Felicia Nestler hamnade i skuggan av Arbogakvinnan: ”Nu vill jag berätta hur det var för mig”

Felicia Nestler beskriver sin barndom som otroligt fin. De var en familj på fyra personer som reste jorden runt, semestrade på Gotland varje sommar och bodde i en villa som hennes mamma och pappa byggt själva. Hon fick säga hur hon ville ha sitt flickrum och hade friheten att byta färg på väggarna precis hur ofta hon ville.

– Vi fick leka, fotografera och pyssla. Vi fick åka rutschkana från badrummet in till köket efter att vi tvålat in golvet, även om det innerst inne gjorde pappa tokig då vi förstörde golvlisterna, säger Felicia när vi talas vid någon vecka efter hennes sommarprat i P1.

Efter reklamen: Se också: Så stöttar du någon i sorg

Hon sa ja till att sommarprata för att hon ville berätta om hur det var att inte få sörja sin pappas bortgång ifred.

– Hela hans liv och död berättades av dem som inte kände honom. Jag har aldrig försökt att lösa ett eventuellt mord. Jag ville bara ge min berättelse en gång för alla och förklara hur det var att stå bredvid och aldrig få komma till tals, säger Felicia.

Felicia Nestler hade en fin relation till pappa Aki Paasila

Felicia berättar att hennes pappa och hon inte var särskilt lika. De delade samma humor och intresset för sport, men utöver det hade de inte många likheter. Men det gjorde inget, de hade en fin relation ändå.

– Vi hittade varandra i andra saker och gick med på att prova varandras intressen. Min pappa var rolig, omtänksam och han var stor och stark. Gav perfekta kramar, sådana där som omsluter hela ens lilla barnkropp, berättar Felicia.

Chocken var stor när Felicias föräldrar skilde sig. Hon förstod inte alls vad som föranlett skilsmässan, men hon tänkte att om de skulle må bättre utan varandra skulle det ändå bli bra. Det höll hon fast vid.

Men Felicias relation till sin pappa förändrades när han flyttade till Eskilstuna strax efter att han träffat Johanna Möller. Hon beskriver hur far och dotter på olika sätt försökte hitta varandra igen, men att de nästan aldrig lyckades nå fram till varandra längre.

– Men den tunna tråden mellan oss gick aldrig sönder, genom lite kämpaglöd var vår relation på väg uppåt strax innan han dog, förklarar Felicia.

Felicias pappa träffade Johanna Möller ganska direkt efter skilsmässan.

– Jag tror att han behövde någon. Pappa var bra på mycket men inte på det vardagliga. Han ville ha någon hemma som han kunde laga mat med, fråga om hur eller varför han fått en faktura, somna tillsammans med och kunna prata med.

Sitt första möte med Johanna Möller beskriver Felicia som ”märkligt”. Redan vid första mötet förstod hon att de två inte skulle komma överens helt smärtfritt.

– Hon hade efter en operation blivit inbjuden av pappa att sova hos honom så att hon skulle ha sällskap över natten. Jag satt i köket och åt frukost i den lägenhet pappa köpt efter skilsmässan. Plötsligt kom Johanna in i köket och tog sig en kopp kaffe. Hon hälsade inte förrän det gått ett bra tag. Då vände hon sig om efter att hon stått bortvänd från mig och hälsade med ett ”hej”. Det var det. Inte särskilt varmt eller välkomnande, berättar Felicia.

Plötsligt var Felicia Nestlers pappa död

Det var genom sin mamma som hon först fick höra om sin pappas död. Felicia satt i sitt rum när hennes mamma kom infarande och med panik i rösten sa att de måste prata.

– Mamma samlade mig och min bror och berättade att hon fått ett meddelande på Facebook där det stod att min pappa hade dött. Mamma hade i chock och panik ringt upp både Johanna och polisen för att bekräfta dödsfallet. Hon blev då informerad om att polis var på väg till vår lägenhet för att meddela oss dödsbeskedet. Mamma beslöt sig då snabbt för att berätta för mig och min bror själv innan poliserna kom. Hans död kom från ingenstans. Pappa var ung och helt frisk, att han skulle gå bort var ingenting någon hade räknat med.

Felicia minns knappt hur hon reagerade. Dagar och nätter gick ihop och känslorna pendlade mellan gråt, skrik, panik och ilska. Hon förstod ingenting och ovissheten kring vad som hänt beskriver hon som otroligt obehaglig och läskig.

– Ovissheten har jag alltid kämpat med. Jag ville ta reda på så mycket som möjligt om vad som hänt för att jag skulle kunna processa och förstå så gott jag kunde. Jag hade svårt att förstå hur min pappa kunde ha drunknat (polisens förklaring). Jag hade själv varit i Arboga och sett bryggan och vattnet där han skulle ha dött. Allt kändes så himla orimligt och för konstigt för att greppa.

Tiden efter pappans bortgång var intensiv. Känslor, tankar och beteende — allt, hela tillvaron beskriver Felicia som just intensiv.

– Inte visste väl jag hur man gör. Hur man bearbetar? Jag kommer inte ihåg särskilt mycket från perioden efter heller, jag tror jag befann mig i ett chocktillstånd i flera månader efter hans död. Jag vet bara att allt kändes så extremt.

Det var inte förrän i samband med begravningen som Felicia började förstå på allvar att hennes pappa inte längre levde.

– Hans bortgång kom så plötsligt och ovissheten kring hur det gått till hade tagit över. Jag förstod inte helt och hållet att han var död förrän jag fick se kistan och befann mig i kyrkan på begravningen. Innan dess hade jag existerat i något slags bubbla utan något att hålla fast vid. Nu kunde jag äntligen få landa lite och inse fakta. Jag behövde att händelsen skulle konkretiseras och bli verklig, menar Felicia.

Rättegång mot Johanna Möller

Ett år efter Felicias pappas död blev Johanna Möllers pappa mördad och hennes mamma näst intill. I samband med utredningen väcktes också tankar på att Felicias pappa kanske inte hade gått bort av naturliga orsaker. Detta var tankar som kom både från Felicia och polisen.

– I samband med pappas bortgång hade hans försäkringsbolag drivit en utredning angående livförsäkringen som Johanna skulle fått ut. Vanligtvis brukar det gå flera månader innan en närstående till en död person tar tag i försäkringsärenden, men Johanna hade begärt ut beloppet bara några få dagar efter hans död. Då hade interna utredare på försäkringsbolaget börjat en undersökning kring hur pappa gått bort för att säkerställa att inget brott låg bakom, och ett år senare lämnat utredningen till polisen. Alltså hade misstankar kring pappas bortgång alltid funnits, bara från ett annat håll. Jag fick reda på dessa misstankar året efter och verkligheten som jag försökt navigera i blev till något helt annat. Nu rubricerades pappas olycka som misstanke om brott i stället.

Efter dessa misstankar sattes rättegångar igång. De varade i flera veckor och Felicia mådde obeskrivligt dåligt. Inte nog med att hennes pappa var död, han kanske var mördad av en person han en gång litat på och en person Felicia kände och hade bott med.

– Ingen hade kunnat förbereda mig på hur jag skulle känna eller tänka i den situationen, det var så obegripligt och surrealistiskt. Var hade jag hamnat? Hur? Det fanns så många frågor som jag inte alls kunde svara på. Jag var arg, sårad och trasig.

I sitt sommarprat berättar Felicia om känslan av att inte få komma till tals. Hon tror själv att fokuset på Johanna Möller tog över och lämnade Felicia i bakgrunden.

– Jag förstår helt och hållet att man fascineras av henne och vill veta mer, men per automatik glömdes då många av oss andra. Vi var inte lika intressanta, menar Felicia.

Media och andra hörde av sig till Felicia, men inte för att höra hennes version utan för att fråga om Johanna Möller.

– Hur jag uppfattat henne, vad jag tyckte om henne, hur hon var som person, om jag i förväg uppfattat henne som en brottsling, om hon var konstig, märklig eller elak. Det var och är jag inte ett dugg intresserad av att prata om. Min berättelse har inte särskilt mycket med henne att göra. Hon är oundvikligt en del av den, men jag berättar för att betona brottsofferperspektivet.

relationerAnettes son mördades av barndomskompis: "Ofattbart att Joakim är borta för alltid"

Felicia Nestler är glad och stark nu

Johanna Möller är dömd för mord och försök till mord på sina föräldrar, anstiftan av mord samt flera fall av stämpling till mord på Felicias pappa. Dessutom stämpling till grov misshandel, grovt bedrägeri, försök till grovt bedrägeri medelst brukande av falsk urkund, givande av muta, urkundsförfalskning och hot mot tjänsteman. Hon dömdes även för anstiftan till mord på Felicias pappa i tingsrätten, men den domen föll i hovrätten.

– Jag har min egen sanning kring vad som hände och behöver nödvändigtvis inte en dom för det. Det är klart att det hade kunnat underlätta en hel del, men så länge hon är dömd för allt ovan känner jag mig lugn. Det kan jag tacka min bearbetning för, så hade jag nämligen inte svarat för några år sedan. Då hade jag ett helt annat sinnestillstånd än i dag, berättar Felicia.

Felicia har inte haft någon kontakt med Johanna Möller sedan fem år tillbaka, men strax efter att sommarpratet hade sänts i radio fick Felicia ett brev från henne på posten. Hon läste snabbt igenom det och kastade det lika fort.

– Jag är inte ett dugg intresserad av att prata med henne, det kommer jag aldrig att vara. Det känner jag starkt. Jag vill inte ha något med henne att göra, hon är en dömd brottsling och har förstört så mycket för så många genom sina beslut och handlingar.

Varför ville du berätta just nu?

– Jag har alltid velat berätta, men inte om vad som helst till vem som helst. Det började som ett behov av att berätta efter att jag gång på gång fick se hur mycket plats Johanna fick i media. Jag tyckte det var helt obefogat och oproportionerligt hur mycket fokus som las på henne. Men det finns en trend att det är spännande med true crime. Behovet att få berätta växte år efter år och blev till slut en form av frustration som jag burit med mig. När jag fick chansen att göra mitt eget sommarprat i P1 kände jag direkt att det nog inte kunde bli ett bättre tillfälle.

Hur mår du i dag?

– Jag mår otroligt bra. Jag har bearbetat mig fram till ett helt annat sinnestillstånd. Jag gick i terapi i flera år. I dag har jag en distans till allt som hände och behöver inte längre vara fast i sorgen eller ilskan. Jag är i dag något annat, något fint och starkt. Det var en lång och omfattande process, men jag kom ut på andra sidan och här är det så härligt. Jag är fortfarande förbannad och förkrossad, men vet hur jag ska hantera det. Jag har lärt mig massvis om mig själv och jag har mina verktyg och metoder för att hjälpa mig själv. Det gick bra för mig.

Hur ser ditt liv ut i dag?

– Jag arbetar men har planer på att studera något som kan ta mig vidare i mitt intresse för att skildra och berätta viktiga historier och livsöden. Jag är en ung vuxen och kan i dag leva som just en ung vuxen. Mina tonår försvann i sorg och surrealism, men mitt liv i dag är något annat. Det finns utrymme att få vara precis den jag är, en möjlighet som inte fanns förut. Jag lär känna mig själv mer och mer för varje dag och är inte längre ihopkopplad med allt trauma som jag var för några år sedan. Den delen är fortfarande central för mig och kommer alltid ha betydelse för hur jag prioriterar och agerar, men den är inte längre allt jag är. Känslan jag har nu när frustrationen lämnat min kropp vill jag gärna fortsätta att bekanta mig med, den är härlig.