Familjen Larsson är jourhem för utsatta barn under julen

Annica och Jerry Larsson sitter i soffan tillsammans med barnen Matilda, Lovisa och Isak och berättar om hur det är att vara jourhem för behövande barn.
Annica och Jerry, med barnen Matilda, Isak och Lovisa, är förberedda på det oförutsedda i juletid. Då kan de få ta emot barn i akut behov av trygghet.
Hopp, kärlek och struktur i livet. Hos familjen Larsson har många barn fått en ny trygghet i vardagen. Annica, Jerry och barnen är inte enbart familjehem och kontaktfamilj. De erbjuder också en varm gemenskap med tomte och klappar till barn som behöver ett akut jourhem under julen.

Ett maffigt pepparkakshus tornar upp sig på en hylla i köket och julgranen står färdigklädd i det generösa vardagsrummet. I hemliga utrymmen finns både klappar och extraklappar redo för julens små gäster, både kända och okända. Familjen Larssons egna barn, familjehemsbarnen – och de barn som kanske kommer till dem för att de behöver en trygg plats under julen – ska alla känna sig lika välkomna och inkluderade när tomten gör sitt årliga besök.

Vi vet aldrig vad vi har att vänta, men vi är beredda

– Som juljourhem måste vi vara beredda på att ta emot barn som behöver akut trygghet. Det kan vara barn som mist sina föräldrar i en bilolycka, barn i ett hem där missbruket tagit över eller barn till en ensamstående mamma som blivit akut sjuk. Vi vet aldrig vad vi har att vänta, men vi är beredda, säger Annica Larsson, 50.

Hon bor i en by utanför Boden i Norrbotten, tillsammans med maken Jerry, 53 och barnen Matilda, 16, Isak, 8 och Lovisa, 5. I familjen ingår också de utflyttade barnen Josephine, 25, Jonathan, 22 och Amanda, 19. Under helgerna utökas gänget ofta med minst ett par barn. Familjen Larsson är inte bara familjehem och juljourhem utan också kontaktfamilj till barn som behöver miljöombyte ibland.

Blev kontaktfamilj

– Jag har alltid sagt att jag vill ha många barn. Jag saknade själv syskon när jag växte upp. Jag har visserligen en syster, men hon är 20 år äldre än jag så jag växte upp som ett ensambarn, säger Annica.

Detta gäller för att bli jourhem, kontaktfamilj eller familjehem

  • Om du vill bli jourhem, kontaktfamilj eller familjehem anmäler du ditt intresse till Socialförvaltningens individ- och familjeomsorg i den aktuella kommunen, eller till ett privat familjehemsföretag.
  • Genom intervjuer och en utredning bedöms familjens lämplighet.
  • Barn som har ett akut behov av att placeras utanför sitt eget hem placeras i jourhem, medan utredning pågår.
  • Barn som behöver stöd och stimulans under kortare vistelser, exempelvis under helger, får en kontaktfamilj och barn som behöver ett stadigvarande nytt hem flyttar till familjehem.

Jerry kommer däremot från en barnrik familj. Han och Annica träffades när båda jobbade på ett nystartat äldreboende och ganska snart blev det både ett, två, tre, fyra och fem barn. I takt med att familjen utökades behövde också deras bostadsyta bli större, och för nio år sedan flyttade Larssons ut på landet. Det var när minstingen Isak var liten som familjen bestämde sig för att öppna sitt hem för fler barn.

– Det var nog Annica som lanserade idén, men jag var med på noterna direkt. Vi började med att anmäla oss som kontaktfamilj. Vi tänkte att det var en bra start för att se hur det fungerade, berättar Jerry.

Familjen hade plats, både i hemmet och hjärtat, för fler barn och kände att de gärna ville erbjuda en trygg plats för dem som behöver det. Isak kunde inte ens gå själv när familjen tog emot sina första kontaktbarn. Det var ett syskonpar som var ungefär i samma ålder som Isak och vars mamma var ensamstående och behövde avlastning ibland.

– Barnen var hos oss på halvtid. Det var som att Isak fick nya syskon. Jag klädde på alla tre småttingarna, vår Isak och de två syskonen, packade ner dem sida vid sida i en tvillingvagn och sedan drog jag iväg på promenad med dem, minns Annica och konstaterar att det nog var tur att hon hade erfarenhet av att jobba på förskola.

Barnen som en del av familjen

Familjen har än i dag en fin relation med de två första kontaktbarnen, precis som med alla andra barn som tillbringat en del av sitt liv hos dem. Annica och Jerry beskriver det som att de ofta blir som mormor och morfar till barnen och kanske ett extra vuxenstöd även till den unga föräldern. Åtta barn har hittills fått antingen ett tillfälligt, eller permanent, hem hos familjen och Annica säger att de aldrig i förväg vet vad som väntar. Förhandsinformationen om de barn som kommer är oftast knapphändig.

Isak och Lovisa sitter på varsin spark i snön, pappa Jerry och mamma Annica skjuter på.
Jerry och Annica njuter av vintervädret tillsammans med Isak och Lovisa.

– Lovisa kom till oss som en akut placering, men hon kommer att bo hos oss under hela sin uppväxt och var från första början en självklar del av familjen, säger Jerry och dottern Matilda, 16 berättar att hon minns exakt när hon fick veta att Lovisa var på väg.

– Jag var hos en kompis när mamma ringde och sa att jag fått ett syskon! Vi skulle få en treårig tjej. Hon skulle komma inom två timmar, så jag skyndade mig hem. Jag ville ju träffa henne direkt, säger Matilda.

Pirrig av förväntan

För det är något alldeles speciellt när familjen ska ta emot ett nytt barn.

Vi har alltid extra nallar och kläder i beredskap

– Ja, man blir alldeles pirrig av förväntan, nästan euforisk. Det är nästan som att vara gravid. Hur ser barnet ut? Vad har det för bakgrund? Hur ska det bli? Vi vet ju ingenting om den lilla personen som är på väg men vi förbereder oss direkt. Vi har alltid extra nallar och kläder i beredskap. Vi har tagit emot barn som bara haft en plastkasse med några småsaker med sig, säger Annica.

Lisa öppnar upp sitt hem för utsatta ungdomar

Hon berättar om det antiklimax som en gång uppstod när ett barn som skulle komma aldrig kom till dem. Det var en frivillig placering, en mamma som behövde avlastning över julen, som sedan ångrade sig. Isak var beredd att låna ut sitt rum och tömde det och flyttade över sin bädd till en liten skrubb. Viljan att hjälpa till, dela med sig och öppna hjärtat för andra är djupt rotad i hela familjen.

Tolv syskon…

16-åriga Matilda skrattar och säger att när folk frågar hur många syskon hon har svarar hon ofta spontant att de är tolv! Här görs nämligen ingen skillnad på vems mage barnen legat i.

– Så är det. Men när Isak frågade mig om jag verkligen är hans riktiga mamma och om han alltid ska bo hos oss fick jag en tankeställare. Tycker han inte att jag ger honom kärlek som en riktig mamma? Men å andra sidan är det ju fint att de ser att vi inte gör skillnad på barnen. Vi älskar dem alla lika mycket, säger Annica.

Matilda nickar och säger att hon fått många småsyskon. En av flickorna som var familjens kontaktbarn i många år ligger henne särskilt nära hjärtat.

Hon är verkligen som en syster

– Vi träffas, går på bio, eller på stan och shoppar, och håller hela tiden kontakten genom snapchat och videosamtal. Hon är verkligen som en syster, säger Matilda som aldrig någonsin upplevt de extra syskonen som en belastning, även om hennes föräldrar ibland haft dåligt samvete för att familjens egna barn kommit i kläm.

– Ibland har vi haft barn som krävt ganska mycket av oss när det gäller både tid och engagemang. Som familjehem ska vi ju också ha kontakt med barnens biologiska föräldrar och det är inte bara solsken att vara familjehem. När vardagen varit tuff att få ihop har det ibland känts som att vi försummat Matilda och Isak. Men vi pratar hela tiden om våra tankar och ingen av dem har någonsin sagt att de inte vill att vi ska ta emot nya barn. Vi frågar alltid Matilda och Isak, det måste kännas rätt för hela familjen, säger Annica och konstaterar att minstingen Isak inte vet något annat än att det kommer och går barn i huset.

Tuffa avsked

Oavsett hur länge barnen stannar hos Annica, Jerry och barnen så blir de en viktig del av deras liv och när det är dags att skiljas är det många tårfyllda ögon, även om de fortsätter att hålla kontakten.

Bodil: Jag blev mamma åt min bästa väns barn

– Under barnens tid hos oss gör vi alltid iordning ett fotoalbum åt dem. Vi vill att de ska ha med minnen från den tid de varit hos oss, det är ju en del av barnens historia och vi vet att vi betyder mycket för dem. Men vi lämnar alltid många tomma blad framåt i boken. Där kan barnen fortsätta att fylla i hur deras liv blir, säger Jerry.

Jag blir så känslomässigt engagerad i barnen att det blir uppslitande när de ska flytta ifrån oss

Det jobbigaste med uppdraget som extra hem åt barn i kris är just avskeden.

– Jag har många gånger ifrågasatt vad vi håller på med. Jag blir så känslomässigt engagerad i barnen att det blir uppslitande när de ska flytta ifrån oss. Något jag lärt mig under våra år som familjehem är att det inte bara är biologiska band som räknas. Barn knyter an till den som finns där för dem, den som ger dem närhet, kramar och kärlek, säger Annica.

Matilda, Lovisa, Isak, Jerry och Annica spelar fia med knuff vid köksbordet och fönstret bakom dem hänger en adventsstjärna.
Jerry och Annica är familjehem, men även jourhem under julen. Här spelar de spel med Matilda, Lovisa och Isak.

Hon skulle aldrig vilja vara utan erfarenheterna som engagemanget ger henne. Annica och Jerry säger att de hela tiden lär sig nya saker och lär sig att tänka ett steg längre. Som att ett barn som tvingats gömma sig från våldsamma föräldrar inte uppskattar att leka kurragömma. De blir rädda! Eller att alla barn inte är vana att fira jul så som de flesta av oss gör.

– Vissa barn har inte haft trygga jular, på grund av föräldrarnas missbruk. Andra barn kommer från kulturer där julen inte firas. Oftast är det för dessa barn som traditionerna blir viktigast. Julen ska ju vara glädje och gemenskap. Tomtar, klappar och god mat. Det vill vi ge alla barn som kommer till oss. Det vi ger får vi mångfalt tillbaka och det är därför vårt hem fortsätter att vara öppet för dem som behöver oss, säger Jerry.

Fotnot: Lovisa heter egentligen något annat.

Foto: Tomas Bergman

Mer inspirerande innehåll från allas.se: