Författaren Elisabeth Rynell: "Jag försöker lära mig att läsa igen"

Elisabeth Rynell sitter på en bänk utomhus, med sin senaste bok Moll i knät.

Elisabeth utgår ifrån att förmågan att läsa finns kvar i något gömsle i hjärnan. Det gäller bara att hitta tillbaka in i läsandets värld.

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

För Elisabeth Rynell kom tragedierna slag i slag. 2016 dog hennes son efter ett snabbt sjukdomsförlopp där läkarna stod maktlösa. Året därpå fick hon själv en stroke som tog hennes läsförmåga.

En decembermorgon för fyra år sedan vaknade den då 63-åriga författaren Elisabeth Rynell med en förvirrad känsla av att något var allvarligt fel, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad. Hon förstod att hon behövde hjälp, men visste inte vem hon skulle ringa – och kunde heller inte se siffrorna på telefonen då halva synfältet var borta. Hon letade upp en telefonkatalog och lyckades med möda hitta och ringa 112, som beordrade henne att omedelbart ta sig till akuten.

Det visade sig att hon fått en hjärnblödning.

– Jag trodde att jag var död efter stroken. Och det kändes faktiskt skönt. Nu är jag med Elias, tänkte jag …

Jag trodde att jag var död efter stroken. Och det kändes faktiskt skönt. Nu är jag med Elias, tänkte jag

Året innan hade Elisabeths son hastigt avlidit i cancer, bara 35 år gammal. Han hade livet framför sig, var nyförlovad och hade köpt en bostadsrätt som han aldrig hann flytta in i.

Elisabeth lutar sig mot ett räcke och ser tankfull och sorgen ut.

Själv tror Elisabeth att sorgen och stressen kring sonens död utlöste stroken.

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

– Det gick väldigt snabbt, på bara några månader. Läkarna kunde ingenting göra. Det var som en skräckfilm, det värsta man kan tänka sig, säger Elisabeth, som fortfarande har svårt att i detalj prata om sorgen och förlusten. Att förlora ett barn är oerhört. Då har Elisabeth ändå upplevt flera svåra förluster, bland annat dog hennes make ung.

Det här är Elisabeth

Ålder: 67.
Familj: En dotter och en avliden son, barnbarn.
Bor: I Hälsingland och Stockholm.
Gör: Prisbelönt författare som ofta beskrivs som en upptäcktsresande i Norrbottens och Västerbottens län. Hon har skrivit 16 verk, både lyrik och prosa. Hennes senaste roman är Moll från 2017.

– Eftersom läkarna inte kunde hitta någon fysisk orsak till stroken, som högt blodtryck eller höga blodfetter, är min uppfattning att den utlöstes av sorgen och stressen kring Elias död. Chocken var enorm, men ganska snart efteråt återtog jag arbetet med min roman Moll, som behövde bli klar inför bokmässan. Jag arbetade febrilt och kämpade samtidigt med sorgen, säger Elisabeth.

Svårare än hon anat

Stroken drabbade ett litet område i hjärnan och läkarna kunde inte svara på hur skadan skulle påverka henne på sikt.

Elisabeth bär brandgultonade glasögon och sitter med en bok framför sig.

– Som författare kan jag använda mig av mig själv och min erfarenhet. Hur kan jag litterärt utnyttja det som hänt mig? funderar Elisabeth.

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

– Men jag märkte efter ett tag att jag inte kunde läsa och förstå bokstäver, trots att jag inte längre hade ett begränsat synfält. Det hade lika gärna kunnat vara kinesiska! Men om jag skrev så stavade jag rätt, konstaterar Elisabeth, som efter att hon skrivits ut från sjukhuset provade sig fram för att försöka träna upp läsförmågan. Då, i början, var hon hoppfull om att bli helt återställd och hitta tillbaka till orden.

Nu hade jag drabbats av den värsta av ironier, att inte kunna läsa mina egna texter

– Men det visade sig vara svårare än jag anat. Som författare har jag ägnat hela livet åt att skriva och nu hade jag drabbats av den värsta av ironier, att inte kunna läsa mina egna texter. Och då blir det ju meningslöst att skriva, konstaterar Elisabeth som blev deprimerad efter stroken. Böcker var henne plötsligt likgiltiga – hon brydde sig inte längre – och hon skrev ingenting. Hon kände en enorm sorg över allt hon förlorat och på samma gång en längtan efter att hitta tillbaka till författandet.

Men hur skulle det gå till?

Elisabeth håller fram boken Moll, som är hennes senaste roman.

Moll, som kom ut 2017, är Elisabeth Rynells senaste roman.

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

– Det är ju allmänt känt att det som sitter i handen sitter i huvudet, så jag började skriva ner ord som jag sedan läste upp högt för mig själv. När jag skulle läsa något gjorde jag så att jag skrev ner de första orden i stycket, läste upp dem och sedan, när jag förstod sammanhanget, flöt det på. Hjärnan minns och det hjälper mig med läsförståelsen, säger Elisabeth och tillägger att hon haft stor hjälp av en granne, som är översättare.

– Jag har bett henne att läsa högt för mig och vi har läst flera böcker ihop. Det finns ljudböcker också, men jag anser att de aldrig kan ersätta skrivandet och läsandet, säger Elisabeth.

Ljudar som ett barn

Hon började lästräna med enkla och lättlästa texter med tydliga bokstäver, barnböcker och sådant hon hade läst tidigare; igenkänningen hjälpte henne att få grepp om orden och innehållet.

– I dag läser jag tidningsrubriker och delar av artiklar, även om det är väldigt tidsödande och tröttande. Jag ljudar ofta, precis som när jag lärde mig läsa som barn. Jag kämpar på, för till slut glömmer hjärnan att jag inte kan läsa, en annan del tar över och kompenserar. Jag associerar till tidigare kunskap och lägger ihop ord tills texten blir begriplig. Och jag märker ju att övning ger resultat …

Elisabeth formulerar sig tydligt och eftertänksamt. Inför intervjun önskade hon få veta ungefär vad vi skulle samtala om, så att hon kunde förbereda sig mentalt. Efter stroken synkar nämligen inte alltid tanke och ord. Ibland famlar hon efter uttryck och griper efter ord som hon har på tungan, men som likväl undflyr henne.

Om jag ska laga en viss maträtt kommer jag ihåg att den är god. Men vad heter den?

– Det är som att jag förnimmer något, men jag får inte tag i det. Vem ska jag fråga om vad och varför? Om jag ska laga en viss maträtt kommer jag ihåg att den är god. Men vad heter den?

Författaren Elisabeth Rynell är tacksam över att det går framåt.

Hon har känt en enorm sorg över allt hon förlorat och på samma gång en längtan efter att hitta tillbaka till författandet. Nu är Elisabeth tacksam över att det ändå går framåt.

Foto: Maria Zaitzewsky Rundgren

Hon utgår ifrån att förmågan att läsa finns kvar i något gömsle i hjärnan. Det gäller bara att hitta tillbaka in i läsandets värld. Hon exemplifierar med bilkörningen. I början tilläts hon inte köra. Men när hon väl satte sig bakom ratten fanns all kunskap kvar, vilket gjorde henne överlycklig.

Se också: Så stöttar du någon i sorg

1:19

Efter reklamen: Så stöttar du någon i sorg

(1:19)

– Även om jag har haft mina svackor med både sorg och misströstan, så har jag hela tiden haft en framåtanda och en vilja att komma vidare. Det är såklart tråkigt att jag drabbades, men samtidigt har nyfikenheten och intresset för hjärnans fascinerande förmåga att anpassa sig till nya omständigheter väckts. Som författare kan jag använda mig av mig själv och min erfarenhet. Hur kan jag litterärt utnyttja det som hänt mig?

Elisabeth berättar entusiastiskt att hon redan är i gång. Hennes relation till språket är, trots allt hon gått igenom, intakt och hon har, förutom dagboksanteckningar, skrivit ett förord till en fotobok.

– Skrivandet har alltid varit momentant för mig, språket lever sitt eget liv och föds i skrivandet. Jag känner att jag har kommit i gång och har så smått börjat klura på romanidéer. Huruvida det blir något är för tidigt att säga, men jag är så tacksam över att det går framåt!