Emma räddade sina barn ur lågorna: ”Jag är ärrad men stolt”

Emma Schols med sina sex barn som hon räddade ur en villabrand 2019.

Emma med barnen Albin, William, Mollie, Melwin, Nellie och Oliwer.

Foto: Frida Funemyr

Det har gått drygt två år sedan sexbarnsmamman Emma Schols gick genom eld för att rädda alla sina barn ur den brinnande villan. Hon fick 93-procentiga brännskador, men överlevde mot alla odds. – Ärren bär jag med stolthet, säger hon.

Varning för starka bilder!

Morgonen den 3 september 2019 förändrades livet för Emma Schols. Fram tills det ögonblick då villan började brinna hade familjen en helt vanlig vardag med jobb, skola och aktiviteter.

Men eldsvådan förändrade allt. På några sekunder var undervåningen övertänd. Emma förstod direkt att hon inte skulle kunna släcka branden, hela vardagsrummet var ett enda eldinferno. Nu handlade det om att rädda barnen.

Hon fick ut sina yngsta söner och kämpade sig sedan upp på övervåningen genom den outhärdliga hettan och röken för att rädda resten av syskonskaran. Med övermänskliga krafter lyckades hon lyfta minstingen Mollie ur spjälsängen och få med sig de andra ner och ut på gården via en stege. Alla klarade sig mirakulöst utan allvarliga skador.

Emma, så svårt brännskadad att huden på armar och ben bokstavligen rullade av henne, var sist ut och fördes med ambulanshelikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Kamp för att överleva

Här började en flera månader lång kamp för överlevnad. Med 93-procentiga brännskador är det få som överlever och Emma svävade länge mellan liv och död. Hon bandagerades från topp till tå för att skydda kroppens blottade vävnader. Hon låg sövd och drabbades av flera potentiellt dödliga infektioner, innan det äntligen vände. Därefter påbörjades den mycket plågsamma resan tillbaka till livet.

Den första tiden handlade om att överleva.

Foto: Privat

– Smärtorna var fruktansvärda, när mina sår skulle rengöras svimmade jag nästan. Jag genomgick otaliga hudtransplantationer och gick på starka mediciner. De där första månaderna på sjukhuset handlade allt om att överleva. Hur livet skulle te sig i framtiden visste ingen, men mitt mål var att en dag kunna vara närvarande för mina barn igen, säger Emma.

Barnen har alltid varit hennes allt, hennes mål och mening med livet. Att de alla överlevde branden gjorde att hon hittade styrkan att fortsätta – för deras skull. Men också för sin egen.

Se också: Jenny fick hjärtstopp i duschen – sambon räddade hennes liv

2:21

Efter reklamen: Jenny fick hjärtstopp i duschen – sambon räddade hennes liv

(2:21)

– Bara tanken på att de skulle förlora sin mamma… det fick bara inte hända. Eller att jag aldrig skulle få uppleva deras framtid. Nu överlevde jag lyckligtvis, men det som hände har ändå förändrat livet för hela familjen. Vi blir aldrig desamma igen, säger Emma sakta.

Barnen var det enda som fick mig att kämpa för överlevnad.

Under några av de mörkaste perioderna på sjukhuset inbillade hon sig att omgivningen hittade på att alla barnen hade klarat sig – för att hon inte skulle tappa hoppet och livsgnistan. De hade inte fått besöka henne eftersom hon var så illa däran och för att hon såg skrämmande ut, som en mumie, inlindad i vita bandage.

Barnens besök på sjukhuset och Emmas kämparglöd fick henne att överleva.

Foto: Privat

Den fixa idén om att hon kanske ändå inte räddat alla barnen gjorde att hon krävde att få träffa dem öga mot öga – för att få sinnesro.

– Barnen var det enda som fick mig att kämpa för överlevnad. Hade någon av dem dött i branden, hade jag inte suttit här i dag, säger Emma och drar med en hand genom sitt hår.

Vid första anblicken går det inte att se vad hon har gått igenom. Hennes ansikte blev inte skadat i branden och med kroppen täckt av kläder är det bara händerna som avslöjar ärrvävnad efter transplanterad hud.

– Många brännskadade vill inte visa sig för att slippa blickar. Men jag har valt att stå upp för mig själv och min ärrade kropp. På badhuset bär jag baddräkt som alla andra och på sommaren går jag i shorts och linne. Folk får väl titta! Jag bär mina ärr med stolthet och mina barn är också stolta över mig.

Med 93-procentiga brännskador är det få som överlever och Emma svävade länge mellan liv och död.

Foto: Privat

Den lilla blev rädd

Det blev ett känslosamt första möte med barnen på sjukhuset.

– Jag hade en trakeotomi i halsen för att kunna andas, vilket påverkade min röst, den lät lite robotaktig. Framför allt min yngsta blev jätterädd för mig och förstod inte att jag var hennes mamma. Hon kunde inte uttrycka sig, allt var som ett stort frågetecken för henne. Det var så sorgligt att uppleva och jag var rädd för att hon inte skulle vilja knyta an till mig igen, säger Emma, som utöver bandagen och traken i halsen var uppsvullen i ansiktet av alla mediciner och hade blivit av med håret. Hon såg helt annorlunda ut.

Det här är Emma Schols

Ålder: 32 år.

Familj: Sex barn och en hund.

Bor: I Edsbyn.

Aktuell: Med boken Ärren bär jag med stolthet (Norstedts) som hon skrivit tillsammans med journalisten Frida Funemyr.

Men Emmas läkare förundrades över hur snabbt och bra läkningen gick. Han hade aldrig tidigare mött någon som återhämtat sig så bra med tanke på oddsen.

På sjukhuset visste jag inte om jag skulle kunna gå igen.

I början av 2020 fick Emma äntligen komma hem till familjen. Inte till villan – den var fortfarande under återuppbyggnad – men till ett hus de fått låna. Hon klarade sig inte själv utan behövde mycket stöd och hjälp med stort och smått. Sakta men säkert, och med mycket träning och rehabilitering, blev hon alltmer självgående.

– På sjukhuset visste jag inte om jag skulle kunna gå igen. Jag hade stora skador på fötterna och huden stramade och smärtade överallt. Men jag lärde mig att gå och tvingade mig själv till nya utmaningar för att bli starkare och en fullt fungerande mamma för mina barn, vilket jag är i dag.

I nya boken Ärren bär jag med stolthet, som hon har skrivit tillsammans med journalisten Frida Funemyr, berättar Emma hur hon till och med provade att cykla. Men det slutade med en rejäl vurpa och sjukhusbesök. Två steg framåt och ett tillbaka. Men till sist klarade hon i stort sett allt hon klarade före olyckan.

Efter den dramatiska branden i Edsbyn blev det mycket uppmärksamhet. Nyheten om den modiga mamman nådde även andra länder och Emma utsågs till Årets livräddare 2020 på Svenska hjältar-galan.

"Jag tar tillvara de små ögonblicken och vill vara helt närvarande i nuet", säger Emma.

Foto: Frida Funemyr

Stunder av ångest

– Jag blev kontaktad av media hela tiden, men valde att tacka nej till de flesta. För mig var första prioritet att återanknyta till mina barn, att lyssna på dem och finnas där efter allt som hänt. Det är ju barnen som har tagit mig ända hit och jag ville inte missa ett enda ögonblick med dem. Jag ville också komma ut i skogen igen, släppa lös vår nya hund Sammy och träna upp min balans under naturpromenader.

Emma beskriver sig själv som en grundad och mentalt stark person. Men även om hon aldrig förlorade gnistan av hopp om att återförenas med barnen, har hon genomlevt stunder av förtvivlan, hjärtesorg och svår ångest. Det har funnits dagar då hon bara har velat släppa taget och ge upp.

– För mig var det jätteviktigt att omgivningen trodde på mig, att jag skulle klara det. Utan allt stöd från nära och kära och alla hejarop från människor över hela världen hade jag nog inte hittat styrkan att fortsätta. Det betydde jättemycket!

Jag är också lycklig över att jag idag kan krama mina barn utan smärta.

Återföreningen med barnen har gått över förväntan bra. Oron för att Mollie skulle ta avstånd från henne försvann i samma sekund som traken togs bort och hon fick tillbaka sin vanliga röst.

– Det är oftast hon som vill smörja in mig på ryggen, som vill ta på mig och vara nära. Jag tycker att relationen med barnen snarare har stärkts efter olyckan. Vi har alltid haft förmågan att kunna prata öppet om känslor, det finns inget vi inte kan prata om. Jag är också lycklig över att jag idag kan krama mina barn utan smärta, säger Emma med ett leende.

För smärtorna är annars där, hela tiden, varje dag. Även om de inte är lika brutala som för två år sedan, utan mera hanterbara.

Det kan tyckas vara en paradox, men Emma känner sig ännu lyckligare i dag än hon var innan branden.

– Jag har aldrig tagit något för givet, utan vet att svåra saker kan drabba vem som helst, när som helst. Den insikten fick redan som barn, när min syster Frida föddes svårt funktionsnedsatt. Men i dag är det som att jag lever mera fullt ut. Jag tar tillvara de små ögonblicken och vill vara helt närvarande i nuet. Jag har slutat lägga energi på futtiga problem, säger hon och tillägger att det dyrbaraste vi har är tiden.

Jag var mer död än levande.

– Jag vill lägga min tid på rätt saker. På barnen, skogen och allt som ger mig energi. Det är mitt liv och det är bara jag som kan styra det i den riktning jag vill.

Vill ge hopp

Att äga sin historia har varit viktigt för Emma, vilket var en anledning att boken kom till. En annan är att skrivandet och berättandet gav henne en möjlighet att bearbeta det mentala trauma som olyckan innebar.

– I och med boken sätter jag punkt för traumat, även om jag alltid bär det med mig. Nu vill jag ta mitt nästa steg. Jag vill nå ut till andra med min historia, kanske genom att föreläsa. Jag vill ge inspiration och hopp. Det går att komma tillbaka efter en svår olycka, men det gäller att inte låta sig brytas ner psykiskt och att inte ge upp. Själv var jag mer död än levande. Och här är jag i dag.