Gittan, 66: Vännerna pratar bara sjukdomar numera

Mina vänner pratar bara om sjukdomar.
Gittans kompisgäng har umgåtts i 40 år och haft mycket roligt men nu pratas det bara elände och krämpor. Hur ska hon få dem att inse att det bara är småkrämpor mot den cancer hon själv haft?

Jag är nybliven pensionär och har mer tid att umgås med vänner nu. Jag har jobbat inom vården och har kvar kontakten med flera arbetskamrater, både unga och gamla. Dessutom har jag ett bra nätverk hemma i radhusområdet. Jag kunde bo kvar här när min man dog för fem år sedan. Då var vännerna ett stort stöd, både för mig, barn och barnbarn.

Jag hade också ett stort stöd av dem då jag själv gick igenom en tuff cancerbehandling. Min man levde då, men vännerna fanns också nära mig. Både barnen och jag är tacksamma för det. Men nu handlar det om hur jag ska gå vidare.

Vi har ju alla blivit äldre. Mina närmsta vänner och jag träffades när barnen var små och bildade en syjunta, med mycket prat och skratt. När barnen började skolan gick vi över till en gympagrupp. Sedan blev det ”fredagsmys” med vin och räkor lite längre upp i åren, eller bara spontana kaffestunder.

Vi har fortfarande trevligt ihop. Problemet är att de bara pratar sjukdomar och annat elände: i världen, Sverige eller i grannskapet. Det tröttar mig. Vi pratar inte ens om relationer eller tv-program, vilket vi gjort så intensivt förut. Bara gnäll om sådant som i mitt tycke är småsaker.

Själv vill jag helst glömma min cancersjukdom och allt vad den innebar av oro och ångest. Men deras prat väcker gamla obehagliga tankar och minnen. Jag vet inte om jag ska berätta hur jag känner. Jag är dels rädd för att göra dem generade för att de varit ”obetänksamma”, dels för att de ska dra sig undan mig. Men faktum är att våra träffar inte känns lika meningsfulla längre. Det blir samma visa när jag pratar i telefon med någon av dem. Hur mår du? och så får man en ström av symtom och beskrivningar av olika besök hos läkare eller andra vårdgivare.

Mycket av det som de andra upplever som stora problem känns i mina ögon ganska futtiga. Det är tal om hälsporrar, knakande knän, lätt diabetes, inget direkt dödligt… Visst, sådant sänker livskvaliteten och kanske sätter sig på humöret. Men måste man prata om det hela tiden? Jag blir sänkt av det. Vad göra?
Gittan

Anne-Marie Furhoff, familjerådgivare:

Anne-Marie Furuhoff är Året Runts familjerådgivare

Vill du fråga terapeuten? Mejla din fråga till [email protected]

Du behöver bearbeta din egen sjukdomshistoria

I din vänkrets har ni numera mer eller mindre erfarenhet av olika sjukdomar med varierande svårighetsgrad. Det kan vara stärkande att bland vänner få dela erfarenheter av åldrandets olika förändringar. Därför blir det i högre åldrar ofta mycket prat om även mindre krämpor. Det verkar som att du varit den mest drabbade fram till nu. Du har ju tack och lov kunnat lägga din svåra sjukdomstid bakom dig men helt fri blir man kanske aldrig efter att ha haft en cancerdiagnos. Till och från blir man som du påmind igen.

Det kanske inte bara är att vännerna pratar om allehanda enklare sjukdomar som stör dig. Det kanske också handlar om att din egen sjukdomshistoria inte är fullt bearbetad. Du har ingen att dela just dina upplevelser med. Därför blir du ibland utanför gemenskapen. Möjligen skulle du ha nytta av att prata med någon som haft liknande upplevelser som du, till exempel i någon patientförening.

Om du får kontakt med någon som förstår på djupet vad du upplevt så kanske du också står ut bättre med vännernas prat om de småkrämpor som ju också kommer att drabba dig efterhand.

Läs också:

Birgitta: Mina väninnor slutar aldrig älta sina krämpor