Emelina fick blodförgiftning: ”Jag var en hårsmån från döden”
Med fjäderlätta tag bättrar Emelina på sminket, en av puderborstarna från sminkbordet sveper lätt över hennes ansikte. Makeupen är omsorgsfullt lagd. Hon gillar att vara snygg, precis som de flesta andra 26-åriga tjejer, och har lärt sig alla sminkknep.
Skillnaden för Emelina är att hon saknar händer och fingrar. Hon saknar dessutom halva vänsterbenet och delar av den högra foten – och är bara 120 centimeter lång.
Emelina Jensen föddes som en frisk, liten bebis men föräldrarna var båda missbrukare och Emelina hade ett nedsatt immunförsvar.
Jag drabbades av blodförgiftning och mina händer och fötter svartnade
– När jag var tre månader gammal blev jag jättesjuk, jag drabbades av blodförgiftning och mina händer och fötter svartnade. Lemmarna drabbades av vävnadsdöd. Jag vet inte hur snabbt jag kom in för vård eller de exakta omständigheterna runt omkring. Jag har fotografier på mig själv, med svarta händer och bilder på hur jag såg ut direkt efter de akuta amputationerna, säger Emelina och berättar att hon i vuxen ålder också har fått en omfattande dokumentation i form av journaler och papper från socialtjänsten, men dem har hon aldrig orkat läsa.
– Jag vet bara att jag var en hårsmån från döden och amputationerna räddade mitt liv. Efteråt har jag fått genomgå en mängd operationer, bland annat för att mina höftkulor var missbildade. Jag opererades så många gånger i benen att de slutade att växa.
Omhändertogs av sociala myndigheter
Efter en lång tid inlagd på sjukhus fick Emelina komma hem till familjen, som också bestod av två äldre syskon. Men när Emelina var ett och ett halvt år gammal födde hennes mamma ytterligare ett barn och då omhändertogs hela barnaskaran av de sociala myndigheterna. Det första fosterhemmet har Emelina nästan inga minnen från, men vid fyra års ålder flyttade hon hem till de människor som kom att bli hennes riktiga föräldrar.
– Jag glömmer aldrig när jag kom hem till mamma Gunnel och pappa Hardy för första gången och förstod att jag skulle få ett eget rum hos dem. Där fanns massor av leksaker och de var mina egna! Jag var så otroligt lycklig och stolt, säger Emelina.
Men det skulle dröja innan hon vande sig vid att lyckan och kärleken verkligen var bestående.
Jag glömmer aldrig när jag kom hem till mamma Gunnel och pappa Hardy för första gången
– När jag skulle fylla fem år sa jag till min nya mamma att hon kunde välja någon leksak från mitt rum, vilken som helst, och slå in den i papper, så att jag kunde få ett födelsedagspaket. Jag hade aldrig fått några presenter förut, förklarar Emelina.
Lycklig barndom
Pappa Hardy gick bort för många år sedan, men mamma Gunnel har känslomässigt varit hennes riktiga mamma i alla år, och nu är hon också det på pappret.
– När mamma fyllde år frågade jag henne om hon ville adoptera mig. Hon blev alldeles tårögd när hon sa att det ville hon.
Emelina berättar om en lycklig barndom, då hon gick i skolan upp till sjätte klass i en liten byskola. Hon hade vänner och på fritiden gillade hon att simma och att rita och måla, något hon fortsatt med även senare i livet. Emelina har gått i konstskola i två år och de tatueringar hon bär på sin kropp har hon själv tecknat.
Emelina snurrar en snusdosa på bordet framför sig när hon berättar om sitt liv. Efter en stund nappar Mikael, 28, åt sig den från henne, med en kärleksfull blick på sin fru. Han vet att hon ofta pysslar med något annat och inte gärna har ögonkontakt med nya människor. Så var det under deras första möte också.
– Vi hade stämt träff på ett fik och Emelina satt mest och tittade ner på sina skor. Det var charmigt och ovant för mig, som oftast brukar vara den blygaste, skrattar han.
Träffades via dejtingapp
Mikael och Emelina träffade varandra via en dejtingapp. Emelina fastnade för Mikaels bilder, som visade en kille som gick högvakten vid slottet i Stockholm och som gillar att träna. Mikael i sin tur fastnade för tjejen med det vackra ansiktet och håret. Emelina hade bara lagt ut porträttbilder och det var först när de börjat chatta på internet och sedan även ringa till varandra som hon berättade att hon saknar händer.
– Ändå sms:ade hon snabbare än vad jag någonsin skulle klara av! Sedan sa Emelina att hon är väldigt kort. Jag svarade att jag är van vid korta tjejer, min syster är bara 150 centimeter lång. Men Emelina var betydligt kortare än så. Jag blev jättenyfiken på den här trevliga tjejen och efter vår dejt visste jag att jag ville fortsätta träffas, säger Mikael.
Emelina nickar och ler. Intresset var ömsesidigt, från första början.
Med Emelina är det aldrig tråkigt – hon är påhittig och vill alltid göra nya saker
– Micke hade så snälla och vackra ljusblå ögon. Han var seriös och snäll, det kan man inte säga om de flesta som finns på dejtingsajter. Jag vet inte hur många snoppbilder jag fått, säger Emelina och berättar att hennes tidiga erfarenheter av killar inte heller är så trevliga.
Mobbades under högstadiet
På högstadiet utsatte skolans killar henne för mobbing.
– De sa att jag bar på en smitta och om man rörde något som jag rört vid så skulle man bli som jag. När jag kom så sprang de iväg och skrek. Det var väldigt mörka och jobbiga år, minns Emelina.
Under gymnasieåren upphörde mobbingen, men Emelina var fortfarande väldigt ensam och hade bara en enda vän i klassen. Hon var ständigt utanför allt som hände och när hon tog studenten hade hon inte förstått att alla andra var ute och firade med vännerna.
– Efter den traditionella studentmottagningen med familjen frågade någon om jag skulle ut på stan nu. Jag förstod inte vad de menade, men en av mina assistenter sa att hon gärna följde med mig ut på krogen och då blev det så.
Förutom att alla Mikaels vänner nu också blivit Emelinas kompisar, så har assistenterna betytt mycket för henne genom åren. Så mycket att tre av dem fick vara hennes brudtärnor när hon gifte sig med sin Mikael den 18 maj 2019. En av tjejerna sjöng dessutom flera vackra sånger för brudparet och alla bröllopsgästerna.
– Jag visste att hon kunde sjunga, men att hon var såhär bra hade jag ingen aning om, säger Emelina och spelar upp en videosnutt på sin mobiltelefon.
Får stöd av assistenter
Emelina har stöd av assistenter dygnet runt. De finns hos henne på morgonen, Emelina behöver hjälp med att få benprotesen på plats, att duscha och klä sig. Assistenterna är hennes förlängda armar när hon behöver nå högt upp, de är ett stöd när hon lagar mat och de följer med henne på jobbet. De finns på plats som sovande jour och har ett eget rum i parets radhus i Boden.
Även Mikael är Emelinas assistent, vilket gör att de inte alltid behöver ha andra människor i sitt hem.
Emelina jobbar med administration, som kontorsassistent, på det assistansbolag som hon själv har hjälp ifrån. Det är en arbetsplats som nästan är hennes andra hem.
– Ägaren av assistansbolaget är samma kvinna som beslutade om att jag som liten skulle placeras i familjehem. Då jobbade Allis på socialförvaltningen. Varje gång hon ser mig pussar och kramar hon mig. Hon är som min extramamma och har betytt väldigt mycket för mig, säger Emelina, som självklart bjöd även sin chef på bröllopet, som gästades av ungefär 80 personer.
Att det skulle bli ett stort och romantiskt kyrkbröllop stod klart direkt efter att Mikael friat till sin fru. Något som han gjorde på julaftonen – men på distans, då han, som soldat, just då gjorde utlandstjänst i Mali.
– Innan jag åkte till Mali gjorde jag i ordning flera chokladkalendrar till Emelina. Hon älskar godis så det var ett bra val. Jag satt i smyg och klippte och klistrade och gömde en ring och ett brev under lucka 24 i en av kalendrarna, skrattar Mikael och berättar att den riktiga vigselringen inte hann komma i tid, så han fick i all hast köpa en enklare ring som han gömde i julkalendern.
Både ringen och brevet med texten ”Hoppas att du vill vara vid min sida, trots att jag nu befinner mig på andra sidan jorden …” står nu inramade på Emelinas sängbord.
– När jag köpte ring till Emelina frågade guldsmeden vilken storlek det skulle vara. ”Det spelar ingen roll, den blivande bruden har inga fingrar”, svarade jag och väckte nog en del förvåning, berättar Mikael.
Emelina vill skriva bok om sitt liv
Emelina bär sin riktiga vigselring, som är täckt av diamanter och har parets namn graverade på utsidan, i en kedja runt halsen.
Jag behöver aldrig någonsin vara orolig för att han ska försvinna ur mitt liv
– Mikael hade avslöjat hemligheten för mina assistenter och sagt till dem att jag absolut inte fick öppna luckorna i förväg. Han vet ju vilken gottegris jag är, så jag kunde gott och väl ha ätit upp chokladbitarna i förskott, skrattar Emelina och säger att hon blev otroligt glad över Mikaels överraskning. Det blev en julafton hon aldrig kommer att glömma.
Ännu har paret inte hunnit åka på bröllopsresa, men de planerar att resa till Kreta så småningom. Framtidsplanerna är många. Just nu utbildar sig Mikael till teknisk officer och Emelina drömmer både om att bli socionom och att skriva en bok om sitt liv. I framtidsdrömmarna ryms även både ett större hus och barn.
– Med Emelina är det aldrig tråkigt. Hon är påhittig och vill alltid göra nya saker. Det bästa är att vi kan prata om precis allt med varandra, säger Mikael med en öm blick på sin fru.
När Emelina ska kontra med vad Mikael betyder för henne är svaret snabbt:
– Jag är glad att han gillar tacos lika mycket som jag, haha. Nej, men han är så otroligt omtänksam och snäll och jag behöver aldrig någonsin vara orolig för att han ska försvinna ur mitt liv.
Av Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Petra Älvstrand, Privat