Läsarberättelse: "Mitt drömliv gick i kras"
Ibland drabbas man av så många negativa händelser på en gång att det känns som om man inte har en chans. När det hände mig var jag nära att gå under, innan jag lärde mig att det kan finnas strimmor av ljus även i det svartaste mörker.
Jag hade nyss fyllt 35, var vad man brukar kalla en kvinna ”mitt i livet” och tyckte att jag hade allt jag kunde önska mig. En man som jag älskade och som, trodde jag i alla fall, älskade mig, ett bra arbete med trevliga kollegor och ett rikt socialt liv med väninnor som jag tyckte om. Jag ska inte säga att jag tog allting för givet, men det fanns inte i min värld att saker och ting skulle förändras – framför allt inte så snabbt. Men det gjorde de. Det började med att jag fick höra att det gick rykten på jobbet om att några av mina närmaste kollegor och chef pratade illa om mig. Jag kunde först inte tro det, för jag uppskattade alla mina kollegor och jag hade alltid haft intrycket att de uppskattade mig. Men så började jag märka att det blev tyst när jag kom in i fikarummet, och att vissa personer undvek min blick. Till sist bad jag om ett möte med min chef för att få klarhet i vad som hänt. Hon svarade bara svävande, men fick ändå fram något om att flera av kollegorna tyckte att jag hade en otrevlig attityd och svårt för att samarbeta. När jag ansatte henne lite mer kröp det fram att mina arbetskamrater tyckte att jag borde följa med på fler aktiviteter efter jobbet, både sådana som arbetsgivaren anordnade och kollegornas egna ”after work” och fester.
Chefen ställde mig mot väggen och frågade om jag verkligen hade ansträngt mig för att vara social även utanför jobbet, och då blev jag tvungen att erkänna att jag faktiskt inte gjort det. Det hade aldrig fallit mig in att det var något som förväntades av mig. Jag hade mitt eget liv efter jobbet, jag ville inte gå ut med kollegor på krogen – jag ville gå hem till Ola och umgås med honom.
Jag tyckte redan då att chefen borde ha ställt sig på min sida och förklarat för kollegorna att man själv avgör vad man gör efter arbetstid – i stället sällade hon sig till dem som menade att jag var osocial och enstörig. Det kändes fruktansvärt orättvist för mig, som alltid gjort mitt jobb bra, och all den glädje jag känt över jobbet försvann. Efter samtalet med chefen fick jag anstränga mig för att alls orka gå iväg på morgonen och under arbetsdagen hade jag ständigt en klump i bröstet. Jag kände mig ändå hyfsat tillfreds eftersom jag hade min man. Några barn hade vi inte, men däremot hade vi ju vår kärlek och vår gemenskap. Kort efter att jag drabbats av bakslaget på jobbet drabbades jag av ännu ett – Ola berättade plötsligt att han ville skiljas. Hans ord kom som en blixt från klar himmel. Jag var fullkomligt oförberedd på det. Skämtade han? Det blev jag snart varse att han inte gjorde. Han berättade utan omsvep att han träffat en annan och att de hade träffats ett tag. Men det var inte slut där. Kvinnan han träffat var en av mina väninnor... Det var som om någon svept undan golvet under mina fötter och jag föll handlöst ner i ett bottenlöst hål. Dagarna som följde efter Olas avslöjande är än i dag svåra att minnas – jag kommer bara ihåg fragment av vad som hände. En packad resväska, korta samtal om vem som ägde vad och en ytterdörr som stängdes för alltid. Det kändes som om mitt liv var slut.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Alla visste – förutom jag
Efteråt fick jag veta att nästan alla mina vänner känt till att Ola haft ett förhållande med Terese. Det gjorde sveket ännu värre. Hur hade de kunnat sitta där och hålla inne med sanningen? Jag mindes fester, middagar, skogspromenader – tillfällen då alla utom jag kände till sanningen. Jag kände mig så oerhört förnedrad och ville inte träffa en enda människa. Om jag åtminstone hade trivts på mitt arbete hade det varit en räddningsplanka, men där var jag numera utfryst och utanför.
Det slutade med att jag helt enkelt gick hem en dag och inte gick tillbaka. Jag brydde mig inte om vad som hände mig. Vad var det för mening? Alla svek ju, tänkte jag, och vältrade mig i självömkan. Jag kände mig helt värdelös och såg på omvärlden som något ont som ville mig illa. Jag insåg dock att jag inte bara kunde stanna hemma, och tog därför kontakt med en läkare. Till min förvåning blev jag faktiskt tagen på allvar. Jag blev diagnosticerad med akut depression, och skickades hem med mediciner och sjukintyg. Min situation var inte helt ovanlig, förklarade läkaren, och föreslog att jag skulle träffa en samtalsterapeut. Jag hade inga som helst förväntningar på de där samtalen, men det kändes ändå bra att få tala ut om allt som tyngde mig. Min terapeut gav bra respons, lät mig tala och gråta och göra allt jag behövde, men hon kom också med nya perspektiv. Det var visserligen sant, menade hon, att jag blivit hårt drabbad, men att jag måste förstå att svek har mer att göra med dem som sviker än med den som blir sviken. Att det förmodligen var tanklöshet mer än något annat som fått kollegorna att prata illa om mig, och att Ola hade gått bakom min rygg av rädsla snarare än av illvilja. Det där fick mig att fundera en hel del och motvilligt började jag inse att hon hade rätt. Det var så lätt att tycka synd om sig själv – betydligt svårare att försöka göra något åt situationen. Jag beslutade mig för att försöka ändra på saker – för min egen skull. Jag var tvungen om jag överhuvudtaget skulle kunna gå vidare.
Vill inte vara bitter
Det första jag gjorde var att avsluta sjukskrivningen och gå tillbaka till jobbet. Där konfronterade jag mina kollegor och min chef och förklarade att jag ansåg att min fritid var min ensak, men lovade också att följa med på en och annan aktivitet efter arbetstid om de fortfarande ville ha mig med. Det gick förvånansvärt bra, stämningen blev en helt annan nu när jag hade tagit bladet från munnen och dragit fram alltsammans i ljuset, och jag kände mig faktiskt helt bekväm med att på nytt börja arbeta där.
Nästa steg var att försöka förlåta de väninnor som inte vågat säga sanningen till mig om Ola och Terese. Det var betydligt svårare, och men till sist kunde jag ändå prata ut med dem och förstå att de hållit tyst för att de inte ville såra mig. Jag insåg att jag kanske hade gjort samma sak om jag varit i deras situation. Att förlåta Ola och Terese var svårast och jag har ännu inte lyckats helt. Däremot har jag lovat mig själv att inte känna bitterhet. Jag tror inte att någon av dem ville bli kära, eller att de gick bakom min rygg med flit, och därför har jag också kunnat gå vidare.
I dag lever jag ett bra liv som singel. Ljuset har ersatt mörkret i mitt liv och jag känner livslust och glädje. Ännu har jag inte träffat någon ny man att dela tillvaron med. Men om jag gör det så vet jag att jag är beredd. Jag har gått vidare och jag trivs med livet igen.