Melissa: Han blev kär i vår sons förskollärare
Sebastian och jag hade varit gifta i tre år när han en dag sa att vi behövde sätta oss ner och prata om en grej. Han sa att han hade gått igenom en livskris i det tysta, men inte velat säga något förrän han visste vad han ville. Nu gjorde han det.
– Jag kan inte hitta någon annan lösning än att vi går skilda vägar. Någon annan lösning…? Det gällde våra liv, vår familj och vår framtid – och där satt han och pratade som om det handlade om ett problem på jobbet… Det tog tid innan jag förstod vad han sa och att han menade allvar. Min Sebastian var inte längre min och en sak av allt som gjorde ont var min undran om när han hade slutat vara det. Jag fick aldrig något svar på den frågan och inte har jag kunnat lista ut det heller. Bara några dagar senare flyttade han ut och jag försökte desperat hålla ihop allt. Det kändes som om jag balanserade på gränsen till att bryta ihop och det gjorde mig livrädd. Framför allt var jag rädd för att inte klara av att ta hand om Tim. Att vara hans mamma blev mitt fokus och det var också det som gav mig energi.
Träffat någon ny
Ungefär en månad efter att Sebastian hade flyttat ut fick jag höra rykten om att han hade träffat en annan. Jag ville tro att det bara handlade om någon afterwork med en kollega, men en dag såg jag dem själv och det var inga tvivel om att det handlade om mer än vänskap.
Att han redan träffat någon var illa nog i sig, men den verkliga chocken var att hon av och till hade vikarierat på Tims förskola. Jag satt i bilen när jag såg dem och jag blev alldeles skakig. När jag kom hem var det knappt benen bar mig. Frågorna snurrade och jag mådde illa vid tanken på att Sebastian inte hade berättat hela sanningen. Jag hade tänkt ringa men fick ett migränanfall. Tim fick sova hos mina föräldrar och förmiddagen därpå ringde jag Sebastian. Han sa att de träffades, men jag kunde höra hur han skruvade på sig när jag ville veta hur länge det hade pågått. Han kunde inte riktigt svara på det, han visste inte säkert… Till slut kom det fram att han hade blivit förtjust i henne för över ett år sedan. De hade inlett en affär och han hade valt henne. Det gjorde så vansinnigt ont. Jag önskade att han hade sagt allt från början så att jag hade sluppit dubbla chocker på det här sättet. Nu var jag redan så sårbar och så kom detta. Tiden som följde blev en mardröm. Och inte blev det bättre av att jag bara några veckor senare kom till förskolan – och hon var där… Då var det nära att jag fick ett hysteriskt utbrott. Jag pratade med föreståndaren och sa som det var. Hon sa att det var omöjligt att få in någon annan för resten av veckan, men att hon skulle tänka på detta till nästa gång.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Kände hat
Den här fasen var jobbigare på så sätt att jag nu kände ett sådant hat och hade malande tankar som gjorde mig manisk. Jag letade information på nätet, frågade ut gemensamma bekanta fast jag egentligen inte ville och skämdes efteråt. Det mesta jag gjorde fick mig att känna mig ännu mer som ett offer, men jag kunde inte låta bli.
Det tog flera månader innan det här mattades av så pass mycket att jag började fungera normalt igen. Det var som att gradvis återvinna fotfästet och jag återfick förmågan att tänka och agera rationellt. Jag började också öppna upp mig inför det faktum att Tim var trygg med Anna. Han tyckte om henne. Jag tillät mig att känna smärtan som den insikten väckte, och sedan släppte den greppet. Tänk om Sebastian träffat någon som inte alls varit bra med barn, vore bättre? Situationen nu var inget jag kunde göra något åt, men jag kunde försämra eller förbättra hur allt blev från och med nu. En tid därefter pratade jag med förskolan igen, och sa att Annas närvaro där inte längre var något problem. Jag sa detta även till Anna själv. Hon blev ganska paff, men framför allt väldigt lättad och nästan rörd. Det här var för fem år sedan. De har fått en son och väntar en pojke till. Jag är sambo med en ny man som har barn. Tim går i skolan nu och allt fungerar bra. Skilsmässan har givetvis påverkat honom, men han är trygg och älskad i båda sina hem.
/Melissa