Gunnel: Vi ångrade flytten – satte oss i en riktig fälla

Det här borde du fråga dina mor- och farföräldrar

Det hela var planerat. Vi skulle bo permanent i vår sommarstuga så snart vi gått i pension. Min man Arne pensionerades ett år innan och använde tiden till att byta fönster och tilläggsisolera huset.

Vi sålde lägenheten och gladde oss åt att realisera vår dröm. Länge hade vi fantiserat om att bo på landet och vi pratade aldrig om eventuella nackdelar med det.

Vi hade köpt tomten när barnen var små och tillbringat semestrarna där. De första åren bodde vi i en husvagn, men så snart vi kunde byggde vi en liten stuga. Vi var där så mycket vi kunde och så är det fortfarande.

Jag njöt av att kunna resa dit men satt också stort värde på att bo i stan, nära barnen och väninnorna. Vi gick på bio och loppisar eller träffades över en kopp kaffe. Min gamla barndomsvän Britta tyckte det var dumt av oss att flytta så långt ut på landet, nu när vi äntligen skulle få mer tid att träffas. Jag sa att det ju bara var en halvtimmes körning, men jag hade nog ändå inte tänkt igenom vilken betydelse flytten skulle få för vårt sociala liv.

Började bli rastlös under vintern

Arne var glad som en speleman och jag smittades av hans entusiasm. Det enda tråkiga var att vi flyttade så långt från barnbarnen.

– Bara ring om ni behöver hjälp så kommer jag susande, sa jag till min svärdotter.

Första månaden var vi närmast euforiska. Vi var upptagna med att ställa i ordning och det var härlig sensommar. Vi njöt av morgondopp i sjön och gick långa promenader. Vi firade första månaden i huset med god mat och vin.

– Skål för att vi inte behöver någon som tar hand om blommor och post i lägenheten, sa Arne.

Hösten blev till vinter och jag började känna en inre rastlöshet. Jag hade varit inne i stan några gånger men det krävde lite planläggning, mer än jag hade velat erkänna. Det var dyrt att parkera bilen och jag ville inte köra hem i mörker.

Under vintern blev Arne också rastlös. Det var som om han inte visste vad han skulle göra. Allt var redan fixat i stugan, men när jag frågade honom avfärdade han mina misstankar. Han hade aldrig haft det bättre, sa han.

Så fick Arne ett extraknäck som postbud och mitt humör var inte det bästa. Jag älskade vår stuga och njöt av naturen men ensamheten gnagde.

Svärdotterns ord fick mig att erkänna

I februari var jag säker: jag ångrade att vi sålt lägenheten. Jag saknade stan, min familj som ibland spontant tittade förbi och jag saknade mina väninnor.

– Nu bor vi här, sa Arne ilsket. Ska vi ha en ny lägenhet får vi sälja stugan.

Arne jobbade tre dagar i veckan i stan och ibland följde jag med, men då var jag ju beroende av hans tider. Arne verkade trött av all bilkörning och de dagar han inte jobbade kunde han sitta apatisk och stirra ut genom fönstret. Men han vägrade säga vad som var fel.

Tidigt en morgon ringde vår son och var desperat.

– Pojkarna är sjuka och Anneli har bihåleinflammation. Jag måste till jobbet. Kan du komma i dag?

Jag lovade att komma så fort jag kunde. Arne skulle jobba och om jag skyndade mig kunde jag åka med honom. Jag packade tandborste och ombyte så jag kunde övernatta om det behövdes och gladde mig över att vara till nytta.

Min svärdotter Anja var tacksam när jag kom.

– Oh, så skönt att du är här. Vi har saknat att ha er i närheten.

Hennes ord fick mig att säga som det var.

– Jag önskar faktiskt att vi hade kvar lägenheten och jag tror att Arne tycker samma sak, men det kommer han aldrig att erkänna, sa jag och skyndade mig att stryka bort en förarglig tår.

Det var en befrielse att säga det även om jag visste att det inte gick att ändra på nu. Vi hade inte råd att flytta tillbaka till stan utan att sälja stugan först.

Jag stannade hos Anja och Elias i tre dagar och njöt av varje sekund.

Våra barn kom med ett förslag

En vecka senare ringde Elias och frågade om han och hans syster med familjer kunde komma på besök i helgen. De var givetvis välkomna men jag undrade varför de kom med så kort varsel.

Det visade sig att våra barn med familjer hade kommit av en alldeles speciell anledning.

– Vi vill gärna köpa sommarstugan. Men ni ska givetvis utnyttja den precis som ni brukar, sa Julia och tittade inträngande på sin pappa som var lika överraskad som jag.

– Då får ni råd med en lägenhet, fortsatte Elias. Kanske var det ett alltför stort steg att flytta till landet permanent.

Jag blev rörd när jag förstod vad de gjorde, men vågade inte titta på Arne. Var han arg? Nej, Arne tittade ner i golvet.

– Det är svårt att erkänna att drömmen inte blev som man räknat med, sa han tyst.

Min älskade man hade haft det mycket värre än jag de senaste månaderna.

Följande vår hittade vi en lägenhet som vi hade råd med och där har vi bott i ett år nu. Sommarstugan är fortfarande vårt paradis. Men nu delar vi den med hela vår härliga familj, och vi älskar det!