Håkan: Vi skulle inte väntat med det vi drömde om

Vi hade alltid sparat och gnidit, inte unnat oss själva särskilt mycket för att i stället kunna ge våra barn och barnbarn desto mer.

Berit och jag började planera för pensionen för två år sedan när jag själv var 64 och hon närmade sig 63. Tanken var att jag skulle pensionera mig vid 65 och att hon skulle gå i pension vid 64. Då skulle vi börja resa till alla de platser som vi tidigare hade läst om och drömt om.

Efter reklamen: Se också: Så stöttar du någon i sorg

Genom åren hade vi sparat många artiklar om intressanta resmål. Vi hade också börjat kolla annonser om en begagnad husbil till försäljning. Tanken var att bila ner till Toscana och stanna där i över en månad, dricka lite rödvin i solnedgången och äta god italiensk mat.

Men en dag när vi var hos goda vänner ramlade Berit plötsligt ihop, och från den dagen blev inget mer sig likt. På sjukhuset visade det sig nämligen att min älskade hustru och livskamrat hade en elakartad tumör i magen.

Man påbörjade snabbt en strålbehandling som skulle förminska tumören så pass att det skulle gå att operera bort den. Men Berits kropp klarade inte av strålbehandlingen eftersom hon redan hade fruktansvärt dåliga värden. Efter den tredje omgången fick läkarna avbryta behandlingen. Därmed fanns det inte längre så mycket hopp om att de skulle kunna rädda hennes liv.

relationerNellie: Sorgen gjorde mig sjuk

Oviss framtid

Barnen och jag hamnade i total chock. Berit hade inte visat några tecken på sjukdom tidigare. Visserligen hade hon varit ovanligt trött på sista tiden, men hon hade å andra sidan arbetat en hel del övertid så vi tyckte inte att det var märkligt. Dessutom var det höst och självklart känner vi alla av att vi blir äldre, resonerade vi.

Berit blev ändå opererad men prognosen för hur länge hon skulle kunna klara sig var inte så god. Under en period gjorde medicinerna henne starkare, och både hon och vi försökte då utnyttja tiden så mycket det gick.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Det var uppenbart att hon ville ägna så mycket tid som möjligt åt att umgås med barnbarnen. Vid flera tillfällen sa hon att hon hoppades leva så länge att även de minsta barnbarnen skulle bli så stora att de kom ihåg henne senare i livet.

Vi försökte också utnyttja vår tid tillsammans maximalt, hon och jag. Nu visste vi att vi aldrig skulle få uppleva alla de resor som vi drömt om, och då blev det desto viktigare att försöka göra något riktigt stort tillsammans.

relationerIngrid: När jag hittade en knöl i bröstet förändrades allt

Ett minne för livet

Berits dröm hade alltid varit att besöka Rom och Vatikanen, och jag bokade en resa för oss dit. Trots sin svåra sjukdom kunde hon följa med, och även om hon fick besöka Peterskyrkan sittande i rullstol så blev det ett av hennes viktigaste minnen i livet. Vi lyckades komma en av de söndagar då påven håller mässa och visar sig för folket på den öppna platsen utanför. Vi stod där i trängseln tillsammans med människor från hela världen, en stund som jag alltid kommer att minnas.

Från den dagen tog det inte ens tio månader innan min fru somnade in för gott. Hon hade då genomlidit så mycket smärta, och själv känner jag bara en stor sorg över att vi inte gjorde allt det vi drömde om medan tid var. Man vet aldrig hur framtiden ska bli.

I dag inser jag att man aldrig ska vänta med att göra sådant som känns viktigt och att pengar har ett ytterst litet värde den dagen då hälsan sviker. Jag önskar verkligen att min Berit skulle ha fått göra så mycket mer av det hon drömde om i stället för att hela tiden sätta andra före sig själv.

/ Håkan

relationerLäsarberättelse: Pappa spelade oss ett sista spratt