Emma och Arnold kan inte få barn: ”Tabubelagt”

När Emma och Arnold Elliot träffades visste de att Arnold inte kunde få barn på naturlig väg. Men kärleken var så stark att oavsett hur det skulle bli, så visste de en sak: de ville leva sina liv tillsammans.

För vissa går det hur lätt som helst. Andra får kämpa länge för att bli gravida, och vissa kan helt enkelt inte få barn tillsammans.

Emma och Arnold Elliot försökte länge, men efter att i många år ha slitits mellan hopp och förtvivlan, så gav de upp. De är ofrivilligt barnlösa, men älskar varandra och har valt att acceptera ett liv utan barn.

De har varit tillsammans i 18 år nu, och de har gått igenom en sorg som skulle ha fått många par att gå skilda vägar. Men Emma, 44, och Arnold, 47, har i stället bearbetat sorgen och byggt upp ett liv där kärleken har vuxit sig allt starkare.

Annons

– Vi har lärt oss att leva med ofrivillig barnlöshet. Det är en stor sorg, men vi bestämde oss för att gå vidare och att acceptera att det bara blir vi två, säger Emma medan hon häller upp en kopp kaffe och sätter sig bredvid Arnold i kökssoffan.

Barnlöshet – ett tabubelagt ämne

Båda tystnar och vänder sina blickar mot fönstret.

En man i 45-årsåldern håller om sin fru och kysser henne på pannan.
Emma och Arnold fyller sitt liv med kärlek, men ger även sorgen utrymme när det behövs. Foto: Susanne Lindholm

– Att leva i en relation utan barn kan vara svårt, många relationer kan spricka. Dessutom är det ett ämne som är tabubelagt. Många skäms för att de inte kan få barn, säger Arnold. Han tar Emmas hand och fortsätter:

Annons

– Jag var rädd att Emma inte skulle vilja vara med mig när hon fick veta att jag inte kan få barn på naturlig väg.

Emma vänder sig mot honom, tar hans hand, och säger:

– Du är den mest godhjärtade och snällaste människan jag har träffat i hela mitt. Min bästa vän, min livskamrat och jag älskar dig så mycket. Jag visste att jag ville leva med dig, även om vi aldrig fick barn.

Blev kära direkt

De träffades på Irland för 18 år sedan. Arnold är född och uppvuxen i landet och Emma var där och jobbade. Det var kärlek vid första ögonkastet. Emma som skulle åka hem några veckor senare, kände starkt att hon inte ville lämna Arnold.

Annons

– Jag minns att jag ringde till mamma och sa att jag hade träffat en man som jag blivit kär i, och jag visste inte vad jag skulle göra.

Arnold kände likadant, och under de resterande veckorna innan Emma skulle åka hem till Sverige spenderade de all fritid tillsammans.

Ett ungt par gifter sig, mannen klädd i irländsk kilt.
Emma och Arnold träffades på Irland för 18 år sedan. Foto: Privat

Trots att han var rädd för att skrämma bort Emma, så bestämde sig Arnold för att vara ärlig från första början. Han berättade tidigt att han inte kan få barn, då han är bärare av genen cystisk fibros, vilket gör att hans spermier inte kan ta sig ut via ledarna. Men Emma tvekade aldrig. Hon visste vad hon gav sig in i – att det kanske aldrig skulle bli några barn i deras relation.

Innan Emma åkte hem förlovade de sig, och det bestämdes att Arnold skulle komma och hälsa på henne fyra månader senare.

– Jag stannade över sommaren år 2001, och innan jag åkte hem igen frågade jag Emma: ”Hur ofta vill du träffa mig?”

”Varje dag”, svarade Emma.

Arnold, som inte bara hade förälskat sig i Emma utan även i Sverige, bestämde sig för att han skulle flytta till Emma.

Sökte hjälp och fick hormonbehandling

Sommaren 2004 gifte de sig och året därpå köpte de sitt hus i Emmas hemby Rågraven, i Boden. Tankarna på barn smög sig på i samband med att livet blev allt mer stabilt. Eftersom de redan visste att Arnold inte kunde få barn på naturlig väg så vände de sig till sjukvården direkt.

– Vi fick ett så fint bemötande och hjälp. Sjukvården har varit fantastiskt genom hela processen, säger Emma.

Jag ville inte se Emma må så dåligt

Det första Emma fick göra var att genomgå en undersökning för att ta reda på huruvida hon var fertil eller inte. Därefter fick hon påbörja en hormonbehandling och slutligen påbörjade de IVF, provrörsbefruktning. Det är en behandling som går ut på att ägg plockas ut för att sedan befruktas utanför kroppen.

– Då blev allt på riktigt för oss, kanske skulle något börja växa inom mig.

Grät av förtvivlan

Emma beskriver tiden efteråt som att en dörr öppnades på vid gavel. Barnlängtan strömmade in och i tankarna började hon att anpassa huset för två nya små fötter som skulle komma att springa runt. Hon inredde barnkammaren, funderade ut vilka skolor barnet skulle gå i. Hur de skulle bygga upp stängsel runt huset så att barnet inte kunde springa ner för slänten, mot vattnet.

– Men det blev aldrig som vi drömde, svarade Emma och tystnar.

Efter den tredje provrörsbefruktningen, som paret bekostade själva, minns Emma hur hon en natt vaknade och var säker på att hon var gravid. Hon klev upp och gick in på toaletten för att göra ett graviditetstest. När hon såg att det var negativt bröt hon ihop.

– Jag grät och skrek av förtvivlan, jag trodde verkligen att jag var gravid den gången.

En kvinna i 45-årsåldern sitter och tänker.
Emma upplever att hon fick jobbigare kommentarer om parets barnlöshet eftersom hon är kvinna. Foto: Susanne Lindholm

Efter den händelsen kände Arnold att det fick vara nog, han ville inte se Emma lida mer.

– Vi hade sagt att vi ger det tre år. Till slut gav vi det fyra år, men sen orkade vi inte mer. Emmas kropp fick ta så mycket stryk, jag ville inte se henne må så dåligt, säger Arnold.

Emma kände likadant, och dessutom var hennes kropp slut och hon hade fått en svår livmoderinflammation som ett resultat av alla behandlingar.

– Det, i kombination med att jag inte längre orkade kastas mellan hopp och förtvivlan, fick mig att känna att det var dags att sluta försöka.

Första året därefter kändes som en lättnad för Emma, hon la det bakom sig och började planera för ett liv utan barn. Men efter ett par år kom sorgen åter över henne och hon hamnade i en depression och gick in i väggen.

– Jag hade lagt locket på och det kom ikapp mig. Jag hade inte pratat om det på samma sätt som Arnold gjort, han hade varit öppen med det och berättade hela tiden om sina känslor och hur han mådde.

Sörjer tillsammans

De började tillsammans att bearbeta och gå igenom sorgen – sorgen över att inte få se en liten miniversion av sig själva springandes runt och leka.

Vi tänker ofta på hur vårt barn hade sett ut

Emma berättar att det ibland är tungt att prata om det och beskriver sorgen och saknaden som en glänta som de då och då återkommer till – och där finns känslorna.

– Ibland öppnar vi upp dörren inom oss, då kommer sorgen fram. Det är känslosamt, men också rofyllt att komma till känslan, att vila i den och tillåta sig att gråta. Det är äkta. Sorgen över att vi inte kunde få barn tillsammans kommer alltid att finnas där, det gäller att lära sig att leva med den, säger Emma.

– Vi tänker ofta på hur vårt barn hade sett ut. Hade det blivit en mini-Arnold eller en mini-Emma?, säger Arnold.

Jobbiga frågor

De var hela tiden överens om att de inte ville adoptera eller använda sig av en spermadonator.

– Vi drömde om att få en liten person från oss båda. Gick inte det, då skulle vi gå vidare tillsammans, bara vi två, säger Emma.

Jag vet att Arnold hade blivit världens finaste pappa

Omgivningen var förstående, men Emma berättar att hon ändå kunde ha det jobbigt ibland. Hon fick ofta höra att hon måste ta lugnt, inte stressa upp sig, och bara hon vilar så blir hon gravid.

– Här finns det en skillnad. Som kvinna får du höra mer sådant än vad en man får. Arnold behövde aldrig svara på frågor om varför vi inte har barn, eller få tips på att han ska ta det lugnt, säger Emma.

En kvinna i 45-årsåldern sitter med en katt i knät och hennes make bakom sig.
Emma och Arnold gläds åt sina husdjur, här med katten Fizzgig. Foto: Susanne Lindholm

Emma och Arnold tycker att det är viktigt att det pratas om ofrivillig barnlöshet.

– Det är bara solskenshistorierna man hör talas om, de som lyckas få barn genom provrörsbefruktning. Men det finns många som oss, som inte kan få barn, säger Emma.

Kärleken är stark

Nu har det gått sju år sedan de bestämde sig för att avsluta försöken med provrörsbefruktning. Under de här åren har de fyllt livet med så mycket kärlek som möjligt och gjort det de tycker om att göra, som att resa. När sorgen gör sig påmind går de tillbaka till den, känner in, saknar, tänker och gråter.

– Det är viktig att göra det, annars fastnar man och kan inte gå vidare, säger Arnold.

Aldrig, under alla åren tillsammans, har de känt att de velat avsluta relationen.

– Vi visste redan när vi träffades att vi kanske inte kunde få barn tillsammans. Jag vet att Arnold hade blivit världens finaste pappa, för han älskar barn och våra syskonbarn och vänners barn älskar honom. Det blev inte så, men livet finns kvar och det är upp till oss att fylla det med kärlek, säger Emma.

Deras bästa råd om du försöker få barn:

  1. Se till att relationen är trygg och att ni är starka i varandras kärlek. Resan är jobbig. Ha det ordnat runt omkring er.
  2. Ha ett bra nätverk som kan stötta er.
  3. Ta vara på tiden med varandra och gör andra saker under processen, fastna inte i det och lås inte in er själva.
  4. Lyssna på vad ni vill, undvik att läsa så mycket på nätet. Alla har olika mål.

Ofrivillig barnlöshet

Mellan 10-15 procent av alla par drabbas av ofrivillig barnlöshet, det vill säga att de försökt att bli med barn minst ett år utan att lyckas. Cirka två tredjedelar av paren kan få barn efter utredning och behandling.

Orsaker till infertilitet

Hos kvinnor kan infertilitet bland annat bero på:

  • Hormonrubbningar som polycystiskt ovariesyndrom.
  • Endometrios.
  • Extrem över- eller undervikt.
  • Skadade äggledare.
  • Tidigt klimakterium.
  • Muskelknutor i livmodern.

Och hos män exempelvis:

  • Nedsatt spermiekvalitet på grund av exempelvis ärftliga sjukdomar, infektioner eller missbildningar.
  • Blockerade sädesledare på grund av bråck eller prostataoperation.
  • Impotens orsakad exempelvis av diabetes.
  • Antikroppar mot de egna spermierna.

Orsaker till infertilitet hos båda könen:

  • Cancer i fortplantningsorganen.
  • Förstörd äggstocks- eller testikelvävnad på grund av cellgifter vid cancerbehandling.
  • Kromosomavvikelser och genetiska ärftliga sjukdomar.
  • Stress.
  • Ålder.

Källa: Karolinska institutet

Stöd och råd

Hit kan du vända dig:

Av Anna Olofsson

Mer inspirerande innehåll från allas.se: