Läsarberättelse: Min man hade inte lust med någonting längre
I mitt och Henriks vardagsrum hade vi hängt upp ett kollage med foton från vårt långa liv ihop. Där fanns de blekta bilderna från ungdomstiden då vi lärt känna varandra. Han var elektrikerlärling och själv hade jag börjat läsa till lärare, och tillsammans satt vi på hans trimmade moped i full fart på väg ut i livet. Där fanns bröllopskortet från mitten av 80-talet. Jag hade permanentat hår och vid kjol, medan Henrik hade axelvaddar i kavajen och röd fluga. I kollaget fanns även bilder på våra barn som livet kretsat kring under så lång tid.
Nu när även vår yngsta flyttat hemifrån, skulle det bli starten på en ny epok i vårt liv tillsammans. Så tänkte i alla fall jag. Så jag väntade otåligt på att Henrik skulle släcka teven, kravla sig upp ur soffan och få upp ögonen för oss igen. Jag längtade efter att vi skulle använda vår nyvunna frihet till att blåsa nytt liv i tvåsamheten därhemma.
Men Henrik hade inte lust att hitta på någonting. Han gitte varken höra på mina förslag om att möblera om eller uppleva nya saker ihop.
När han väl kommit hem från jobbet orkade han knappt föra ett samtal med mig. Under middagen lät han mig prata på medan han skyfflade in maten, för att sedan lägga sig på soffan. I sängen var vår enda fysiska kontakt tillfällena då jag irriterat körde en armbåge i sidan på honom för att han snarkade.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Zappade bara vidare
Även om jag upprepade gånger försökt förklara för honom att jag saknade uppmärksamhet från hans sida, så kunde han inte se problemet. Om jag hade behov av att komma ut och uppleva saker kunde jag väl för sjutton bara göra det själv. Han hade minsann inget behov av att gå på teater, lära sig paddla kajak eller dansa salsa, klargjorde han medan han zappade med fjärrkontrollen.
Till slut gav jag upp försöken att få fart på honom. En stor del av tiden därhemma fördrev jag istället på sociala medier, och i det sammanhanget tog jag kontakt med några av mina gamla väninnor från skoltiden, som jag inte sett på över 25 år. När vi började chatta och prata gamla minnen, från tiden innan vi fick fullt upp med man och barn, uppstod idén att samlas igen.
Jag tog initiativ till en återträff hemma hos mig, och för en gångs skull fick jag sparkat ut Henrik ur hemmet. Mina gamla väninnor från skoltiden kom till mig en lördagskväll och det blev bara så mysigt och trevligt. Vi satt runt bordet och pratade och skrattade om vartannat, och innan vi skildes åt enades vi om att vi måste ses igen.
Jag var fortfarande på jättebra humör när Henrik kom hem. Men när jag försökte dela min glädje och berätta om den hellyckade kvällen, höll han på att gäspa käkarna ur led.
– Man hade nog behövt vara där för att se det underhållande i det, avbröt han mig.
Och det var ju det som var problemet. Han orkade inte företa sig något kul alls tillsammans med mig.
Jag började söka upp fler av de kvinnor som jag tyckt om att umgås med genom åren – före detta kollegor, grannfruar och mödrar till barn som mina barn lekt eller gått i skolan med, men där vi inte haft tid att utveckla vänskapen. Kontakten mellan oss hade därefter bara skett på Facebook, men nu skrev jag till dem och frågade hur de hade det.
De flesta skrev tillbaka om att de befann sig på samma plats i livet som jag, barnen hade flyttat ut och det hade blivit tid och energi till att ses igen.
Dränerade mig på energi
Efter hand fick jag lagt grunden till ett nätverk av kvinnor runt mig, som jag umgicks med antingen var för sig, eller i olika konstellationer, och som jag började hitta på saker ihop med. Vi var några som gick på teater tillsammans och därefter tog ett glas vin på stan. En annan väninna lockade med mig i sin bokklubb och en tredje fick med mig i ett gäng med vinterbadare. Under en helg träffade jag mina gamla skolkamrater i det sommarhus som en av dem hade, och där drack vi drinkar och skrattade gott åt våra ungdomsminnen. Men vi delade också våra tankar om livet och våra framtidsdrömmar.
Vännerna gav mig inte bara mer energi än vad Henrik gjorde, de gav mig också en helt ny syn på mig själv. När jag kom hem till Henrik kände jag mig däremot osynlig igen och hans oföretagsamhet dränerade mig snabbt på energi.
En gång var jag ute och dansade med ett par av mina frånskilda väninnor, och då började jag prata med en yngre man som flirtade så mycket med mig att jag trodde att han gjorde det på skämt. Han försäkrade mig dock på fullaste allvar om att jag var en mycket sexig och attraktiv kvinna.
Även om jag inte på något vis var intresserad av honom, så kom jag hem till Henrik med ett självförtroende som fått en vitamininjektion. Jag försökte förföra honom, men han avvisade mig, och snabbt kände jag mig lika tråkig och osynlig igen.
Se också: 5 tips hur du går vidare efter ett uppbrott
Den händelsen fick mig så småningom att fråga honom varför vi överhuvudtaget höll fast vid varandra? Han svarade att han älskade mig, men att han bara inte hade samma behov som jag av att det skulle hända saker. Han var nöjd med vårt liv ihop så som det var, men tyckte att jag hade blivit orimligt krävande vad gällde honom, och menade att det måste ha med klimakteriet att göra.
Ett par av mina väninnor hade föreslagit att vi skulle åka på en långhelg till en storstad, men eftersom min och Henriks bröllopsdag närmade sig, så försökte jag istället ännu en gång ge honom en spark där bak. Jag föreslog att vi skulle resa till Paris, bara han och jag. Men det orkade han inte.
– Om du så gärna vill till Paris, så kan du väl resa med dina väninnor.
Det var droppen. Jag blev arg på riktigt och slog näven i bordet.
– Om du ändå inte vill annat än att slippa vara tillsammans med mig så tycker jag att vi lika gärna kan skilja oss!
Oromantisk Paris-resa
Först nu blev det lite fart på honom. Nu gick han med på att vi skulle fira vår bröllopsdag i Paris. Det blev dock långt ifrån någon romantisk upplevelse, för Henrik hade varken lust att gå på museum, ta en båttur på Seine eller betala för att få komma upp i Eiffeltornet. Han satt passivt och väntade på en bänk medan jag upplevde Paris på egen hand.
Varje gång jag försökte dela min entusiasm över något med honom, så släckte han den lika snabbt igen. När vi åt på restaurang satt han precis som hemma och slevade i sig medan jag förgäves försökte kasta ut trådar till djupare samtalsämnen.
Jag var så besviken när vi reste hem igen.
– Men jag följde ju med, som du bad mig om, sa han.
Den uppoffringen i sig menade han måste vara bevis nog för att han önskade fortsätta vårt äktenskap.
Själv ville jag dock inte längre vara gift med en man som inte intresserade sig för mig, utan bara tömde mig på energi och förbrukade allt syre i rummet.
När jag klargjorde det för honom kämpade han ytterligare litegrann för att övertyga mig om att stanna hos honom. Nu var hans argument att det var mer praktiskt, och bättre ur ett ekonomiskt perspektiv, att förbli gifta istället för att ha allt besvär med att skilja sig. Det avgjorde saken, därmed tvivlade jag inte längre på att det var skilsmässa jag ville ha.
Även om det inte blev lätt att upplösa ett långt äktenskap och flytta från vårt hus, som Henrik valde att bo kvar i, så hade det trots allt varit långt värre för mig att fortsätta känna mig ensam i vårt äktenskap. Som singel trivdes jag bättre i mitt eget sällskap. Dessutom hade jag fortfarande mitt nätverk av väninnor, som stod redo att dra upp mig när jag kände mig lite nere. Det kommer jag också alltid att göra för dem.
Om jag ska träffa en ny man så ska det också vara en som lyfter mig, och vice versa. För vad är det annars för mening med att vara tillsammans?
Vad gäller fotokollaget i mitt och Henriks tidigare gemensamma hem, så hänger det fortfarande kvar på väggen. Även om han hunnit träffa en ny kvinna har han inte orkat resa sig ur soffan och ta ner det.
Jag har för länge sedan börjat på ett nytt bildkollage hemma hos mig själv. Ett kollage som inte bara vittnar om det liv jag levt, utan även om alla nya upplevelser. Och det ska jag fortsätta att fylla på framöver.