Gunnel hittade sin man död: Glömmer aldrig den synen

Gunnel hittade sin man död i hemmet
När Gunnel vaknade på morgonen låg inte hennes man bredvid henne. Hade han redan gått upp? Hon ropade på honom men fick inget svar.

De senaste åren har varit extremt jobbiga. Jag har råkat ut för en del olyckshändelser. Det har gjort att jag har blivit väldigt nedgången psykiskt.

När min man och jag var i fjällen för två år sedan ramlade jag och krossade min vänstra arm från armbågen och neråt. Jag blev opererad och fick nya delar i hela underarmen.

Hade det inte varit för min man som ställde upp helhjärtat, trots att han själv inte mådde så bra, hade jag inte klarat att bo hemma.

Bara att inte kunna köra bil själv gjorde mig mycket begränsad och jag var nog inte lätt att leva med alla gånger under den här tiden.

Hjärtat såg bra ut

I slutet av oktober var min man på kontroll för sitt hjärta som han haft problem med.

Jag blev glad när han kom och berättade att allt såg bra ut.

Då han inte behövde gå på några kontroller längre bestämde vi oss för att boka en resa till Egypten i början av januari. Vi kände att vi behövde komma bort och få något annat att tänka på.

I slutet av november var vi ute och handlade till resan, för min man drömde om att snorkla för första gången i sitt liv. På kvällen provade han sina inköp. Han var glad och längtade till att vi skulle åka.

Började frysa

Plötsligt började han frysa och duschade två gånger innan han mådde bättre igen.

Han kände på pulsen och jag blev orolig. Trots att den var normal ville jag att han skulle ringa sjukvårdsupplysningen. Om de tyckte att vi skulle åka in till sjukhuset kunde vi ju be vår granne köra.

Min man sa att jag skulle lugna ner mig. Han skulle titta på tv, så jag kunde lägga mig. Jag bad honom väcka mig om han började må dåligt igen.

Låg inte i sin säng

Morgonen därpå när jag vaknade vid sjutiden låg han inte i sin säng.

Det var ovanligt tyst i lägenheten. Min man brukade alltid sätta på tv:n så fort han stigit upp.

Jag kände direkt att allt inte stod rätt till och ropade på honom.

När han inte svarade blev jag livrädd och skyndade mig upp. Katten som alltid brukade följa med låg kvar i sängen och tittade på mig.

Fick en chock

Den syn jag möttes av när jag kom in i vardagsrummet kommer jag aldrig att glömma.

Min älskade man satt i sin fåtölj med armarna hängande längs sidorna. Han var helt stilla som om han sov.

När jag tog på hans arm var den alldeles kall, och först då började det gå upp för mig att han var död.

Först stod jag som fastfrusen och tittade på honom innan jag hulkande började springa fram och tillbaka i lägenheten. Jag var chockad och oförmögen att fälla en tår.

Till slut lyckades jag ta mig samman så mycket att jag kunde ringa till vår granne och berätta vad som hänt.

Han kom direkt och som tur var ringde han alla samtal som ska ringas vid ett sådant här tillfälle.

Sedan minns jag inte så mycket. Lägenheten var plötsligt full med folk och jag tog min tillflykt till sovrummet.

Som i en dimma

Allt var som i en dimma och jag är glad att grannen tog hand om allt. De som kom såg väl hur dåligt jag mådde och kom bara in och talade om för mig vad som skulle hända med min man.

Efter att begravningsbyrån kommit och hämtat min man tackade jag grannen för hjälpen och sa att han kunde gå hem för jag skulle ringa till våra döttrar.

Då slog det mig att nu skulle jag bo ensam för första gången i mitt liv, utan min man att förlita mig på. Hur skulle jag klara det? Han hade ju alltid funnits där för mig och nu var han borta.

Det var jobbigt att ringa till flickorna och berätta vad som hade hänt, för deras pappa betydde väldigt mycket för dem.

Men som tur var var deras respektive hemma när jag ringde och kunde ta hand om dem. Det var bara vår äldsta dotter som inte hade sin man hemma eftersom han var utomlands på jobb, men som tur var hade en väninna precis kommit för att hämta barnen.

När flickorna kom några timmar senare så kändes det lite bättre, för i en sådan här stund är det bara de allra närmaste man vill ha omkring sig.

Var tillsammans med familjen

Det var fullt upp de närmaste dagarna och tur var väl det, för då hann jag inte tänka så mycket.

Begravningen ägde rum bara ett par dagar före jul i kretsen av mig, barnen och ett par goda vänner till min man, för jag visste att det var så han hade velat ha det.

Jag hade varit mycket orolig före begravningen, men allt gick bra och det kändes naturligt att våra små barnbarn var med.

Efteråt åkte jag med barnen hem för att vara hos dem under julhelgen. Jag hade inte klarat av att vara hemma ensam.

Fast det var en tryckt stämning hela helgen så var vi i alla fall tillsammans och kunde trösta varandra när det behövdes.

Styrkan var som bortblåst

Till nyårshelgen åkte jag hem igen. Min yngsta dotter och hennes kille hjälpte mig sedan att byta vardagsrum för jag klarade inte av att vara i rummet där jag hittade min man.

Min kusin kom till nyårsafton och när vi var ute och handlade ringde min svåger.

Jag hörde direkt på hans röst att det inte stod rätt till. Han berättade att min syster, som varit sjuk en längre tid, hade fått besked från sin läkare att hon led av en obotlig sjukdom.

Den lilla styrka jag lyckats bygga upp inombords var som bortblåst. Jag var glad att min kusin var hos mig för annars vet jag faktiskt inte vad jag hade gjort.

Enormt tomrum efter 44 år tillsammans

Jag lyckades bo kvar hemma och med allt som jag hade att ta hand om efter min man så gick det förvånansvärt bra.

Visst kom det dagar när jag bara ville lägga mig ner och aldrig mer gå upp.

Vi hade levt tillsammans i 44 år så tomrummet min man lämnade efter sig var enormt. Det går inte att beskriva med ord.

Men mitt i all sorg började jag med tiden inse hur lycklig jag är som kan umgås med våra underbara barn och barnbarn.

Barn och barnbarn betyder mycket

Jag önskar bara att de bodde närmare. Men till Stockholm där de bor vill jag inte flytta trots att jag ibland känner mig som en främmande fågel där jag bor nu. Jag har ingen släkt här, bara några få vänner.

Fast jag inte trodde att jag var kapabel till det har jag lärt mig att köra i storstaden och det gör det enklare när jag känner att jag vill åka och hälsa på barn och barnbarn.

Jag gick med i en sorgegrupp för att träffa andra som var i en liknande situation och det betydde mycket.

Jag började simma igen för att träna upp min skadade arm.

I slutet av juli blev jag glädjande nog mormor igen när vår yngsta dotter fick sitt första barn, en liten tjej.

Systern somnade in

På hösten började min syster må allt sämre och jag hann bara träffa henne en gång till innan hon sedan somnade in strax före jul.

Det var en befrielse för henne med tanke på hur hon led det sista halvåret.

När vår äldsta dotter ringde på morgonen och berättade att min syster gått bort började jag gråta hejdlöst.

Då kom plötsligt alla jobbiga och sorgsna känslor jag burit inom mig så lång tid ut och det kändes befriande.

Livet går vidare om än på ett annat sätt än tidigare och det är bara att försöka göra det bästa av tillvaron även om det inte är så lätt alla gånger.

Gunnel

Läs också: Småbarnsmamman Carolina: Jag fann min man död i sängen