Henrietta: Jag var rädd att pappa skulle döda mamma

Än i dag kan Henrietta få panik när hon hör eller ser folk bråka. Då kastas hon i tanken tillbaka till barndomen. "Jag kommer ihåg den här känslan av hjälplöshet och hopplöshet, och rädslan för att 
själv bli slagen."

Henrietta Lysén, 27 år gammal, tar emot på det hemtrevliga kontoret i Sundbyberg utanför Stockholm. Här har hon inrett med soffa, blommor, doftljus och hjärtan.

Henrietta har sin bok ”Jag äger min story” i knät. I den finns berättelsen om hur det var att växa upp i ett hem som präglades av våld, övergrepp och hot.

– Jag minns känslan av panik, förtvivlan och hopplöshet.

Utåt sett såg allt bra ut från början. Henrietta och hennes två bröder växte upp på en gård i Dalarna, i ett falurött hus med vita knutar. Där kunde hon bygga trädkojor, plocka blommor, snickra och krama hönsen.

Våldsam av sprit

Pappan jobbade som snickare och var populär i grannskapet. Mamman var dagmamma till byns barnkullar. Pappan var mycket bortrest i veckorna och då funkade allt bra.

Men sedan kom helgen. Henrietta kunde tidigt se ett mönster i hur det gick till när hennes pappa blev våldsam.

– Redan på fredagen började han dricka. Ju mer han drack, desto mer svartsjuk och arg blev han. Han kallade mamma fula saker, och så började de skrika.

– Jag har bilder i mitt huvud av hur han står och slår henne. Bara slår och slår och jag skriker och skriker och ber dem sluta. Men ingen lyssnar.

Skräck och förtvivlan. Henrietta var rädd att han skulle döda mamman. Eller gå och hänga sig, som han också hotade med.

– Jag minns hur jag försökte springa emellan och få dem att sluta bråka. Men jag kunde inte få dem att sluta. Jag kommer ihåg den här känslan av hjälplöshet och hopplöshet, och rädslan för att själv bli slagen.

– Jag minns ljudet av slagen, jag minns hur min mamma var ledsen och min pappa var arg. Jag skrek och mina bröder skrek. Det var kaos.

Våld i nära relationer

Henrietta växte upp i ett våldsamt hem. Foto: Jennifer Glans

Panik av bråk

Det här har påverkat henne i många år.

– Än i dag mår jag dåligt av att se folk bråka, då är det som om jag kastas tillbaka till mitt fyraåriga jag och får panik. Jag kände mig så värdelös. Den känslan bär jag med mig än i dag.

Det var väldigt dubbla känslor Henrietta bar på. Hon trodde att det var så här kärlek såg ut.

– Jag trodde slagen och de fula orden var pappas sätt att visa att han tyckte om henne.

Forskning visar att barn som bevittnar våld påverkas lika starkt som om de själv utsätts för våldet.

– Precis så känns det, säger Henrietta. Jag såg inte bara våldet, jag upplevde våldet. Jag befann mig i det traumatiska, detta pågick i det som skulle vara min trygga vrå, mitt hem. Jag blev jätteotrygg. Jag har alltid varit beredd på att något ska smälla.

– Jag trodde att det var normalt att föräldrar bråkar. Att det var vanligt att ha en pappa som drack väldigt mycket alkohol på helgerna.

Gick skilda vägar

När Henrietta var åtta år gammal skilde sig föräldrarna.

– Det hade gått så långt att mamma funderade på att skaffa en kniv och ha den under huvudkudden när hon sov. För att kunna skydda sig själv och oss, barnen, mot våldet. Tack och lov insåg hon att, herregud, det skulle kunna betyda att jag och vi barn förlorade båda våra föräldrar. Pappa kunde dö. Och hon kunde hamna i fängelse.

– Det var då hon insåg att hon måste skilja sig. Jag är henne evigt tacksam för det.

Men när hon var åtta år var det svårt för Henrietta att vara ett skilsmässobarn.

– Vi bytte liv helt varannan vecka. Jag hade stor ångest över att inte ha koll på den förälder som jag inte var tillsammans med. Dessutom bråkade mamma och pappa om pengar. Vem som hade rätt till mer pengar, vem som hade haft oss mest. Jag hatade att äta mat, göra saker som kostade pengar och började fundera på om det skulle bli lättare om jag inte existerade.

Sexuella övergrepp

I kaoset kom också en annan vuxen man komma in och gjorde än värre skada.

– Min bror utsattes för sexuella övergrepp från det att han var åtta år tills han var nästan tio. Men det visste jag inte då. Först blev han bara konstig och drog sig undan från mig.

Inte förrän hon var elva år fick Henrietta veta vad som hänt. För hennes bror och hela familjen tog det fjorton år att våga berätta för någon utanför den innersta kretsen.

I fjorton år tvingades Henrietta leva med dagliga lögner av rädsla för att brodern skulle ta livet av sig om hon råkade försäga sig.

Våld mot kvinnor

Allas reporter Hillevi Wahl i samtal med Henrietta. Foto: Jennifer Glans

Psykiskt eller fysiskt våld

Våld kan finnas i flera former. Fysiskt våld, psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt. Alla former fanns i Henriettas familj. Det har hon kunnat prata om i vuxen ålder. Men en händelse har hon aldrig vågat berätta öppet om förrän nu, i boken.

Pappan hade lockat med en drömsemester till italienska kusten. Eftersom Henrietta och hennes bröder hade det så ekonomiskt ansträngt hos mamman blev de glada och trodde att det skulle bli några härliga veckor med sol och bad och tid att umgås under lugnare former med pappan.

I stället tog pappan med sig en kompis på resan och de söp varandra under bordet. Pappan och kompisen talade väldigt illa om mamman.

– De sa att de skulle skicka någon att mörda mamma. Jag visste inte om jag någonsin skulle få komma hem till Sverige eller höra hennes röst igen, säger Henrietta.

Barnen förbjöds att ens röra telefonen.

– Någon gång var jag nära att svara, då blev jag utskälld. Vad som kunde hända om vi svarade i telefonen, det vill jag inte ens tänka på.

Hjärtskärande skrik

Mamman försökte under tiden gång på gång kontakta sina barn via pappans telefon. Till slut lyckades hon över tala honom att ge luren till Henrietta.– Jag blev oerhört lättad över att hon levde och grät och pratade om vartannat. Men innan jag hann berätta hur vi hade det så rycktes telefonen ifrån mig och jag skrek hjärtskärande. Mamma har sagt att hon aldrig kommer att glömma det skriket. Det var precis som om någon höll på att dö.Susanne: Jag blev förälskad i en våldsam manLäs mer

På något sätt kom familjen hem till Sverige. Henrietta har inget minne av det. Hon var så traumatiserad efter resan att hon under lång tid framöver levde med en stor skräck för att bli förföljd, våldtagen eller kidnappad.

– Jag vågade inte lita på någon annan än mig själv.

Förlorade vårdnaden

Vändpunkten kom inte förrän Henrietta var tolv år. Då hade pappan till slut förlorat vårdnaden helt efter en vårdnadstvist.

– Mamma berättade för mig att det hade startats en stödgrupp i stan för tjejer som hade föräldrar som är sjuka i missbruk. På något konstigt sätt fick hon mig att gå dit.

– Där fick jag möta en underbar kvinna som gjorde mig trygg, bara av att lyssna till henne. Jag var den äldsta tjejen i gruppen och samtidigt den mest tystlåtna och blyga. Men jag upplevde en gemenskap där som jag aldrig tidigare hade känt. Jag behövde inte berätta så mycket, de andra förstod ändå.

Stödgruppen hette Jollen, Dialogen. Henrietta är säker på att den räddade henne.

– Övningarna och sättet som vi pratade på lärde mig att sätta ord på mina känslor. Jag kände mig besviken, arg, rädd, ledsen och ensam. Det var först i Jollen, Dialogen jag förstod att jag aldrig mer behövde vara ensam.

Våld i nära relationer

Henrietta har skrivit en bok om sina upplevelser, ”Jag äger min story”. Foto: Jennifer Glans

Föreläser om medberoende

I dag bor Henrietta tillsammans med sin sambo i Uppsala. Hon föreläser kring medberoende och pluggar till socionom. Dessutom har hon alltså just debuterat som författare till boken ”Jag äger min story” (Visto förlag).

– Jag trodde att det skulle gå snabbt att skriva. Men det har tagit tid. Minnen har kommit ikapp, känslor har brusat upp. Men jag har också blivit allt mer motiverad att lyfta på locket kring samtalsämnen som varit nertystade. Att som barn växa upp i en familj där alkohol, våld och sexualbrott tillhör vardagen är något som inget barn ska behöva vara tyst om eller uppleva.

– Jag blev helt enkelt trött på att hålla käften.

Det glittrar till i Henriettas ögon. Det finns en lugn kaxighet därinne som är befriande.

Hon föreläser mycket kring just dessa tabubelagda ämnen, ibland tillsammans med sin mamma och bror. Jag frågar om hon har någon kontakt med sin pappa i dag. Hon skakar på huvudet.

– När det började skrivas om mig i tidningen 2012 ringde han upp mig och frågade vad fan jag trodde jag höll på med. Då svarade jag att jag gjorde det för alla andra barns skull. De som inte har en röst. Då blev han tyst. Jag hörde att han grät. Och så la han på. Klick. Det kändes som en viktig seger. Nu äger jag min framtid också.

Av Hillevi Wahl