Ingrid: När jag hittade en knöl i bröstet förändrades allt
Den kvällen när Jens vände sig mot mig och sa att han kände sig kvävd i vårt äktenskap trodde jag först att det var ett dåligt skämt. Jag fick inte fram ett ord. Allvaret i hans blick fick det att låsa sig helt inom mig.
– Märker du det inte själv? frågade han. Vi har utvecklats åt olika håll. Vi har inget gemensamt längre. Du kan väl inte heller vara nöjd med hur vi har det.
En del av mig förstod inte vad han menade, samtidigt som jag visste innerst inne. Under de senaste åren hade vardagen tagit över helt. Dagarna gick i exakt samma hjulspår, men behövde vi inte bara ta oss samman?
– Du har kanske rätt, sa jag långsamt. Men det handlar väl bara om att vi...
– Jag orkar inte mer, avbröt han. När jag kommer hem känns det nästan som om jag är en främling som kommer på besök. Du, Moa och Emelie är en tajt trio som inte behöver någon annan. Jag har reducerats till familjens försörjare.
Orättvisan i hans ord kändes som ett slag i ansiktet. Hur kunde han säga så? Jag hade också ett jobb som hjälpte till att försörja familjen. Han hade rätt i att jag och våra döttrar spenderade mycket tid tillsammans, men hur kunde det vara annorlunda när han själv var borta så mycket? Moa och Emelie var tretton och elva år och de behövde åtminstone en förälder som ägnade mycket åt dem.
– Har du träffat någon annan? frågade jag. Jag vågade egentligen inte fråga men nu slank det ur mig.
Jens svar dröjde så länge att jag förstod att så var fallet – han hade träffat en annan. Hon var också konsult och de hade fått ihop det på en av sina jobbresor. Han behövde inte säga mer, jag ville inte veta några detaljer. Min trygga värld rämnade runt mig, men på något sätt lyckades jag hålla huvudet högt.
Kände sig förödmjukad och värdelös
En vecka senare flyttade Jens. Det kom som en chock för båda våra familjer och inte minst för Moa och Emelie som kände sig svikna.
Det var en svår tid som följde, även om jag inte kan påstå att relationen mellan mig och Jens hade varit särskilt het så saknade jag honom. Vi hade ju ändå haft våra goda stunder när den gamla förtroligheten kom tillbaka. Stunder när jag kände att vi var en stark enhet.
Jag längtade efter honom och kände mig både sårad och förödmjukad. Jag dolde min sorg för omgivningen så gott det gick. Jag hade känt mig ännu mer förödmjukad och värdelös om omvärlden hade förstått hur jag mycket jag sörjde.
Jag behövde också tänka på barnen. När Moa och Emelie talade illa om sin pappa för att de kände sig svikna, tog jag honom försiktigt i försvar. Det måste ju fungera och jag visste att jag inte hade något att vinna på att tala illa om deras far som de förstås älskade.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Sakta föll saker på plats. Jens tjänade bra och såg till att flickorna och jag kunde bo kvar i huset. Han hade flyttat ihop med sin yngre kollega i en dyr lägenhet, men vi, hans tidigare familj, skulle inte lida någon nöd. Flickorna skulle få växa upp i det hem som alltid varit deras. Jens nämnde att vi skulle sälja huset när flickorna hade gått ut gymnasiet.
Det gick några månader. Moa och Emelie hälsade på sin far emellanåt. När de kom hem pratade de entusiastiskt om hans nya lägenhet. Hans flickvän, Anna, ryckte de på axlarna åt.
När Moa skulle konfirmeras var Jens singel igen. Vi satt på varsin sida om vår äldsta dotter, som att vi var en riktig familj. Jag kom på mig själv med att önska att det hade varit så, men jag sköt genast undan de känslorna.
Det blev en fin dag. Jens körde hem oss efter firandet. Då slog det mig att han fortfarande hade nycklar till huset. Jag hade aldrig tänkt på att be att få dem. Det gjorde jag inte nu heller. Han hade ju trots allt aldrig använt dem sedan han flyttat. Dessutom ägde han fortfarande halva huset.
Flickorna var dödströtta efter dagen men kunde inte få nog av att se sina föräldrar tillsammans så de stannade kvar i vardagsrummet.
Till slut sa Moa god natt och tackade för en härlig dag. Emelie reste sig också och gick fram och la armarna om Jens hals.
– När jag ska konfirmeras hoppas jag att jag får en lika härlig dag som Moa, sa hon stilla.
Hittade en knöl
Ett halvår senare upptäckte jag en knöl i bröstet. Jag sa inget om det till flickorna. Det fanns ingen anledning att skrämma upp dem om det ändå inte var något farligt.
I stället åkte jag hem till mina föräldrar nästa dag. Så fort jag fick se min mamma började jag att gråta. Något jag inte visste då var att Moa var där efter skolan och hörde min ångest för att jag kanske hade fått cancer.
Min mor följde med mig till läkaren. Några dagar senare fick jag tid på sjukhuset för en biopsi. Jag blev sedan hemskickad för att vänta på resultatet. Var jag sjuk eller var det bara en oskyldig knuta?
Väntetiden var fasansfull. Jag var rädd men försökte att dölja det för flickorna. Dagen innan jag skulle få svar hade jag svårt att sova. Ångesten rev i mig och jag var säker på att jag var obotligt sjuk.
Jag föll i orolig sömn men vakande tidigt på morgonen av att sovrumsdörren försiktigt öppnades.
Jag trodde förstås att det var en av flickorna så jag blev både överraskad och arg när jag såg att det var Jens. Med hängande axlar stod han och såg på mig precis innanför dörren.
– Vad gör du här? viskade jag argt.
– Moa har berättat att du har en knöl i bröstet, svarade han lugnt. Jag kunde inte sova och det är i dag du ska få svar, eller hur?
Jag kände mig helt överrumplad. Jens hade inte här att göra. Det var mitt hem som han hade valt att lämna.
– Jag vill att du går, sa jag.
– Får jag inte följa med till sjukhuset?
– Varför skulle du det? Jag behöver inte dig, sa jag och försökte kväva gråten som hotade att välla upp.
– Kanske behöver jag dig, sa han lugnt.
Jag skakade på huvudet och bad honom att gå igen. Det sista jag sa var att han kunde lämna kvar sina nycklar.
Jag var skakad. Även om det bara var Jens som hade tagit sig in hade han överträtt alla regler. Han borde inte ha kommit på det sättet.
Det visade sig, tack och lov, att knölen var ofarlig. Min lättnad var obeskrivlig.
Jag berättade inte för flickorna om deras fars oväntade besök. Jag berättade inte heller att han en tid senare ringde och frågade om jag ville följa med ut och äta.
Jag hade lust att tacka nej, Jens rörde upp känslor inom mig som jag helst inte ville känna. Men jag var samtidigt nyfiken. Han hade låtit så allvarlig på rösten.
Ångrade sig
Jens satt redan och väntade när jag kom till restaurangen. Han log allvarligt mot mig, reste sig och drog ut stolen. Först när vi hade beställt och fått maten kom det fram vad han hade på hjärtat.
– Jag saknar dig. Dig och flickorna. Finns det något hopp om att vi kan bli tillsammans igen?
Jag blev omväxlande röd och blek. Detta hade jag inte kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.
– Jag förstår om du ber mig att fara och flyga, fortsatte han. Jag förstår om du inte litar på mig, men jag kan bara säga att jag älskar dig. Jag har saknat dig länge! Den gången jag fick veta att du hade en knöl i bröstet, var jag rädd att jag aldrig skulle få chansen att berätta för dig att jag ångrat mig.
– Det var lite sent påtänkt, sa jag.
– Jag vet, sa han och såg förtvivlat på mig. Kan du ge mig en ny chans?
Jag kunde inte ge honom något besked den kvällen, jag lovade bara att tänka på saken. Nu har jag tänkt i flera dagar och jag vet vad jag ska svara. Jag vill ge det en chans. Jag har saknat honom också. Jag vet inte om jag kommer kunna lita på honom som förr. Jag kan bara hoppas på det, men jag tror på att alla har rätt till en andra chans. Dessutom vet jag att jag älskar honom och det är väl ändå det viktigaste.
/Ingrid