hennes syster föddes med en hjärnskada. Hon fick också veta att systern hade en tumör på binjuren, som troligen orsakade Cushings syndrom och innebar både psykiska och fysiska problem.

Efter alla år fick Elisabet en möjlig förklaring till sin systers beteende och sjukdomar – och hon känner sorg över att Birgitta hade kunnat få ett bättre liv om hon fått rätt hjälp och behandling.

Elisabet Höglund tillsammans med sin man Bo.

Elisabet bor med sin man Bo på landet utanför Stockholm. Han har varit ett stort stöd när hon skrev boken.

– Det var väldigt tungt att skriva boken och jag mådde väldigt dåligt, samtidigt fick jag perspektiv och en större förståelse för Birgitta. Hon var en av dem som hamnade utanför det sociala skyddsnätet och tyvärr finns det många fler, säger Elisabet som hoppas att många och speciellt politikerna läser hennes bok.

– Här i vårt fina välfärdssamhälle är detta en skamfläck som förfular Sverige. Bakom fasaden är det fullt av mörka fläckar, fast vi betalar miljarder för välfärden når den inte alla – och det måste vi göra något åt.

Av Anette Bülow
Foto: IBL, Privat, Bo Håkansson, Bilduppdraget/SVT

Utdrag ur Elisabet Höglunds bok Skulden jag bär på

Allt var ett gigantiskt illaluktande kaos. Det kunde inte vara sant att en människa bodde i detta helvete. Men stanken vittnade om att det måste finnas en människa här som fram till helt nyligen hade gjort sina behov någonstans i detta kaos.

Till slut hittade de köket. När de riktade sina strålkastare in i köket möttes de av en ännu ohyggligare syn. En äldre kvinna halvlåg till synes medvetslös i en fåtölj mitt på köksgolvet ett stycke från ett litet köksbord.

Hennes hy var blåvit. Händerna var blåvita. Örsnibbarna var blåaktiga. Håret var grått, tunt, tovigt och otvättat och hon var klädd i något slags svarta kläder som uppenbarligen inte hade sett vatten och tvättmedel på många år.

Kvinnan, som alltså hette Birgitta Börjesson och var sjuttiotre år gammal, låg där framför dem i sin egen avföring, i sin egen urin och i sin egen intorkade smuts.

Förfallet var totalt. Det var inte bara smutsen och stanken som var obeskrivliga. Hela scenen vittnade om en djup tragedi, ett helvete på jorden, en helvetisk misär.

Det här är Elisabet Höglund

Född: 29 augusti 1944.
Gör: Arbetande pensionär: frilansjournalist, författare, konstnär och bloggare. Bloggen finns på www.elisabethoglund.se
Familj: Gift med Bosse Karlsson. Katten Sigrid.
Bor: I ett gammalt timmerhus i skogen i Tungelsta sydost om Stockholm. Fritidshus i Älvhyttan i Bergslagen.
Intressen: Mer än hälften av mitt liv ägnar jag åt att måla. Andra intressen är matlagning, bakning, inredning, litteratur, djur och natur, bilkörning, sport.