Läsarberättelse: "Jag kan inte förlåta mig själv för det jag gjorde"

Ett äldre par som ser ledsen ut.

"Jag gjorde något helt oförlåtligt, något som aldrig gick att reparera", berättar hon.

Foto: Stockfoto/TT

Vi hade varit tillsammans i drygt 30 år och hade ett tryggt och bra liv tillsammans. Allt raserades när jag var otrogen.

Jag besökte din grav i går. Det var på dagen ett år sedan du dog. Det känns så konstigt. Jag stod där nästan som en inkräktare, som om jag inte hade något där att göra, som om jag tog mig friheter som jag absolut inte fick göra. Jag stod där länge och mindes mycket av vårt gemensamma liv, ditt och mitt liv och våra barns liv. Hela tiden såg jag mig om så att ingen skulle se mig. Så att ingen skulle bli arg eller ledsen för att jag var där. Jag, den hemska människan som förstört ditt liv.

Se också: 9 anledningar till att människor är otrogna
1:33

Efter reklamen: Se också: 9 anledningar till att människor är otrogna

(1:33)

Slå på ljud

Vi var tillsammans i drygt 30 år du och jag. Det var ett bra liv, lugnt och tryggt. ­Naturligtvis hade vi också ­bekymmer som alla andra småbarnsföräldrar att få ihop det dagliga livspusslet med jobb och barn. Ekonomin var inte alltid den allra bästa med ett nybyggt hus och halvtidsjobb för mig när barnen var små. Ibland var det verkligen ­jobbigt, men på det hela fungerade det bra. Jag tror inte att vi ifrågasatte så mycket, vi stretade på och trivdes ganska bra. När barnen blev stora flyttade vi ifrån huset till en lägenhet. Vi hade ett alltför stort hus för två personer och de tre barnen bodde i samma stad så det behövdes inga ­extra sängplatser när de ­hälsade på. Ingen av oss var heller så intresserad av att pyssla i trädgården. Livet i ­lägenhet kändes perfekt för oss. Allt var egentligen bra och du var min allra bästa vän. Varför kunde det inte få fortsätta så. Varför fick vi inte åldras ­tillsammans som vi ofta ­pratat om. Vi skulle hjälpa varandra och ta hand om varandra, så var planen. Men jag förstörde alltihop. Raserade allt vi byggt upp tillsammans. Allt fint drogs ner i smutsen och sölades ner. Så känns det, och så var det. Jag skäms ­fruktansvärt.

Våra tre barn förstod ingenting och dömde mig hårt. De vägrade att ha kontakt med mig under flera år. Jag förstår dem, det gör jag. De hade ju trott på oss, på vår kärlek och kamratskap. De hade känt sig trygga och säkra på att vi skulle hålla ihop för alltid och bli bra mor- och farföräldrar för deras barn. Men jag gjorde något helt oförlåtligt, något som aldrig gick att reparera, något som påverkat både dig och mig och våra barn för evigt.

Läsarberättelse: "Mitt drömliv gick i kras"

Allt vi en gång hade var förstört

Kontakten med barnen är nu återupptagen, de har mer eller mindre accepterat att situationen är som den är. Att du och jag inte kunde åldras tillsammans, att du för alltid blev ovän med mig. Jag blev bokstavligen utslängd ur ditt liv. Det hjälpte inte att jag bad om förlåtelse och försökte blidka dig på alla sätt. Det hjälpte inte att jag levt med dig i 30 år och varit dig trogen och att vi haft ett bra liv tillsammans. Du ville inte ha med en sådan som mig att göra. Jag skulle ut ur ditt liv och det så snabbt som möjligt. Om du hade försökt att förlåta mig så tror jag ändå inte att det hade fungerat. Tilliten till mig var redan krossad. Du skulle aldrig kunna glömma det som skett. Du skulle aldrig mer tro på mig, du skulle hela tiden misstänka mig och inte lita på mig. Det fina vi en gång hade var förstört. Jag kunde inte heller förlåta mig själv. Det var oförlåtligt. Jag skulle tvivla på din kärlek och inte tro dig om du sa att du förlät mig. Så det var bara att ­acceptera att allt var slut mellan oss. Jag älskade dig fortfarande och gör det än. Det var därför tårarna droppade ner på din grav igår. Kärlekstårar och ångertårar. Tårar över allt vi gick miste om, allt vi planerat och önskat oss för resten av livet.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Det stora sveket mot dig var att jag i ett hastigt rus och bortom all sans och vett var otrogen mot dig med din egen bror. Jag kan inte förklara hur det kunde hända. Jag hade aldrig känt mig dragen till honom. Det var ju din bror. En trevlig och snäll kille, men inte mer. Han trodde att du var hemma när han kom till vår lägenhet. Han hade precis fått ett nytt hett eftertraktat jobb och hade med sig en flaska vin för att fira med oss båda.

Du ringde och berättade att du tyvärr inte kunde komma hem, du var tvungen att stanna på konferensen du var på. Du sa till mig att jag skulle fira med din bror. Du kunde ju inte ana att det skulle leda till att vi båda drack först upp hans vinflaska och därefter en flaska som vi hade hemma. Vi blev kraftigt berusade båda två. Jag var väldigt ovan vid att dricka, vi drack sällan ­alkohol du och jag. Varför det blev så kan jag inte förklara och än mindre kan jag förklara hur vi hamnade i vår dubbelsäng. Det finns nog ingen förklaring. Jag var definitivt inte kär i din bror, men alkoholen gjorde naturligtvis sitt till. Omdömet rämnade totalt. Jag älskade ju dig.

Läsarberättelse: Jag blev hejdlöst förälskad i min chef – som var gift

Någonstans mitt i alltihop kom du ändå hem. Du ville fira din bror eftersom du visste så gärna han ville få jobbet som han nu fått. Du kom när vi fortfarande låg nakna i sängen efter kärleksstunden. Jag minns bara att du plötsligt stod där och stirrade på oss. Sedan gick du igen, du gick för alltid. Du gick ut ur mitt liv och du har inte heller haft någon kontakt med din bror efter det som hänt. Du betraktade oss båda som avskum. Du litade inte alls på att det var första gången och att vi båda var ångerfulla. Det fanns ingen förlåtelse att få och jag förlåter inte mig själv heller. Jag kan inte fatta hur det kunde bli så här.

Du hittade en ny kvinna som du har levt ditt liv med sedan dess och jag tror och hoppas att ni varit lyckliga. Hon var säkert mera värd dig än jag. Det är hon som har rätt att stå och sörja vid din grav, inte jag. Men när jag stod där och mindes alla fina stunder vi haft tillsammans och våra tre barn är jag ändå tacksam för alla de år vi fick tillsammans. Det var fina glädjefyllda år. Och du ska veta att du är mitt livs kärlek.