Helene fick en andra chans i livet: Nu vill jag vara en röst åt de som har det svårt

Helene Andersson i rullstol vid köksbord med tulpaner.

Helene Andersson.

Foto: Peter Ericsson.

Helene Anderssons hjärta bultar lite extra för sina medmänniskor. Hon har själv fått kämpa i livet och gör det fortfarande.
”Mina föräldrar skämdes för min funktionsvariation men min tuffa uppväxt har gett mig empati och jag vill ge de svaga i samhället en röst och de ensamma lite gemenskap”.

Helene Andersson i Linghem utanför Linköping brinner för vad hon kallar ”den lilla människan”. Dit räknar hon även sig själv.

– Mitt hjärta klappar för de som är bortglömda och ofrivilligt ensamma. De som har svårigheter, utmaningar eller en funktionsvariation precis som jag själv har.

– Man ska inte bara prata man måste göra något också, tillägger hon. Men det kan vara svårt att göra sin röst hörd.

– Människor med funktionsvariation är egentligen de starkaste i världen. Varje dag kämpar vi med sådant som andra tar för givet.

Det kan vara att klä på sig, äta, förflytta sig, ha ett väldigt impulsivt beteende som ibland ställer till det eller ha svårt att sortera tankar och intryck, bara för att nämna något.

Den här morgonen har Helene som en del av sin vardagliga kamp stigit upp halvfyra för att i lugn och ro klä på sig och hinna äta frukost innan hon styrketränar på gymmet i ett par timmar.

– Jag behöver träna upp min muskelstyrka igen efter att ha varit nära döden i en svår sjukdom 2019.

Det som började med en inflammerad bukspottkörtel, orsakad av en gallsten, ledde till intensivvård.

Helene svävade mellan liv och död

Helene mådde dåligt, hade feber och satt framför sin öppna frys i hemmet för att svalka sig när hon kollapsade och maken fick ringa ambulans. Hade hon kommit in en halvtimme senare hade hon inte klarat sig, har hon fått berättat i efterhand. Hennes blodsockervärde var skyhögt över normalvärdet, 50, normalt har hon kring 6, och Helene svävade mellan liv och död. Men överlevde.

– Nu känns det som att jag har fått en andra chans i livet.

Den möjligheten tänker Helene på bästa sätt ta tillvara. Bland annat genom att fortsätta kämpa för att man som funktionsvarierad ska ha rätt till särskilt anpassad träning i lokaler som fungerar för den som sitter i rullstol eller har svårt att förflytta sig av andra skäl.

– Jag har alltid haft driv, energi och en envishet som säger att det bara måste gå. Jag ger mig aldrig, säger hon om sin kamp.

Hon säger att hon är allmänt besvärlig och en nagel i ögat på makthavarna. Och att hon är stolt över det.

– Jag har förmågan att göra min röst hörd, konstaterar Helene.

Hon beskriver att hon har gapat och skrikit för att bevara nedläggningshotade Öppna dörrar gym i Linköping som funnits sedan 2008. Hon har skrivit debattartiklar och kontaktat politiker från olika partier.

Hunden Gaston försöker komma upp i matte Helenes knä.

Hunden Gaston är en Powder puff, en kinesisk nakenhund fast med päls, och en kär familjemedlem.

Foto: Peter Ericsson

– Öppna dörrar gym var en samverkan mellan föreningen Funktionsrätt HSO i Linköping, Linköpings kommun och Friskis & Svettis. Kommunen ville lägga ner verksamheten med förklaringen att ”den var olaglig och behövdes inte”.

På vilket sätt det var olagligt har Helene aldrig fått något svar på.

– Däremot fick jag höra att vi med funktionsvariation väl kunde gå på servicehusens minigym, med enklare utrustning för styrke- och rörlighetsträning.

Behöver träning med rullstol

Helene har personligen högre ambitioner än så.

Öppna dörrar gym är i korthet träning för personer med fysisk eller psykisk funktionsvariation som behöver stöd och support i träningen. Det kan vara i form av hjälp med vissa hjälpmedel, träningsupplägg av sjukgymnast, anpassade maskiner, tillräckligt med utrymme att ta sig fram i lokalen med rullstol och med en instruktör på plats som kan visa hur man gör övningarna och på rätt sätt, förklarar hon.

– Så är det inte på vanliga gym eller på servicehus, anser hon.

Nu är hotet avvärjt och gymmet tillgängligt igen för den som behöver extra stöd i sin träning.

Behöver träna för att ha en stark kropp

– Jag behöver styrketräna flera gånger i veckan för att bibehålla muskelstyrka och fortsatt ha en stark kropp. Dessutom är mitt blodsockervärde mer stabilt när jag motionerar, beskriver Helene som fick diabetes efter infektionen i bukspottkörteln.

Som tränings-bonus får hon socialt umgänge också med andra som precis som hon själv motionerar för hälsans skull. De har blivit en sammansvetsad grupp som ställer upp för varandra och rycker in när och där det behövs.

– Att gå på ett ”vanligt” gym är inte möjligt för många av oss med funktionsvariation, lokalen och maskinerna är inte anpassade för den som sitter i rullstol.

Helene tänker att anpassad verksamhet på det här viset sparar pengar åt samhället i det långa loppet med bättre hälsa och mindre behov av assistans och hemtjänst därför hos den med funktionsvariation.

Helenes gångsvårigheter beror på neuropati, en sjukdom i kroppens nerver som genom åren gradvis har försämrats, berättar hon.

Mamman skämdes för Helenes klumpighet

Som barn snubblade och ramlade hon ofta. Och när hon som ung vuxen flyttade till Malmö för att börja ett eget liv och en yrkeskarriär behövde hon en rullstol för att ta sig fram.

– Mamma skämdes för mina svårigheter, minns Helene som kunde få stryk då modern tyckte att hon ”klumpat sig” eller gjort något som stod i strid med bibelns ord. Den var fruktansvärd, säger Helene.

– Det finns ett teveprogram som heter Gud som haver barnen kär som handlar om barn som far illa av sina föräldrars religiösa övertygelse. Jag kan känna igen mig så mycket i det.

Hittade gömd rosa rullstol

Hur mycket mamman skämdes för Helenes svårigheter blev plågsamt tydligt när föräldrarnas gård städades efter hennes mammas och pappas bortgång.

Helene fick då veta att en rosa rullstol hade hittats inlindad i säckväv i ett förråd. Troligen hade de fått den för Helene att behövde använda den.

– Men den gömde tydligen mina föräldrar undan. Jag fick inte ens använda käpp eller kryckor hemma för att förflytta mig.

Min svåra uppväxt gav mig förmågan att känna empati för andra

För Helene väckte den rosa lilla rullstolen ett stort ekande varför inombords tillsammans med känslor av vanmakt, sorg och förlust. Men hon väljer att bita ihop och tänka att allt har en mening.

– Hade jag inte haft en sådan svår uppväxt, hade jag nog inte haft förmågan att känna sådan empati för andra som är utmanade av livet. Min barndom har gjort mig till den person som jag är i dag. Någon som får energi av att bry mig om andra.

Hon går inte omkring och känner sig som en ”god person”.

– Att bry mig om äldre, sjuka och ofrivilligt ensamma är en självklar del av mitt liv och min vardag.

Maken Doren kommer in i rummet för att se till att allt är bra. Helene presenterar honom med stolthet i rösten.

– I 22 år har den här underbara mannen funnits i mitt liv, berättar hon och lyser upp.

Maken Doren Andersson kramar om Helene.

”I 22 år har den här underbara mannen, Doren, funnits i mitt liv”, säger Helene.

Foto: Peter Ericsson

Men han har en konkurrent: Gaston. Familjens hund.

– Maken får sova med katten i annat rum, berättar Helene med glimten i ögat och ett skratt.

Nu när gymmet är räddat, jobbar Helene vidare mot nya mål. Hon när en förhoppning om att bli förtroendevald som ledamot i Hälso- och sjukvårdsnämnden i Östergötland.

Ordnar träffar för ensamma

– Jag är en pensionär som har jättemycket att göra, säger hon.

I det ingår även att hjälpa nysvenskar med språkövningar via zoommöten på nätet, Helene s digitala språkcafé, och att ömma för de ofrivilligt ensamma. För dem ordnar Helene och Doren ”Lördagsträffar i Linghem”, sedan fem år tillbaka. På sommaren bjuds deltagarna in i parets villaträdgård. På vintern hyr de in sig för träffarna i någon närliggande lokal. De senaste gångerna har de varit i en kyrka.

Makarna Andersson och en dragspelare underhåller i kyrka.

Lördagsträff i Linghem i februari då Helene och Doren hyrt in sig i en närliggande kyrka.

Foto: Privat

– Vi träffas och lyssnar på musik och har aktiviteter, som frågesport, eller en tipspromenad. Och så fikar vi tillsammans, säger Helene. Ibland har de konstutställningar eller föreläsningar om något, till exempel om fåglar.

Självkostnadspriset för underhållning, fika med mera, hundra kronor, täcker inte hela kostnaden. Helene får ta ur egen ficka från ett arv hon fått.

Men hon värderar gemenskapen högre än kostnaden liksom den glädje det skänker henne att kunna göra en medmänniska glad en stund.

– Just nu har vi stort fokus på musik, den verkar kunna hela en människa på något sätt och sprider glädje.

Se också: Zanna brinner för rullstolsdans ”Man glömmer smärtan”

2:56

Efter reklamen: Zanna brinner för rullstolsdans: "Man glömmer smärtan."

(2:56)

Slå på ljud

För att berätta om träffarna annonserar Helene och Doren i lokalpressen och de timmar de lägger ner på ideellt arbete varje månad är många.

– Att ha pengar underlättar, men de är inte allt. Att få höra att man gör något bra som betyder något för andra är mer värt för mig än klirr i kassan.

– Lördagsträffarna är en hobby för mig och Doren som ger oss en massa kärlek tillbaka, konstaterar Helene.

Detta är Helene Andersson

Ålder: 52 år.

Familj: Gift med Doren Andersson. Två vuxna bonusbarn.

Gör: Sjukpensionär. Tidigare arbetade Helene som ekonomiassistent.

Bor: Linghem utanför Linköping.

10 snabba frågor till Helene Andersson

Blommor som gör dig glad: Tulpaner, rosor.

Favoritfärg: Lila.

Intressen: Skriva. Djur. Engagera mig.

Kan inte vara utan: Djur.

Läser just nu: Tidningar om hundsport.

Ogillar: Dåligt uppförande, som att vara snorkig eller inte respektera en medmänniska.

Ordspråk: Som du själv vill bli behandlad, behandlar du andra.

Så mötte du din man: Via dejtingprogrammet Hjärter ess i radio.

Teveprogram du följer: På spåret, Gud som haver barnen kär.

Tycker om: Kärlek till medmänniskor.