Go'kväll-programledaren Pia Herrera: Märker ofta av rasismen
Sommaren i all ära. Pia Herrera längtar till i höst då Go’kväll börjar sända en ny säsong i SVT. Aldrig tidigare har hon haft en så stimulerande syssla. Populär hos tittarna är hon också. Tilltalet är mjukt, vänligheten naturlig.
Sedan är det ju kläderna. Modeintresserad sedan nästan barnsben klär programledaren sig alltid smakligt och parant.
Se också: Pekka Heino tar farväl av SVT
– Jag får väldigt, väldigt många brev från tittare som frågar vad jag har på mig. Det är jätteroligt och jag brukar svara alla, det känns förmätet att inte göra det. Ofta har jag faktiskt gamla kläder i sändningarna. En gång hade jag en tröja som de tyckte var så fin. Men den var 15 år gammal. Så jag sparar mycket, säger Pia.
Det känns inte fräscht i dagens samhälle med för mycket slit och släng.
– Nuförtiden tar det emot lite att köpa nytt. Det känns inte fräscht i dagens samhälle med för mycket slit och släng. Och som vuxen sliter man ju inte så mycket på kläder.
Pia var reseledare och flygvärdinna innan hon blev tv-journalist. Efter att bland annat ha varit nyhetsuppläsare sadlade Pia om och blev pressekreterare på Skatteverket och webb-tv-redaktör på Regeringskansliet, innan hon startade egen mediafirma.
Kontrakt med Go’kväll ett år i taget
När Pia skulle sälja in ett resereportage till Go’kväll fick hon nobben. Men blev – till viss häpnad – i stället erbjuden att bli programledare. Ja, varför inte? Och bättre kunde det inte bli, visade det sig.
– I dag har jag det roligaste jobbet jag någonsin haft. Jag vet inte hur länge det varar eftersom jag har kontrakt årsvis, men jag är tacksam så länge det varar. Go’kväll har så himla bra blandning av högt och lågt, och hela tiden med seriositet även om det är mer lättsamma ämnen. Det är intressant och folkbildande, säger Pia.
Jag kan lägga in lite av mig själv, bjuda på så mycket jag vill utan att på något sätt ta över.
– Jag tycker även om att jag får vara som jag är som programledare. Jag kan lägga in lite av mig själv, bjuda på så mycket jag vill utan att på något sätt ta över. Det är fint, att man är en person som kan vara personlig.
11-årige sonen Ossie ger också ofantligt med glädje. Han spelar fotboll och Pia har blivit en riktigt fotbollsmamma.
– Jag hade inte sett en fotbollsmatch i hela mitt liv innan Ossie började spela. Men nu är det jättekul. Jag är extremt engagerad i matcherna och träningarna. Och föräldrarna är jättefina, så jag har fått nya kompisar. Vi ses ibland även utanför fotbollen, säger Pia, som blev mamma som 38-åring.
– Det fanns en tid då jag gärna ville ha ett barn till. Så blev det inte och jag var rätt ledsen över det. Men i dag känner jag inte alls någon sådan sorg. Min son och jag är väldigt nära varandra, precis som mamma och jag var. Jag var också ensambarn.
Pia Herreras mamma dog i cancer
För fem år sedan dog Pias mamma i cancer. Pia föll pladask och kom tillbaka med hjälp av psykolog och sina riktiga vänner.
– Nu har jag ännu mer insett att livet är så kort och därför vill jag inte hålla på med trams längre. Märker jag att någon inte tillför någonting bra, då tar jag bort det. Jag vet att jag kan vara besvärlig ibland, men jag säger vad jag tycker och vill njuta av livet, säger Pia.
Jag inbillar mig ofta att jag är bra på ganska mycket.
Tacksamheten över att ha haft den mamma hon hade är oändlig. Terttu var så stolt över sin dotter att hon nästan sprack. Hon brukade säga: ”Det är så roligt att vara din mamma, Pia! För du är så fantastisk, du kan göra precis vad du vill!”
– Hon gav mig en enorm självkänsla och ett gott självförtroende. Så jag inbillar mig ofta att jag är bra på ganska mycket. Och inbillar man sig så blir man bra. Jag menar inte att jag är en superframgångsrik människa, men mycket av det jag har velat göra har jag gjort.
Pia är en lika stöttande mamma. Men samtidigt mån om att ge sin son rätt perspektiv och värderingar:
– Mamma och jag hade det knapert. Mamma och pappa hade bara en kort romans, och pappa flyttade tidigt utomlands. Men Ossie har två välutbildade föräldrar och vi har tillgång till allting. Jag gillar inte det så mycket. Jag är oerhört noga med att han ska vara medveten om att man inte kan ta saker för givna.
Pia har hittat tillbaka till kärleken
Och efter några trassliga relationer har Pia hittat tillbaka till kärleken. Gammal sådan har blossat upp igen.
– Den här gången har vi mötts på andra premisser, vi har sänkt gevären och kan väldigt öppet säga vad vi tycker och tänker. För mig att det också viktigt att kunna beundra min partner, för saker han kan som inte jag kan.
Sedan vill Pia inte yppa mer om saken. Men ögonen och minspelet när vi ses säger att hjärtat förmodligen har hittat hem. Livet är fint, vardagen god.
Men det finns en annan sida också. Rasismen. Pias mamma var finska och pappa är från Kuba, och Pias utseende gör henne till måltavla för trakasserier. Mobbningen i skolan för att hon var så duktig och omtyckt av fröken må väl vara. Men att vuxet folk ofta ger sig på henne verbalt kommer Pia aldrig att godta.
– Jag känner av rasismen ofta. Jag tar alltid exempelvis en korg när jag handlar, om jag så bara ska köpa en sak. För det händer ofta att folk följer efter mig för att se om jag ska sno något. Och det kan komma när som helst. Som när jag var ute på stan och hörde en röst bakom mig: ”Nigger, nigger!” Jag trodde inte det var till mig, och när jag vände mig om så var det en helt vanlig medelålders man.
Pia suckar.
– Jag har lagt mig till med att alltid le mot människor för att visa att ingen behöver vara rädd för mig. Jag kan sitta och le på bussen för att jag vill att någon ska sätta sig bredvid. Ibland är det ingen som sätter sig bredvid mig trots att det är fullt i hela bussen.
Vill slippa förklara rasism
De rasistiska erfarenheterna har fått till följd att identitet är viktigt när Pia väljer partner. Att förklara den rasism hon utsätts för, det som i mycket har präglat hennes liv, för någon som inte ser ut som hon är omöjligt.
– Därför dras jag ofta till män som ser ut som jag. För vi behöver inte ens prata om det, vi förstår varandra ändå. Och i det finns en tröst och en trygghet. Det är så ofta folk har sagt till mig: ”Äh, du inbillar dig bara, Pia. Så är det ju inte.” Jag kan bli oerhört ledsen och förbaskad så in i bängen över att behöva bli utsatt för rasism. Jag är faktiskt en snäll människa, jag har ett gott hjärta.
Visst, det måste tas itu med, men det finns så mycket annat också.
Pia är mäkta stolt över sitt ursprung. Finländskan i henne gör Pia framför allt väldigt pragmatisk och framåtskridande.
– Jag ältar aldrig någonting. Det är mer: ”Jaha, nu är det så här, och då gör vi så här.” Kan man inte ändra på en situation är det som det är, det är inget att gnälla över. Det är bara att gå vidare.
Så syns ett leende i Pia ansikte:
– Och från det kubanska har jag det livliga och glada. Jag lägger mig alltid glad och vaknar alltid glad. När jag har problem märks inte det så jättemycket. Visst, det måste tas i tu med, men det finns så mycket annat också.
Foto: Hasse Gänger, Matilda Sandberg/SVT, TT