Friluftsliv hjälpte Betty ur utmattningssyndromet
Det var på hösten 2015 som Betty fick ett nytt jobb på ett stort, fint företag. Men problemen hopade sig. Projekten strulade och hon, som var chef, jobbade allt längre dagar, nätter och tidiga mornar för att hinna med. Vissa månader under den där hösten sov hon bara några ynka timmar innan hon vaknade igen vid fyratiden, redan med pulsen igång, och gick upp och satte sig vid datorn igen.
På söndagarna försökte hon ta sig ut i naturen, för hon hade precis börjat märka att det hjälpte för att stressa ner, men gick hela skogspromenaden med telefonen vid örat i samtal med sina kollegor.
– Jag levde ensam och ingen hade koll på hur mycket jag faktiskt jobbade, då kan det gå fort att fullständigt bryta ner kroppen, konstaterar Betty.
Psykologen Siri Helle: Det här kan du göra om din vän bränner ut sig
Och fort gick det. Till jul oroade sig hennes föräldrar som såg att det inte riktigt stod rätt till med dottern som bara sov och grät. Och jobbade.
– Men det här med utmattning och att man faktiskt kan bli sjuk av det var de inte bekanta med innan, så de förstod ändå inte riktigt vad som var på gång.
Först efter flera veckor av heltidssjukskrivning förstod jag liksom med hela kroppen att ingen förväntade sig att jag skulle gå till jobbet imorgon
Förstod gjorde däremot företagshälsan, dit Betty blev skickad på grund av en förkylning efter en tjänsteresa till Hong Kong. Istället för en läkare fick hon först träffa en psykolog som snabbt kunde konstatera att Betty visserligen var ordentligt förkyld men att det fanns andra saker som var värre. Utmattningen till exempel, trycket över bröstet, oförmågan att sova, närminnesförlusten och den ständigt höga pulsen. Hon blev sjukskriven på heltid – omedelbart.
– Men jag fattade ändå inte hur lång processen skulle vara. Först efter flera veckor av heltidssjukskrivning förstod jag liksom med hela kroppen att ingen förväntade sig att jag skulle gå till jobbet imorgon, eller ens i övermorgon. Först då kunde läkningen påbörjas på riktigt.
Började vandra under sjukskrivningen
Hur läker man kroppen efter att den så brutalt körts sönder? Betty hittade sin medicin i naturen.
– Sommaren innan jag började det där jobbet hade jag och min pappa gjort en kort och enkel fjällvandring i Jämtland, som ett sätt att göra något roligt tillsammans efter en lång och ganska dramatisk sjukdomsperiod för honom. Han är gammal fjälledare men jag hade inte vandrat sedan jag var barn. Jag blev helt tagen av upplevelsen och kände direkt att det här ville jag göra mer av.
Men det där jobbet kom emellan, och förutom korta nästan panikartade utflykter på Sörmlandsleden och i Skuleskogen på Höga kusten hade det inte blivit så mycket av med det nyfunna friluftsintresset.
Första veckorna av sjukskrivningen sov hon mest, eller kom i alla fall inte ur lägenheten. Men så småningom, när kroppen fått läka det värsta, började livsandarna spira litegrann igen. Då tog hon sig hem till sina föräldrar och satt vid deras köksbord och tittade på småfåglarna på fågelbordet utanför, fikade och småpratade.
Sen började hon vandra.
– Jag varken ville eller orkade genomföra något projekt, prestera något eller fatta några beslut så jag bestämde mig för att gå Upplandsleden, en etapp i taget, varken mer eller mindre. Inte varje dag för det orkade inte kroppen, men så ofta det gick. Och hon märkte snabbt att hon mådde bra av det.
Däremot gick hon först alldeles för snabbt och med för tung ryggsäck, för hon ville att det skulle kännas som ett träningspass. Det var såklart inte alls det kroppen behövde just då.
Handbromsen är bra, den funkar för mig
– Min psykolog, denna fantastiska kvinna som jag haft så stor hjälp av, bara skakade på huvudet åt mina flåsiga vandringsturer. ”Nej, Betty, du ska gå med handbromsen i. Det tempo som dina fötter rör sig i kommer också tankarna att följa. Gå långsamt så stillnar även tempot i huvudet.”
Självklart hade psykologen rätt och ännu idag, flera år senare kan Betty komma på sig själv med att behöva dra i en gammaldags mekanisk handbroms för att stilla både kroppen och tankarna.
– Vi är ju som vi är, och jag är en snabb, ambitiös och lojal person som vill prestera riktigt bra. Men då får man också hitta sina strategier för återhämtning. Handbromsen är bra, den funkar för mig.
Vandrade hela Kungsleden
Någon gång under dagarna på Upplandsleden, då kroppen läkte så pass att Betty kunde gå tillbaka till jobbet på först 25 procent och sedan 50, föddes idén om att vandra hela Kungsleden, från Hemavan till Abisko. Det är en vandring på 42 mil och inget man brukar ge sig på som sin första egentliga fjällvandring.
– Mina föräldrar har varit fantastiska i allt det här, både genom utmattningen och sjukskrivningen och kring mitt friluftsintresse som började växa sig riktigt starkt då. När jag sa att jag ville vandra hela Kungsleden sa pappa bara ”jaha, ja men då får vi väl kolla på vilken utrustning du behöver och börja planera”. Han har hjälpt mig så mycket i det här.
Sommaren 2016, fortfarande halvtidssjukskriven, gav sig Betty då iväg på sin första egna fjällvandring. Men hon såg den inte som en 42 mil lång utmaning. Istället tog hon det i små etapper.
– Jag och pappa hade kollat var längs vägen man kunde avbryta. Från Ammarnäs gick en buss, likaså från Jäkkvik, Kvikkjokk och Saltoloukta – att ha en evakueringsplan är alltid viktigt, men än viktigare för mig som inte riktigt visste vad kroppen, eller huvudet, skulle hålla för. Jag kände det som att jag gick många små etapper, bara efter varandra.
Men kroppen höll, och huvudet med. Tre veckor tog vandringen och var en alltigenom fin, om än jobbig, premiärtur.
– Jag gjorde så mycket nybörjarmisstag. Jag fick slänga ut en massa packning efter de första dagarna, det var för tungt helt enkelt. Men det enda sättet att lära sig är att pröva, och jag tycker verkligen om mina misstag. Så länge de inte är direkt farliga får de mig ju bara att växa och lära mig saker.
I Ronja Rövardotter finns en scen där Ronjas pappa Mattis blir utom sig av oro när Ronja ska släppas fri i skogen för första gången. Han vill varna henne för allt möjligt men hon är nyfiken på äventyret och vill ut och öva sig på farligheter.
– Jag har alltid identifierat mig med Ronja, säger Betty. Hela mitt stora äventyr jag gjorde förra året handlade om att öva sig på att inte ramla i Helvetsgapet, skrattar hon.
Tog sig runt hela Sverige
Det stora äventyret, ja. Det var dit utmattningssjukskrivningen till slut tog henne. Efter att ha tagit sig tillbaka till att orka jobba heltid igen sade Betty upp sig, till mångas förskräckelse.
Jag gjorde så mycket nybörjarmisstag
Hon gjorde det för att ge sig ut på ett ganska galet projekt – hon skulle skida, cykla, paddla och gå runt hela Sverige, helt nybörjare både i kajaken och på skidorna. Men det höll på att ta slut innan det ens hann börja.
– Skidåkningen blev ett fiasko. Jag fick avbryta efter ett dygn, jag kom ingenstans. Jag hade inte alls koll på vad jag gjorde, helt enkelt.
Men Betty gillar som sagt sina misstag och en månad senare var hon tillbaka där hon fick avbryta, och vandrade och cyklade istället, från Storsäter i Dalarna till Ed i Dalsland till fots och sedan längs väst- och sydkusten till Stockholm på cykel, där hon lade i kajaken och paddlade hela kusten upp till Piteå.
Från Piteå blev det återigen cykel, den här gången till Treriksröset, där den drygt två månader långa vandringen ner till Grövelsjön tog vid. I slutet på september 2018 lade hon, tillsammans med sina ditresta föräldrar, handen på den blå dörren på Grövelsjöns fjällstation, tecknet på att man kommit i mål på det som kallas ”Gröna Bandet”.
Stolt och glad
– Det är inget unikt äventyr det jag har gjort. Andra har gjort det före mig. Andra har gjort det snabbare. Andra har gjort det flera gången. Men det var inte viktigt för mig. Jag ville göra det för mig själv, för min egen skull, för att jag var nyfiken. Såklart var jag också rädd, men så länge nyfikenheten är större än rädslan kommer äventyret att vinna.
När hon kom hem var tempot i kroppen betydligt lägre, hjärncellerna läkta och stoltheten påtaglig.
Jag gjorde det inte för att bevisa något eller visa upp det för någon annan, jag gjorde det för mig själv
– Som barn är vi ofta stolta och glada över saker vi åstadkommit – något vi pysslat, ett mål vi gjort på fotbollsträningen eller att äntligen kunna cykla. Som vuxna gör vi mer sällan saker som får oss att bli sådär glada och stolta över oss själva, men mitt äventyr är en sådan grej. Särskilt paddlingen, att jag som nybörjare klarade av att paddla ända till Piteå, det är ju helt galet. Jag var alldeles sprickfärdig när jag klev i land hos mina kusiner och insåg att jag fixat det. Och det bästa av allt, jag gjorde det inte för att bevisa något eller visa upp det för någon annan, jag gjorde det för mig själv.
Naturen, vandringarna och äventyren blev vägen ur utmattningen för Betty. Tillsammans med stödet från föräldrarna och vården.
– Men jag är på riktigt glad över att jag blev sjuk. Annars hade jag aldrig gett mig själv tiden att upptäcka allt det här som nu är en sådan viktig del av mitt liv. Förr sneglade jag på dyra handväskor, nu har jag garderoben full med dyra tält. Hade du sagt det för fem år sedan hade jag aldrig trott dig. Ibland är det bra att vi inte vet vad som ska hända.
Av Cajsa Rännar
Foto: Emma Mattsson, Per Hedman, Thijs-Bijlard/privat