Läsarberättelse: Vi kände inte längre igen vår väninna

Vacker kvinna i 50-60-årsåldern ler försiktigt mot kameran där hon sitter vid fönstret. I bakgrunden hänger en stråhatt och färgstarka tygstycken eller plagg på en klädhängare.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Viveca och Hanna var mina allra närmaste väninnor, och jag var säker på att inget skulle kunna ändra på det. Men så sprack Vivecas äktenskap …

Viveca, Hanna och jag var en oskiljaktig trio genom hela skoltiden. Nästan från start uppstod en slags naturlig balans i vår vänskap, där den frispråkiga Viveca och den mer tystlåtna Hanna utgjorde de två polerna – och så var jag kittet i mitten, som höll samman det hela.

När vi blev vuxna och fick familjer fortsatte vi självklart att hålla kontakten, även om vi med tiden kom att bo längre ifrån varandra. Vi brukade sammanstråla åtminstone några gånger om året alla tre, och däremellan ringde vi varandra titt som tätt.

Även om vi fick nya väninnor längs vägen tror jag att vi alla tre kände det som att vår treklöver var den utgångspunkt som vi alltid återvände till. Viveca och Hanna var också gudmödrar till varsin av mina två döttrar.

Men allt började gradvis att förändras när Viveca plötsligt skilde sig i en ålder av 57.

Hennes man hade varit otrogen i månader

Hon både grät och var arg när hon ringde mig och berättade att hon upptäckt att Bernt hade en annan. Och när hon ställde honom mot väggen stod det klart att han inte ville avsluta relationen – som pågått i månader – med den andra kvinnan.

Jag var chockad, det var inte alls likt Bernt att göra något sådant, och jag tänkte att det måste vara kärlek.

Hur som helst så stod det snabbt klart att äktenskapet inte gick att rädda. Som väl var hade barnen hunnit flytta hemifrån och levde nu sina egna liv.

Läsarberättelse: Efter 30 år ihop träffade min man en annan

Den första tiden var Viveca förstås förkrossad och djupt olycklig. Hon och jag hade många långa telefonsamtal, och när hon flyttade in i en hyreslägenhet hjälpte jag och Hanna henne med att måla och köpa nya möbler. Våra män hjälpte också till, även om de inte riktigt visste vad de skulle säga till henne.

Hon ville inte ha något vid skilsmässan

Viveca kunde vara väldigt envis när hon satte den sidan till och hon var rasande på Bernt. Därför hade hon också klargjort att hon inte ville ha någonting alls från deras gemensamma hem, inte ens sådant hon själv ärvt efter sin mor.

Det tyckte vi var lite väl drastiskt, men vi slutade snart med våra övertalningsförsök och valde att stötta henne. På många sätt skulle hon börja om helt från början. Ny stad, ny bostad och nya bekantskaper.

Viveca upptäckte snabbt att de gemensamma vänner, som hon och Bernt haft, efter skilsmässan snarast var Bernts vänner, och det var hon väldigt upprörd över.

– Det är ju jag som har blivit lämnad! utbrast hon flera gånger.

Jag försökte sätta mig in i hur jag skulle ha känt det om det vore min man som träffat en annan, och tanken gav mig ont i magen. Det var ju ett helt liv som måste ”återuppfinnas”.

Den nya kvinnan var äldre

De flesta som sett en väninna gå igenom en livsskris vet att det också kan vara krävande att stå vid sidan om. Viveca svängde väldigt mycket känslomässigt under de här månaderna, och jag måste medge att det ibland var lite jobbigt att lyssna på ännu en ilsken svada om Bernt och hans nya kvinna.

Särskilt hängde Viveca upp sig på att kvinnan i fråga var äldre än hon själv. Hade hon bara varit ung, smal och vacker hade det varit lättare att uthärda, menade Viveca.

Hanna och jag ringde varandra lite oftare än vanligt under den här perioden. Jag tror att vi båda hade behov av att bearbeta saker tillsammans. Vi var oroliga för vår väninna, för hon kunde vara både viljestark och impulsiv. Men förhoppningsvis skulle hon så småningom komma väl ut på andra sidan. Vi var hur som helst eniga om att finnas där för henne och göra vad vi kunde för att det skulle bli så.

Provade på allt möjligt

Efter några månader verkade det som om Viveca beslutade sig för att se framåt. Hon började gå kurser i såväl asiatisk matlagning som dans varje vecka, och plötsligt plingade det med jämna mellanrum till i min mobil av bilder på puttrande grytor eller svettiga dansare. Det var verkligen en förändring, bara några veckor tidigare jag haft en hulkande Viveca i luren.

Läsarberättelse: Singelklubben hjälpte mig att komma vidare efter skilsmässan

Viveca provade nu på allt möjligt och botaniserade flitigt i katalogerna med kvällskurser. Så fastnade hon för en kurs om helande stenar och läkande kristaller. Hon köpte såväl böcker som en massa stenar som hon släpade med med hem till mig och Hanna medan hon entusiastiskt berättade om deras helande egenskaper. Dessutom ville hon att vi skulle följa med till en healer.

Själv är jag skeptisk till sådant, och det lyckades jag förmodligen inte dölja helt. Samtidigt var jag och Hanna överens om att detta nog kunde vara ett sätt för Viveca att hitta sig själv igen.

Så började hon dejta. Hennes dotter hade visst visat henne en dejtingapp, och snart var hon ute och drack kaffe eller vin med en rad olika män. Och även om hon inte hittade en ny man i sitt liv så fick hon uppenbarligen många komplimanger som stärkte hennes självförtroende efter skilsmässan. Det smittade av sig på hennes klädstil, som blev både yngre och färgstarkare än den varit på många år. Jag kände mig grå vid sidan om henne.

Historier om pinsamma dejter

Hanna och jag kämpade med att hitta en lämplig min när Viveca underhöll oss med ännu en historia om en pinsam kaffedejt och räknade upp mannens alla fel. Det var så långt ifrån vår värld att vi hade svårt att hitta rätt saker att säga om det.

Allteftersom tiden gick började Vivecas alla aktiviteter också kännas något forcerade. Som om hon var rädd för att sitta hemma och slås av tystnaden.

– Alltså, nu orkar jag snart inte höra mer, suckade Hanna en dag när vi två pratade i telefon.

Jag förstod henne. Vi hade hela tiden gått och väntat på att Viveca skulle komma över skilsmässan och bli densamma igen. Men det verkade mer och mer som förändringarna i hennes personlighet var bestående.

Vi gled allt längre ifrån varandra

Sedan är det förstås få som går opåverkade genom en kris, men vi fick hursomhelst svårare och svårare att känna igen och förhålla oss till vår väninna. Och det verkade som om Viveca hade det likadant med oss.

När Hanna och jag berättade om vår vardag med man och barn verkade det tråka ut henne en smula. Det var inte längre hennes värld. I gengäld kändes alla hennes nya intressen och bekantskaper lite väl exotiska för oss.

Se också: 5 varningstecken på att er vänskap är på väg att ta slut

1:26

Efter reklamen: 5 varningstecken på att er vänskap är på väg att ta slut

(1:26)

Slå på ljud

Det började kännas som att jag var den enda som försökte hålla vår treklöver intakt. Och jag förstod varför. När jag drabbats av bröstcancer sju år tidigare hade Viveca varit ett stort stöd för mig. Hennes mor hade dött av samma sjukdom så hon förstod mig verkligen. Och nu ville jag göra allt för att försöka förstå henne.

Men Viveca var svår att hjälpa. Hon blev allt sämre på att hålla kontakten med oss, ringde sällan tillbaka och lät bli att svara på sms. Med alla hennes aktiviteter var det också svårt att hitta datum då vi kunde träffas alla tre. Men jag kämpade på, för de gånger vi trots allt sågs så var hon som regel lika närvarande och sprudlande som alltid.

Dålig stämning när vi sa hejdå

Ett och ett halvt år efter skilsmässan var det ändå bara att inse att vår treklöver var en skugga av sig själv. När vi äntligen fick till stånd en träff kändes det som om den gamla förtroligheten var borta. Hanna hade blivit allt tystare och Viveca alltmer högljudd, och jag flaxade lite från den ena till den andra under samtalen för att se till att vi alla var goda vänner.

En dag slutade det ändå med att Hanna och Viveca bet ifrån mot varandra. När Viveca i en uppgiven ton sa att Hanna och jag gått helt i stå, kontrade Hanna med att säga att alla ju inte kunde leva samma hippie-liv som hon.

Stämningen var dålig när vi senare sa hejdå och vårt sedvanliga ”det här måste vi snart göra om” klingade ihåligt.

Den dagen blev den sista som vi var samlade alla tre. Kontakten mellan Hanna och Viveca ebbade ut, och även om jag kämpade för att det inte skulle bli så mellan Viveca och mig, så blev det med tiden så i alla fall.

Det gick helt enkelt upp för mig att jag inte kunde hålla fast vid vänskapen med en person som faktiskt inte önskade det. Så jag gav upp och lät det rinna ut i sanden. Och sedan hörde jag faktiskt inte mer ifrån Viveca.

Jag anklagade mig själv

I dag är det några år sedan. Det har tagit tid för mig att acceptera att vår vänskap tog slut på det sättet. Med allt som vi upplevt tillsammans så tycker jag att den borde ha klarat detta. Och jag har nog anklagat mig själv, eftersom jag alltid sett mig som den som höll samman oss. Men, som min man säger, det är som det är. Och det har jag kommit att förlika mig med.

Av vad jag hört från andra tycks Viveca ha det bra, och det är ju väl det. Hon håller sig fortfarande fullt sysselsatt med sina nya intressen och bekantskaper.

I gengäld har jag och Hanna blivit ännu tajtare. Och nyligen var vi faktiskt på semester ihop, tillsammans med våra män.

Jag tror att Hanna och jag har lärt oss att värdesätta vår vänskap ännu mer. Nu har vi ju sett hur skör en relation kan vara då livet plötsligt slänger grus i maskineriet.

/Agneta