Emelies bebis dog i magen strax före förlossning

Emelies dotter dog i magen strax före planerad förlossning.

Foto: Anna Edlund

Bara några veckor före beräknad förlossning slutade bebisens hjärta att slå. Emelie kände en bottenlös förtvivlan när hon tvingades föda fram sin döda dotter. Familjen fick ha lilla Edit hos sig i en kylvagga i två dygn så att de hann ta ett värdigt avsked.

Livet kan vara en aldrig så hård skola, och många av oss får lektioner som vi innerligt önskar att vi hade fått stå över.

Så är det för Emelie Edholm, 33 år, i Göteborg. Hon miste sin förstfödda dotter Edit när den lilla flickan dog i magen, bara några veckor innan beräknat förlossningsdatum.

Emelie hamnade i totalt mörker och trodde aldrig att hon skulle kunna bli glad igen.

– Minnet av Edit kommer jag alltid bära med mig, men det får inte överskugga den glädje och kärlek jag känner för hennes syster och det syskon hon snart ska få, säger hon eftertänksamt idag.

Träffades i unga år

Emelie och hennes man John kommer från början från Östergötland. De träffades tidigt, hon var 18 och han 21 år, och har hållit ihop sedan dess.

Johns jobb förde honom till USA och efter studier i Kalmar följde hon efter.

Men innan hennes avresa ville de gifta sig och tog med sina respektive föräldrar till en enkel vigselakt i Linköpings stadshus.

De bodde i USA i fyra år. John hade jobb, medan Emelie, som alltid hållit på med sång och musik, främst jobbade ideellt och var hemmafru.

Emelie och John Edholm förnyade sina löften vid en kyrkvigsel i Vadstena.

Emelie och John gifte sig i Linköpings stadshus inför USA-flytten. De förnyade senare sina löften i Vadstena.

Foto: privat

Därefter hade de för avsikt att åka hem, men John, som arbetar med olika filmprojekt, blev erbjuden jobb på Nya Zeeland. Där stannade de ett år och bestämde sig sedan för att flytta hem till Sverige och Stockholm.

Nu var det dags för henne att tänka på karriären och Emelie började jobba med marknadsföring inom olika branscher.

De ville också gifta om sig, ”mer på riktigt” och bjöd in släkt och vänner till kyrkbröllop i Vadstena. Där förnyade de sina löften och i samma ögonblick var det som ett litet frö började gro hos dem båda: Nu var de redo att bli föräldrar, nu ville de föra släkten vidare.

Men det var inte så enkelt som de hade trott. I två år fick de vänta på graviditeten.

Stor gravidlycka

– Jag glömmer aldrig ögonblicket då jag fick veta att jag väntade barn, säger hon. John var på affärsresa i Kanada, och jag sms:ade och sms:ade innan jag äntligen fick tag på honom.

Glädjen var total och att något skulle kunna vara fel fanns inte på deras horisont. Emelie skrev in sig på MVC, men när första ultraljudet gjordes upptäckte man att det lilla barnet hade vidgat njurbäcken.

Hon och John blev givetvis oroliga, men lugnades av barnmorskan: Det är relativt vanligt och försvinner ofta under graviditeten. Helt lugna blev de dock inte.

Oron dröjde sig kvar, men den tog inte över hela livet. I vecka 34 gjordes ett ultraljud och en njurläkare tittade på barnet i magen. Det fanns risk för urinvägsinfektioner och de fick ett inbokat läkarbesök. Någon fara för barnets liv var det dock inte, men eventuellt behövde man sätta in antibiotika efter födseln.

Hörde inga hjärtslag

Så kom då stunden. Hon hade varit i gång på dagen med jobb och träning, men hade inte känt barnet i magen. Men hon var inte orolig, hon skulle ju på ultraljud dagen efter.

När hon låg på britsen fick hon sitt livs värsta chock: barnmorskan hörde inga hjärtslag och Emelies värld rämnade.

– Jag visste att barn kan dö vid födseln, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att en liten bebis kunde dö i magen vid en så långt gången graviditet. Och detta utan anledning.

De blev flyttade till förlossningen, och hon bad personalen tömma korridoren. Hon ville inte möta en människa, och definitivt inte några förväntansfulla föräldrar. Det skulle hon aldrig klara.

Samma kväll skulle de haft visning på sin lägenhet – nu blev allt kaos, tankar och känslor slungades runt som i en torktumlare som aldrig ville stanna.

Tvingades föda fram sitt döda barn

– När vi kom upp på förlossningen hade jag inte riktigt tagit in det, minns hon. Jag levde på hoppet.

Men hoppet förbyttes till bottenlös sorg och förtvivlan. Hon blev igångsatt och hade sitt livs hårdaste match framför sig: Hon skulle föda fram sitt döda barn.

Det tog ett dygn innan något hände, och de barnskrik hon hörde i bakgrunden fick hjärtat att brista. Men personalen var fantastisk, och hon kan ändå minnas Edits födsel som en fin upplevelse.

Både Emelies syster och John var med på förlossningen, och systern, som själv har barn, visste hur hon bäst skulle kunna hjälpa Emelie. De hade en fantastisk barnmorska, som lämnade över Edit till henne när hon hade kommit ut. Och pappa John fick klippa navelsträngen.

Vi fick ha Edit hos oss i en kylvagga 

Mor- och farföräldrar hade också kommit till Stockholm för att få se sitt barnbarn. Och förlossningspersonalen gjorde allt vad som stod i deras makt för att upplevelsen skulle bli så fin som möjligt.

– Vi fick ha Edit hos oss i en kylvagga i två dygn, berättar hon. Vi fick också klä på henne, ta fot- och handavtryck och klippa av en liten hårlock. Det är minnen jag alltid kommer att bära med mig.

Ett annat fint minne är när väninnorna ordnade en babyshower för henne, strax innan dotterns födsel.

– Det kommer jag aldrig att glömma. Då levde Edit och deltog i babyshowern, om än i magen.

Döda barn får inte döpas

De hade köpt vagn och barnsäng, som skulle monteras. Men detta fick mor-och farföräldrarna lämna tillbaka. Det blev ingen barnvagnspromenad för Emelie, i stället fick hon hålla namngivningsceremoni för sin döda dotter, då den lilla flickan var med.

De hade planerat för barndop, men döda barn inte får döpas, och med vid ceremonin var också mor- och farföräldrarna.

– Vi inom familjen fick stötta varandra, säger hon. Efter förlossningen fick vi bra hjälp av en barnmorska och en läkare på förlossningen, men annars fick vi ta hand om oss själva. Och det var som att befinna sig i ett svart hål.

Av sjukvården fick hon höra att hon var så stark och att hon skulle höra av sig om hon behövde hjälp. Detta fick henne att ilskna till: Vadå stark? Vadå höra av sig?

– Jag hade behövt hjälp för att uthärda detta trauma, men den stöttningen fick jag inte, konstaterar hon.

Och det svarta hålet blev inte mindre av att de nu skulle förbereda en begravning och ta ställning till vilken plats deras lilla dotter skulle vila på. Själva var de ju bosatta i Stockholm, men det var inget som talade för att de skulle bli kvar där hela livet.

Och var skulle deras egna föräldrar vilja bli begravda när den dagen kom? Fanns det några i deras närhet som skulle titta till Edits grav om de valde att urnsätta henne i Östergötland?

De fick också besluta om Edit skulle jordbegravas eller kremeras. Tankarna snurrade i deras huvuden och efter många våndor bestämde de sig för kremering.

Körde kistan själv

De enades också om att deras förstfödda skulle begravas i östgötska Blåvik, där Emelie tillbringat mycket tid. Stockholm kändes för anonymt.

De valde att själva köra den lilla kistan från Stockholm till Blåvik. Men de fick hjälp av en mycket bra begravningsbyrå, där entreprenören hade egen erfarenhet av att mista ett litet barn. Och i blomsterbutiken huserade en dam i 90-årsåldern som själv kom till kyrkan och dekorerade kistan. Det framkom då att hennes dotter också hade förlorat ett barn.

– Det är vanligare än man tror, konstaterar hon och fortsätter:

– All hjälp vi fick gjorde att jag kan se Edits begravning som ett fint minne. Jag hade själv skrivit en sång till henne, som jag fått tonsatt, och som framfördes på begravningen.

Men efter begravningen var Emelies kropp i chock. Hon såg mammor och magar överallt, och hon ville skrika till hela världen att hon minsann också hade fått ett barn. De bestämde sig då för att åka till Cypern i ett försök att läka så gott det nu gick.

Emelie, vars första dotter dog i magen, hissar lilla Alicia som ser lycklig ut.

Emelie bestämde att sorgen efter Edit ska inte få dämpa den glädje och det ljus som Alicia och hennes kommande syskon skänker.

Anna Edlund

Snabbt gravid igen

Och där skedde undret. Hon blev gravid bara en månad efter det att hon hade förlorat Edit.

– Ingen kan ersätta Edit, förklarar hon. Men det gav hopp om att livet fortsätter, och min längtan efter barn var starkare än rädslan för att det skulle gå fel.

Hon fick gå på extra kontroller, och oron fanns där. Men allt såg bra ut och i januari 2020 – tio månader efter Edits död – föddes hennes andra dotter som fick namnet Alicia.

Lyckligare mamma än Emelie har sällan skådats. Livet och ljuset återvände, samtidigt som Edit alltid kommer ha en särskild plats i hennes hjärta.

Under graviditeten fick hon många gånger frågan om det var första barnet? Då svarade hon nej – det var hennes andra.

John och Emelie Edholm i soffan tillsammans med dottern Alicia.

Med Alicia, i dag dryga året, återvände ljuset för Emelie och John Edholm.

Foto: Anna Edlund

På följdfrågan var det andra barnet var svarade hon att hennes förstfödda var ett änglabarn.

– Då blev många märkvärdigt tysta och vågade inte prata mer. För mig hade det känts bättre om de sagt något. Många gånger är det bättre att säga något klumpigt än att inte säga något alls.

Det fanns ingen förklaring till varför Edit dog, och det får Emelie leva med hur smärtsamt det än är. Läkarna har inte kunnat ge något svar och det fanns inget genetiskt fel på den lilla flickan.

Livet ville dem inte väl och det har hon tvingats acceptera, även om frågorna alltid kommer att finnas där.

Snart trebarnsmamma

Men Emelie bestämde sig tidigt att sorgen efter Edit ska inte få dämpa den glädje och det ljus som Alicia och hennes kommande syskon skänker.

– Med Alicia, i dag dryga året, återvände ljuset. Och nu väntar paret sitt tredje barn. De har ett barn i himlen och snart två på jorden.

Se också: Anna, 41, fick cancer under graviditeten

1:49

Efter reklamen: Anna, 41, fick cancer under graviditeten

(1:49)

Emelie är oerhört lycklig över Alicia och den lilla bebisen som snart ska födas. Det är hennes tredje graviditet inom loppet av två år.

– Jag kan förstås känna rädsla över att något ska gå fel. Men jag går på extra kontroller och låter inte rädslan ta överhanden. Jag har alltid varit stark och Edits död har gjort mig ännu starkare.

Efter föräldraledigheten vet hon inte riktigt vad hon ska göra.

– Men det tar vi då, säger Emelie, som numera bor i Göteborg. Det kan hända så mycket, och jag om någon vet ju hur snabbt livet kan förändras.

Emelies bok

Emelie skrev en bok om tragedin.

Emelie har skrivit boken Livet med dig i mitt hjärta.
Den är utgiven av Blue publishing förlag och går att beställa från Spädbarnsfonden, eller via bokhandlare t e x på internet.

Relaterade artiklar

Jonna förlorade sin dotter i plötslig spädbarnsdöd

Katarina och Cristofer har förlorat fyra barn ”Det var som att livet rasade”