Läsarberättelse: Jag kände mig ensam i mitt äktenskap

Ett medelålders par sitter i tv-soffan. Han zappar med fjärrkontrollen, hon sitter intill.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Min man hade inte lust med något och han bara somnade i soffan varje kväll. Jag började tvivla på vår kärlek och insåg att det måste till något drastiskt…

Det hela ställdes på sin spets en kväll när vi satt och såg på tv. Eller rättare sagt, jag såg på tv, Stefan hade som vanligt somnat och snarkade högt. Han hade glidit längre och längre ner i soffan och låg nu med utsträckta ben som jag måste gå runt varje gång jag skulle förbi. Ibland var jag tvungen att skruva upp ljudet rejält för att överhuvudtaget höra vad som sades. Synen av Stefan, som låg där med vidöppen mun och snarkade, var heller inget som inbjöd till romantik, om man säger så.

Gång på gång knuffade jag till honom och bad honom gå och lägga sig istället, men då svarade han bara saker i stil med:

– Lägga mig? Varför skulle jag det? Klockan är ju bara …

– För att du snarkar högljutt, sa jag.

– Alltså …, jag bara slöt ögonen ett litet ögonblick, invände han och rätade upp sig, men snart var det samma sak igen.

Till slut gav jag upp och koncentrerade mig på min stickning istället, men kände mig samtidigt väldigt ensam. Jag tänkte lite avundsjukt på mina väninnor som alltid berättade om saker de gjort ihop med sina män. Allt från resor och utflykter till umgänge och romantiska middagar. Eller så hade de bara sett något på tv, tillsammans, som de också kunnat prata om och diskutera. Själv hade jag aldrig längre något sådant att berätta. Nej, jag kände mig ensam.

Jag förstod mycket väl att Stefan var trött. Han var rörmokare och gick upp tidigt varje morgon för att ta itu med ännu en stressig arbetsdag. Men jag gick upp lika tidigt, och varje dag cyklade jag totalt en mil fram och tillbaka till förskolan där jag arbetade. Så hade vår vardag sett ut i åratal.

Fick tre söner i rask följd

Stefan och jag gifte oss när jag var 25, och jag blev snabbt gravid. Vi fick tre söner i rask följd. Tyvärr hade de nu alla slagit sig ner i området runt huvudstaden, en bra bit från oss. Vår yngste hade flyttat ut bara något halvår tidigare och bodde nu där med sin flickvän.

Läsarberättelse: Min man hade inte lust med någonting längre

Jag och Stefan bodde kvar i det hus vi köpt när vi bildade familj. Det hade varit ett charmigt litet renoveringsobjekt, men vi hade fixat och donat med det, och med lite god vilja hade vi fått plats hela familjen, i alla år. Våningssängar är en fin uppfinning …

De kvällarna var det som om Stefan levde upp lite

I det lilla samhället hade vi hela vår umgängeskrets som vi byggt upp. Jag hade mina väninnor som jag gjorde saker ihop med, och han hade vänner som delade hans sportintresse. Vi turades om att bjuda in varandra till parmiddagar. Och de kvällarna var det som om Stefan levde upp lite, skrattade och skämtade. Då kunde han bli som förr i tiden, och ge mig en liten klapp eller puss när vi gick förbi varandra.

Men annars var det som om han gick in i någon slags dvala som fort han trätt in genom dörren. Förr hade han åtminstone brukat fråga om hur min dag varit, men nu var det som om han tappat målföret. Och om vi skulle ha gäster så hängde det på att jag orkade fixa allt.

Jag låtsades som ingenting inför vännerna

Ett tag oroade jag mig för att han kunde vara sjuk och jag tvingade iväg honom till läkaren, men lyckligtvis var alla tester bra. Ändå köpte jag en rejäl paket multivitaminer till honom, som jag fick honom att ta dagligen. Men inte heller det gjorde någon skillnad.

Se också: 4 enkla parterapiövningar att göra i hemmet

1:23

Efter reklamen: 4 enkla parterapiövningar att göra i hemmet

(1:23)

Även om det blev mer och mer uppenbart för mig att jag och Stefan mist den nära kontakt som vi haft i alla år så låtsades jag som ingenting inför mina vänner. En dag kunde jag dock inte låta bli att anförtro mig åt min syster när hon ringde upp.

– Det är som om Stefan inte orkar prata med mig numera, sa jag.

Och när det väl var uttalat så rann allt ur mig.

– Jag tror faktiskt inte att han älskar mig längre. Åh nej, han kanske har träffat någon annan!

– Struntprat, sådan är inte Stefan och han har alltid varit så glad för dig, invände min syster.

– Ja, har varit, det är just det, sa jag dystert.

Vart hade kärleken tagit vägen?

Jag fortsatte att försöka locka med honom på olika saker, men svaret blev detsamma, han orkade inte, det var så mycket som måste fixas med huset, var det inte trädgården så var det takrännorna eller något annat. Alltid var det nej, nej och åter nej. Och vart hade kärleken tagit vägen? Intimiteten?

Plötsligt började jag ifrågasätta om jag faktiskt själv älskade honom längre. Jag fick allt mer ont i magen och allt svårare att sova.

Att se mig själv i spegeln gjorde inte saken bättre. Tröstätandet under de ensamma kvällarna hade resulterat i en viktuppgång på sju kilo, som satt sig både här och där.

Situationen kändes ohållbar och så kom kvällen då jag zappat mig fram till en amerikansk film som handlade om en kvinna i min ålder som fick nog av sin triste man, och beslutade sig för att begära skilsmässa. Hon började ett nytt spännande liv, träffade en ny man och allt slutade på bästa sätt.

Där och då fick jag en idé. Inte för att jag var på jakt efter någon ny man. Jag ville bara … ja, vad ville jag egentligen? Göra utflykter, åka på små resor, besöka mina pojkar oftare, uppleva något nu när vi inte längre hade hemmavarande barn.

Jag sa att jag ville skiljas

Men jag ville ju helst göra det tillsammans med Stefan, insåg jag, och sneglade mot honom. Nu är jag ju inte en person som ger upp utan kamp, så jag tänkte att här måste det till något drastiskt. Alltså drog jag djupt efter andan, puffade honom i sidan och sa:

– Jag vill skiljas.

– Va? Varför knuffas du? mumlade han.

– Jag vill skiljas, upprepade jag lugnt.

Då reagerade han.

– Vad säger du?!

Han såg förfärat på mig.

– Skiljas, jamen …

– Älskar du mig, Stefan?

– Ja, såklart, det vet du ju.

Han var klarvaken nu.

– Men det här funkar inte längre, sa jag och drog honom med ut i köket där jag tog fram varsin öl till oss.

Sedan började jag förklara hur jag kände det, varpå jag krävde detsamma av honom.

Det var pojkarna, han saknade dem som bara den, sa han med blanka ögon. Han saknade skrattet och småpratet, han saknade när de gick omkring och fixade saker ihop, som att lägga nya bräder på terrassen, han saknade deras fisketurer. Han kände sig så tom inuti, efter att de alla flyttat ut hade det blivit så stilla och dött i huset. Och ärligt talat var han så trött på det ständiga fixandet med huset, alltid var det något han måste ta itu med.

Läsarberättelse: Jag kände mig utanför på familjesemestern

– Så det är lättare att bara sitta och stirra på tv och låta världen sköta sig själv. Jag är bara så trött på allt, avslutade han och såg nästan gråtfärdig ut.

Dags att börja på ett nytt kapitel

Jag lutade mig fram och tog hans hand.

– Jag är också trött på saker, men inte på dig, Stefan. Utan på huset. Låt oss sälja det och flytta någon helt annanstans. Till lägenhet och i gengäld få tid och ork till annat. Vi skulle kunna flytta upp till barnen. Varför inte? Vi kan båda lätt få nya jobb, och en dag kommer vi att få barnbarn, och då uppskattas det säkert om vi kan hjälpa till.

Jag log mot honom och han började le tillbaka. Leendet spred sig till ögonen och han lutade sig fram över det smala köksbordet och gav mig en riktig ordentlig kyss.

– Det låter som en väldigt bra idé. Vi avslutar det här mamma-pappa-barn-kapitlet och börjar på en ny bok; Carina och Stefan mot nya äventyr, eller vad säger du?

Jag sa ingenting. Jag bara upplevde hur glädjen fyllde min kropp, när jag reste mig från min plats för att istället slå mig ner i hans knä. Och så kysste jag honom en gång till. Nu kände jag att allt skulle bli bra.

/Carina