Helén bröts ner av systerns psykiska misshandel

Helén bröts ner av den psykiska misshandeln

Ångest, sociala svårigheter och nedstämdhet – under hela sitt liv har Helén lidit, utan att förstå varför. När hon såg 
ett program på tv om syskon som misshandlar trillade polletten ner. Med sina böcker vill 
hon nu sprida kunskapen om syskonmisshandel.

Helén Varenius har på sig en vackert broderad blus från Italien. Hon är glad och pigg och över en kaffe latte i Botaniska trädgården i Göteborg berättar hon om saker hon tycker om. Böcker, att resa och språk. Att hon skulle ha blivit psykiskt misshandlad under lång tid är svårt att förstå.

– Det har tagit tid att läka min hjärna från allt som min syster har intalat mig. Vi bröt kontakten 2006 och det tog många år innan jag fick tillbaka mina egna tankar och känslor. Jag var så färgad av allt hon sagt till mig i alla år, att jag var dum och ful och ingenting värd, säger Helén, 52, och tar en klunk kaffe.

Allt började redan på sjuttiotalet, när Helén var liten. Systern är några år äldre och hade ett naturligt övertag, vilket hon enligt Helén utnyttjade.

– En av de första gångerna som jag minns att hon var manipulativ och elak var jag bara sju år gammal. Vi gick förbi några klasskamrater till mig som hoppade hopprep och min syster frågade om jag inte skulle fråga om jag fick vara med. Jag svarade glatt ja, men då påstod hon att jag ändå inte skulle få det, så det var ingen idé att fråga. Då kände jag mig liten och att jag inte var lika bra som de.

Blev livrädd för att göra fel

Helén var bara tre år när hennes mamma dog och hon växte upp med sina syskon, pappa och hans sambo. Systern talade systematiskt om för Helén att hon var ful, dum, sa fel saker, betedde sig konstigt och hade fel åsikter. Till slut började Helén tro på det själv.

– Jag såg upp till min syster enormt mycket och naturligtvis var hon inte alltid elak. Ibland gjorde vi roliga saker ihop, som att bada på somrarna eller pyssla hemma. Men hon var allt jag inte var tyckte jag, och hon spädde på den bilden av sig själv. Hon var söt, smart, populär och jag kände mig bara fel. Det blev naturligtvis inte bättre av att hon sa att jag var dålig på allt. Min självkänsla och mitt självförtroende gick i botten och redan i tioårsåldern fick jag ångestattacker.

Det blev inte bättre av att hon sa att jag var dålig på allt

Någon enstaka gång såg pappan eller hans sambo att storasystern utnyttjade sin ställning på sin lillasysters bekostnad, berättar Hélen, men de tog det inte på allvar eller förstod vidden av det. Systern ljög ofta om Helén, beskyllde henne för saker hon inte gjort eller påpekade helt enkelt bara att hon gjorde fel, sa fel, lät fel, lyssnade på fel musik och klädde sig fel, minns Hélen.

Sammantaget gjorde det att Heléns självkänsla urgröptes och när hon skulle ta ett beslut så växte ångesten i bröstet. Hon var livrädd för att göra fel och att inte duga.

– Det var ingen som förstod och det gjorde inte jag heller. Jag trodde att det var fel på mig som fick de här ångestattackerna så fort jag skulle göra något. Att det var en misshandel som satt djupt rotad i mig, det förstod jag inte förrän jag var vuxen.

Helén Varenius står framför ett träd.

Trots att det var svårt och jobbigt bröt Helén till slut kontakten med sin syster.

Systern pratade illa om henne

Den psykiska misshandeln fortsatte upp i vuxen ålder. När ett annat syskon gick bort i en tragisk olycka och de båda hade flyttat ifrån föräldrarna, blev systern den som Helén vände sig till. Det gjorde att hon fick ett ännu större inflytande över Hélen, som lutade sig ännu mer mot systern. När systern skaffade pojkvän blev också han en del av familjen. Hélen var mycket hemma hos sin syster och svåger, och även där fortsatte misshandeln, berättar hon.

– Många år senare förstod jag att min syster ständigt pratade illa om mig för sina väninnor. Hon pratade om mig som om att jag inte kunde något och berättade pinsamma saker som hänt när vi var små – många saker som berodde på att jag var nedtryckt och inte visste hur jag skulle bete mig.

Helén lyckades trots allt bygga upp ett eget liv. Hon utbildade sig och reste, men tyckte det var svårt att navigera i världen utan att ha ett hum om hur man skulle prata och agera socialt. Hon gjorde sig ovän med många eftersom hon inte förstod hur de sociala reglerna fungerade. Hennes erfarenhet kom ifrån relationen med systern och det var ingen bra måttstock, enligt Hélen.

– Jag blev väldigt negativ. Dels var jag rädd för att göra fel, men det var också ett sätt att få sympati och att någon skulle tycka om mig. Men det fungerade bara ett tag, sedan tröttnade folk omkring mig på mitt gnäll. Jag blev dessutom väldigt lättkränkt och känslig. Om några i min klass på universitetet stod och pratade så trodde jag genast att de pratade illa om mig.

Bröt kontakten under en period

I perioder har Helén försökt ta hjälp av både kuratorer och psykologer, första gången redan i högstadiet. Men ingen kunde reda ut var hennes ångest kom ifrån, varför hon var så osäker och i perioder arg och gick i försvar. Helén förstod inte heller vad det kunde bero på. Men så hände något som fick henne att förstå att hennes syster kunde vara orsaken till hennes psykiska ohälsa.

– Min syster berättade för mig att hon blivit ledsen när någon påpekat att hon hade dålig andedräkt. Eftersom min syster sagt sådana saker till mig hela min uppväxt så förstod jag precis och sa till henne att det var så hon behandlat mig. Hon slog det helt ifrån sig och sa dessutom att mina ångestattacker som barn inte hade något med henne att göra, helt utan att jag tagit upp det. Då förstod jag att hon faktiskt var medveten om vad hon gjort, och det var skönt, även om hon inte erkände något.

I början på 1990-talet bröt Helén med sin syster och under två år pratade de inte med varandra. Beslutet kom av att Helén insåg att systern var orsaken till att hon mådde dåligt.

– Jag krävde av min syster att hon skulle sluta behandla mig illa och jag var naiv nog att tro att hon skulle göra som jag sa. Det gjorde hon förstås inte. Uppbrottet var jättesvårt, för det är svårt att klippa kontakten med en syster. Men jag gjorde det ändå.

Efter två år tog dock Helén upp kontakten igen.

Hon saknade sin syster och de fina stunder de ändå haft. När hon nervöst ringde upp så fick hon också bekräftelse på att systern saknat henne. Under en tid var allt bra, men sedan återgick de till sina gamla roller.

– Efter några år började jag fundera på att klippa kontakten igen. En vändpunkt var när jag såg ett avsnitt av Dr Phil på tv. Det handlade om syskonmisshandel och jag blev helt stum, för då förstod jag att det fanns något som hette så och att det var precis vad jag blivit utsatt för.

Skrivit böcker om sina upplevelser

Helén började söka efter mer information och insåg att hon inte var ensam.

Hittills har hon dock bara hittat andra drabbade utomlands. Hon har också hittat böcker i ämnet samt forskning om hur många som kan ha utsatts. 2006 ringde hon sin syster för att försöka reda ut problemen. Det var sista gången de pratade med varandra.

– Hon förstod inte vad jag pratade om. Samtalet avslutades med att hon sa att hon bryter kontakten med mig, men att det är mitt fel om vi aldrig pratar igen.

Sedan dess har Helén jobbat på att hitta sig själv, bygga upp sitt självförtroende och försöka hitta rätt i de sociala koder som finns i vår komplicerade värld. Hon har gått hos psykologer och terapeuter i perioder, där vissa hjälpt henne medan andra inte kunnat hitta orsaken till ångesten och osäkerheten. Helt enkelt för att Helén inte själv vetat om vari det bottnade.

Jag kan inte säga att jag är lycklig, men jag är lyckligare

I dag vet hon, och hon tycker att hon mår riktigt bra. Så bra att hon kan se att det är hennes syster som har problem, enligt Hélen, inte hon.

– Det är så skönt att ha tillgång till sin egen hjärna och att veta att min psykiska ohälsa kommer utifrån, inte inifrån mig. Jag kan tänka vad jag vill utan påverkan av vad hon sagt. Det tar tid att återhämta sig från sådan manipulation under så många år, men jag mår bättre nu. Jag kan inte säga att jag är lycklig, men jag är lyckligare, säger hon och ler.

I böckerna om Skuggbarnet berättar Helén varenius om syskonmisshandel.

”Det blev inte bättre av att hon sa att jag var dålig på allt”. Heléns självkänsla och självförtroende gick i botten efter att hon redan som barn började tryckas ner av systern. I böckerna Skuggbarnet del 1 och 2 skriver Helén personligt om sina erfarenheter av den svåra uppväxttiden.

Helén har skrivit två böcker om det hon varit utsatt för, Skuggbarnet del 1 och Skuggbarnet del 2. Böckerna har hon gett ut på eget förlag och hoppas med dem att fler får upp ögonen för syskonmisshandel.

– Det har varit både skönt, befriande och omständligt på samma gång att skriva böckerna. Det har tagit tid och fler och fler minnen har dykt upp. Ibland kändes det som om de aldrig skulle bli färdiga, men mest har det hjälpt mig att se samband i misshandeln som jag inte såg innan. Det känns bra, säger Helén.

För mer information om Heléns böcker, maila: [email protected]

Av Jessika Devert

Foto: Anna Edlund

Mer intressant innehåll hos allas.se: