Elsa: Jag vågar inte berätta för min man vilket parti jag ska rösta på

Magdalena Anderssons svampplockning

Jag och min man träffades genom det politiska ungdomsförbund vi båda var engagerade i. Vi var lite över 20 och kände båda att vi ville göra skillnad i samhället. Det var inför valet 2010, när vi gick och delade ut flygblad tillsammans, som det klickade till på riktigt mellan oss.

Förälskelsen var ögonblicklig och intensiv. Vi låg ofta vakna hela nätterna och pratade, mest om politik, men även om framtiden tillsammans och om drömmar vi hade.

Fem år senare gifte vi oss. Medan jag satsade på en karriär utanför politiken fortsatte min man att engagera sig i partiet. I dag är han deltidspolitiker och en av kandidaterna till kommunfullmäktige där vi bor.

Förvånad och upprörd

I alla år har det varit självklart för oss båda att rösta på det parti vi alltid tillhört. Men sedan några år tillbaka har jag börjat tvivla. Jag känner nämligen inte igen mig i ”mitt” parti längre. Jag tycker att det har svängt alldeles för mycket i frågor om skola, äldreomsorg och kultur som ligger mig varmt om hjärtat.

Jag hade dessa tankar redan inför valet 2022, men då kändes det omöjligt att rösta annorlunda än jag tidigare gjort.

För ett par år sedan tog jag upp det här med min man. Jag började lite trevande med ”tycker inte du att partiet har gått ifrån sina grundvärderingar?” Jag märkte att han blev förvånad och lite upprörd över frågan, men vi hade ändå en sansad diskussion om saken, och han lyckades övertyga mig om att vårt parti var det enda alternativet.

En häftig diskussion

Men efter ett tag började jag fundera igen och läste på ordentligt om de andra partierna. Och nej, jag känner faktiskt inte att mitt gamla parti lever upp till mina framtidsvisioner. Däremot upptäckte jag att en annat parti, som tillhör det motsatta blocket, stämde mer in på mina åsikter.

När jag tog upp det här med min man igen i våras (jag nämnde dock aldrig att jag fastnat för ett annat parti) blev han riktigt upprörd. Han kunde för sitt liv inte förstå hur jag kunde tvivla. I alla år hade vi röstat likadant, det var vår gemensamma identitet, menade han.

”Det känns som att du blivit en helt annan person”, sa han, och det slutade med att vi nästan skrek i mun på varandra. Vi har aldrig någonsin haft ett bråk där vi höjt våra röster tidigare, och jag måste erkänna att jag blev lite skärrad över hans reaktion.

Lyssna på magkänslan

Efteråt, när vi lugnat ner oss, sa jag att jag aldrig någonsin vill prata om politik med honom igen, att mitt val är mitt och ingen annans. Och så har det blivit. Varken han eller jag vill bråka så där igen.

Min man tror förmodligen att jag har sansat mig och insett att ”vårt” parti är det enda rätta. Åtminstone vill han nog tro det.

Men i somras bestämde jag mig. Jag kommer lyssna på min magkänsla och rösta på partiet i det andra blocket. Men det kommer jag aldrig berätta för min man. Jag låter honom hellre tro att vi fortfarande har samma politiska åskådning – för husfridens skull.