Grannarna Ida och Inka blev vänner – genom att skicka lappar

Ida och Inka har bott grannar i sju år och 
skickat små lappar till varandra lika länge. Deras berättelse handlar om god grannskap, trygghet och omtanke. Och om varför lappar i ett trapphus inte enbart måste handla om tvättider och ludd.

När Ida Carlsson, 32, låst dörren till sin tvåa i Lund händer det ibland att hon sneddar över till grannlägenheten och sticker in en liten lapp i tidningshållaren, på sin väg till jobbet som fysioterapeut i Landskrona.

Gnälliga lappar i tvättstugan har man ju hört talas om, men i detta trapphus är budskapen av ett helt annat slag. De handlar inte om ludd i tvättmaskinen eller felbokade tvättider. Nej, mer om vinteräpplen, vårblommor, omtanke och trygghet.

När Idas granne Inka Hjelmström, 88, öppnar sin dörr och hittar en lapp blir hon alltid glad.

– Det har blivit en vana, varje gång jag öppnar dörren så tittar jag efter om det finns något där. Men längtar efter dem gör jag inte, kanske för att jag är bortskämd, det finns ju lappar där ganska ofta, säger hon och skrattar tillsammans med Ida.

Sparar lapparna i en burk

På bordet framför dem i Inkas kök står en röd kakburk i plåt, till bredden fylld av färgglada pappersbitar och vykort.

– Du räknade ju för ett tag sedan, hur många var det nu? frågar Inka.

– Det blev väl 122 stycken, svarar Ida och erkänner att hon blev både förvånad och överraskad över att Inka sparat alla lappar.

Själv har hon kvar några av sina favoriter.

– Du skriver ju ofta på så fina vykort och lägger ner så mycket tid på att pynta dem.

Inka slår bara ut med handen, är det någon som kan skriva fina lappar är det Ida.

– Du ritar ofta små blommor på också, jag älskar blommor.

Burk med lappar, kort och brev

En burk full av vänskap och grannsämja. Foto: Peter Helperin

Hängt bullar på dörren

Lapparna förvaras lämpligt nog i den röda kakburken, för det var just med bakverk det hela började.

– Du hade bakat bullar och hängt på min dörr och jag blev så glad att jag skrev en lapp och tackade. Visst var det så det började, frågar Ida.

– Jodå, det var mycket kakhängande i början, säger Inka.

Något Idas favoritlapp från Inka också kan intyga.

– ”Hej Ida, hjärtligt tack för lussebullarna. Det värmde i hjärtat att få en hälsning den första advent. Jag kände mig lite nere i dag och blev genast gladare. Goda var de också.”

– Det är så himla fint tycker jag, att jag kan göra något som är litet för mig och så blir det något stort för dig, säger Ida med ett leende.

En betydelsefull granne

Men kommunikationen handlar inte enbart om tackbrev. Det kan handla om stort som smått och ofta är det Ida som noterat något på väg hem från jobbet. Som att koltrasten börjat sjunga eller att snödropparna slagit ut.

– För mig är det jätteroligt att få veta att våren har kommit. Jag märker ju oftast inte sådant, jag kommer inte ut så mycket, säger Inka och syftar på hälsan som sviker henne ibland.

Vi har bästa grannen

Ida och Inka går igenom sin hög av lappar. Foto: Peter Helperin

Kommunikationen dem emellan betyder lika mycket för Ida som för Inka.

– Det är ju ofta så det ses när äldre och yngre umgås, som att man tar hand om en gammal dam och gör henne glad. Men för oss är det ett givande och ett tagande.

– Du har ju till exempel lärt mig hur man förvarar vinteräpplen och bakar bästa äppelkakan, säger Ida med ett leende.

– Ja, det är stor åldersskillnad och vi är så olika typer, men konstigt nog fungerar det jättebra, säger Inka och ler.

Ett tryggt boende

Men hur går man från lapp till vänskap då, och är det målet? Nja, kanske inte ändå. Det handlar mer om trygghet och bekräftelse, om man tolkar grannarna rätt. Det är knappt de vet själva, men gör ett försök:

– Jag vill inte ha en granne som springer här hela tiden eller sitter i två timmar och talar illa om andra i huset. En bra granne är som Ida, inte påträngande, men finns där när man behöver.

– Jag kan inte tänka mig en bättre granne, hon är så omtänksam.

Ida ler tacksamt över de fina orden och passar på att återgälda dem.

– Vår kontakt är väldigt fin, jag uppskattar den. Man känner sig mindre ensam när man vet att finns någon på andra sidan som bryr sig om en.

När Ida ska resa hem till familjen i Småland över en helg informerar hon Inka om det. Så att någon har koll på att lägenheten står tom och inte väntar sig några objudna gäster…

Överfall i trapphuset

Inka var själv nära att bli överfallen i trapphuset för två år sedan av en man som följt efter henne in genom porten.

– Jag hann in i min lägenhet, men visst kändes det otäckt.

Det bor mycket studenter i huset och ofta är det tomt bakom dörrarna om dagarna, berättar Inka, som därför tycker att är det skönt att ha lite koll på sina grannar och veta vilka som bor här eller inte.

När någon flyttar in är det viktigt att hälsa dem välkomna tycker Inka.

– Jag tycker man ska ringa på dörren och presentera sig. Man måste inte ha kontakt med alla sina grannar, men man ska hälsa dem välkomna och säga hej i trappan.

Ida håller inte helt med, hon skulle nog inte ringa på men absolut hälsa i trappan.

– Vissa vill inte ha kontakt, det måste man respektera.

Själv bodde hon på studentkorridor tidigare och redan där hade hon för vana att skicka små meddelanden till grannarna, som kanske inte alltid hade samma schema eller fanns på korridoren vid samma tidpunkter. Dessutom gillar hon att skriva för hand.

Inka är snabb att flika in:

– Idag sker ju all kommunikation via dator. Man får ju sällan vykort längre. Men så kul det är då att få lappar! Det är så kravlöst också, att kommunicera på detta sätt. Och så känner man sig så uppskattad och behövd.

– Man blir glad av att göra någon glad, tillägger Ida med ett skratt.

Sådana där gnälliga lappar i tvättstugan ger de inte mycket för, även om Ida tycker att man visst kan informera om saker, bara man håller en välvillig ton.

– Det bodde äldre personer här tidigare som retade sig på allt. Jag kan själv reta mig på att någon inte passar sin tid i tvättstugan, men jag skulle aldrig skriva en lapp om det, säger Inka.

Vi har bästa grannen

Ida och Inka bor dörr i dörr. Foto: Peter Helperin

En cool granne

När Ida flyttade in för sju år sedan fick hon höra av de förra hyresgästerna att det bodde en cool tant i lägenheten bredvid, alltid klädd i röda skor och röd hatt.

– Och det stämde ju, skrattar Ida.

Inka har levt ensam sedan hon skilde sig från maken 1975, och barn och barnbarn finns på andra orter.

– Jag tror vi är illa ute om vi inte tar hand om våra grannar. Och om något händer och det till exempel finns husdjur att hand om, påpekar Inka, som bittert fick erfara att katten hon var fodervärd för såldes när hon själv hamnade på sjukhus innan jul.

– Den har kommit till en bra ägare, men jag saknar den så. Och jag vill gärna skaffa en ny, men då måste jag veta att det finns en granne som kan rycka in om jag skulle behöva ta en ny runda till lasarettet. Det är ju synd att du inte gillar katter Ida…

– Det gör jag ju visst!

Ja, goda grannar måste kanske inte veta allt om varandra. Och så mycket roligare med glada överraskningar.

Och blir det ett nytt husdjur kommer Ida och Inka att ha ett helt nytt ämne till sina lappar.

De vill svenskarna helst ha som granne:

  • Leif GW Persson 23%
  • Mia Skäringer 20%
  • Ingemar Stenmark 16%
  • Mark Levengood 16%
  • Lars Lerin 15%
  • Charlotte Kalla 14%
  • Ernst Kirchsteiger 13%
  • Tilde de Paula 12%
  • Prinsessan Victoria 12%
  • Jonas Gardell 12%
  • Alicia Vikander 11%

Källa: Hyresgästföreningen 2018

Grannarna vi fruktar

  • Knarkare 33%
  • Kriminella 25%
  • Högljudda ungdomar 11%
  • Alkoholister 7%
  • Gnälliga pensionärer 5%
  • Barnfamiljer 4%
  • MC-gäng 4%
  • Fönstertittare 3%
  • Annat 6%

Källa: Hem & Hyra