Ulrika: Jag tog min mans sexlust för givet – tills den försvann
Till den grad att det faktiskt kunde bli lite irriterande.
Men det ändrade sig när han fick en depression – och då insåg jag att jag tagit hans lust för given.
Peter och jag träffades för 22 år sedan på en fest hos några gemensamma bekanta. Vi var båda 18 år och hormonerna rusade i blodet. Han dolde verkligen inte att han var attraherad av mig, utan drog snabbt ut mig på dansgolvet där vi råflörtade med varandra.
Jag var minst lika attraherad av honom. Han var lång, snygg och bredaxlad och utstrålade en massa charm och energi. Samtidigt förstod han att acceptera att ett nej var ett nej.
Kvällen slutade med att vi kysstes, och när han bad om mitt telefonnummer så fick han det.
– Om du fortfarande tycker att jag är den hetaste tjejen du någonsin träffat när du vaknar nykter imorgon, så kan du ringa och be om en dejt, sa jag och blinkade åt honom innan jag gick därifrån ensam.
Egentligen ville jag inget hellre än att följa med honom hem, men det här med one-night-stands har aldrig varit något för mig. Sex är för mig något intimt som jag inte kan ge mig hän åt och njuta av med någon jag knappt känner.
Peter ringde som väl var och bjöd ut mig. Han, som var utbildad snickare, och jag, som jobbade inom handeln, blev snart ett par – och självfallet gjorde vi mer än att kyssas.
Han var alltid redo för sex
Om jag i Peters ögon verkligen var den hetaste tjej han någonsin träffat kan ju bara han svara på, men han fick mig i alla fall att känna mig som det.
Och det var inte bara i sängen som jag fick hans uppmärksamhet, utan han gav mig hela tiden små ömhetsbetygelser i vardagen – en kyss i förbifarten, han tog min hand i sin när vi gick på stan eller la armen om mig när vi var tillsammans med andra. Oavsett hur jag såg ut när jag vaknade, kanske med värsta morgonandedräkten, så visade han att han åtrådde mig och var alltid redo. Och om jag inte hade lust så fick han mig oftast snart på andra tankar.
När vi sju år senare var gifta och hade fått två barn var min lust inte längre på samma nivå som hans. Jag var som regel supertrött när vi gick och la oss på kvällen, och jag avvisade honom av den anledningen med en kindpuss innan jag vände ryggen till och somnade.
Jag ville heller sova än ha sex
Samma sak om söndagsmorgnarna, när barnen fortfarande sov, då kunde det verkligen irritera mig att bli väckt av hans närmanden.
– Låt mig bara få sova, mumlade jag ofta medan jag drog täcket över mig.
Även när vi släpade tunga matkassar uppför trappan till vår lägenhet, eller när jag stod med huvudet i tvättkorgen, kom han gärna med små kommentarer om hur sexig han tyckte att jag var.
Och naturligtvis kändes det fint att han bekräftade mig, och att han efter två graviditeter fortfarande verkade tycka att jag var världens hetaste. Men samtidigt kändes det ärligt talat också som om att han hela tiden la en viss press på mig.
Det var inte så att jag inte alls hade lust längre, men i vår hektiska vardag med småbarn och heltidsjobb kändes det oftast mer lockande att sova än att ha sex. Om det bara vore upp till honom hade vi haft sex i alla fall tre-fyra gånger i veckan. Nu var vi två om saken och då blev det max en-två. De andra gångerna avvisade jag ofta irriterat hans framstötar, vilket inte sällan innebar att det var lite spänt mellan oss när vi väl somnade.
Även i vardagen kunde jag ibland vara smått avvisande inför hans ömhetsbetygelser, helt enkelt för att inte bygga upp någon förväntan till senare på kvällen när barnen lagt sig.
Sex blev även något att förhandla om
De gånger jag föll till föga njöt jag dock i slutändan lika mycket som han. Efteråt låg vi där och höll om varandra och pratade glatt och avslappnat. Det kunde också lösa en del av de spänningar som uppstod mellan oss i den hektiska vardagen, och när vi väl haft sex så hade vi båda oftast mer energi nästa dag.
Samtidigt måste jag medge att jag ibland utnyttjade hans behov i förhandlingssituationer, som att lova honom sex ifall han var den som gick på föräldramötet. Jag använde även sex emot honom, för om vi var oeniga om något så avvisade jag honom sexuellt tills han gav efter.
Ja, det var faktisk taskigt, som en av mina väninnor vasst påpekade, eftersom hennes man använde samma knep mot henne. Om de var ovänner vägrade han att sova i samma säng som hon.
En annan väninna anförtrodde mig att hennes man blivit så ointresserad av sex att det alltid var hon som måste ta initiativ, medan han gång på gång avvisade henne.
Båda situationerna föreföll otänkbara i mitt äktenskap med Peter. Oavsett hurdana ovänner vi var, eller hur trött han själv var, hade han alltid lust att ha sex med mig.
Med depressionen försvann sexlusten
När jag och Peter bara hade några få år kvar till de 40 drabbades han av en stressrelaterad depression. För första gången under vårt liv tillsammans verkade han inte ha någon som helst lust till något.
Hans sjukdom la sig som en våt filt över vårt liv ihop. Han mådde riktigt dåligt och befann sig långt nere i ett svart hål.
Medan han var sjukskriven från jobbet och knappt orkade släpa sig ur sängen satte hans läkare in behandling med antidepressiv medicin. När pillren började verka klättrade han långsamt upp ur det svarta hålet. Han gick tillbaka till jobbet och vår vardag på hemmaplan började återgå till det normala.
En av biverkningarna med medicinen var dock att han miste sexlusten och potensen. Vi visste att vi bara måste ha lite tålamod, tills han inte längre var i behov av pillren, och vi hittade snabbt på annat att njuta av tillsammans under tiden. På helgerna lagade vi god mat, satt uppe länge med tända ljus, och bara pratade och delade en flaska rödvin. När vi gick till sängs var det bara jag som låg där med min lust till honom, medan han somnade med ryggen mot mig.
Han avvisade mig – och jag saknade närheten
Visst var jag på det klara med att det berodde på medicinen, men när det gått ett helt år utan att vi varit fysiskt intima så kände jag mig inte längre som den där galet sexiga kvinnan. För det första gav Peter mig inte längre den bekräftelse som jag blivit så bortskämd med. Och för det andra skvallrade min spegelbild om att vi ersatt den fysiska närheten med god mat och vin.
Det jag saknade allra mest var just närheten. Jag försökte att ta initiativ till mer fysisk kontakt, som en lång godnattkyss, eller att jag strök honom nedåt ryggslutet när vi gick till sängs.
Nu var det dock han som avvisade mig. Han tyckte att jag pressade honom, och drog irriterat täcket över sig. Och så fortsatte vårt äktenskap i ännu ett år – och alltmedan jag måste trycka undan mina fysiska behov växte spänningarna mellan oss i vardagen.
Jag hotade med att vara otrogen
Peter verkade inte se någon anledning att fasa ut medicinen, och till slut var jag så desperat att jag övervägde att inleda en affär.
– Om sex betyder så mycket för dig så får du väl göra det, svarade Peter med en axelryckning.
Jag var dock klar över att det skulle ha varit dödsstöten för vårt äktenskap, så jag gjorde aldrig allvar av det. Innerst inne älskade jag honom fortfarande och ville inte förlora honom.
Efter två och ett halvt år slutade det istället med att hans läkare satte honom på en långsam nedtrappning av medicinen, och som tur var verkade han klara sig bra ändå.
Bägge parter måste hålla samlivet vid liv
När han äntligen började återfå lusten var det dock inte med samma intensitet. Det var upp till mig att ta initiativ för att vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra på samma vis som förr. Om det hängde på Peter så kunde det lätt kunna gå veckor eller månader emellan. Men nu var vi ju två om saken, och under den tid som förflutit hade det gått upp för mig hur viktig den delen av vårt samliv alltid hade varit.
I dag har vi både trappat upp vårt intima samliv och trappat ned intaget av rödvin. Vi har också blivit lika bra på att ta initiativ till sex.
Vi har såklart blivit äldre och har inte längre samma energi. Ibland händer det fortfarande att jag egentligen mer känner för att gå och lägga mig och sova när Peter tar initiativ till sex, men den långa torkan i vårt äktenskap lärde mig att aldrig ta den andre personens lust för given. Liksom varför det är viktigt att bägge parter hjälper till att hålla den delen av samlivet vid liv.
Dessutom sover jag alltid mycket bättre efteråt, när jag somnar i hans armar.