Henrietta om våldsamma uppväxten – trodde pappan skulle döda mamman

Porträtt av Henrietta Lysén, som berättar om sin våldsamma barndom.
Än i dag kan Henrietta få panik när hon hör eller ser folk bråka. Då kastas hon i tanken tillbaka till barndomen.
"Jag kommer ihåg den här känslan av hjälplöshet och hopplöshet, och rädslan för att själv bli slagen."

Henrietta Lysén, 27 år gammal, tar emot på det hemtrevliga kontoret i Sundbyberg utanför Stockholm. Här har hon inrett med soffa, blommor, doftljus och hjärtan.

Henrietta har sin bok ”Jag äger min story” i knät. I den finns berättelsen om hur det var att växa upp i ett hem som präglades av våld, övergrepp och hot.

– Jag minns känslan av panik, förtvivlan och hopplöshet.

Utåt sett såg allt bra ut från början. Henrietta och hennes två bröder växte upp på en gård i Dalarna, i ett falurött hus med vita knutar. Där kunde hon bygga trädkojor, plocka blommor, snickra och krama hönsen.

Pappan blev våldsam av sprit

Pappan jobbade som snickare och var populär i grannskapet. Mamman var dagmamma till byns barnkullar. Pappan var mycket bortrest i veckorna och då funkade allt bra.

Annons

Jag minns känslan av panik, förtvivlan och hopplöshet

Men sedan kom helgen. Henrietta kunde tidigt se ett mönster i hur det gick till när hennes pappa blev våldsam.

– Redan på fredagen började han dricka. Ju mer han drack, desto mer svartsjuk och arg blev han. Han kallade mamma fula saker, och så började de skrika.

Henrietta Lysén sitter i sin soffa och berättar om sin svåra barndom och boken hon har skrivit om den.
Henriettas barndom präglades av skräck och förtvivlan. Hon var rätt att pappan skulle döda mannan – eller att gå och hänga sig, som han hotade med.

– Jag har bilder i mitt huvud av hur han står och slår henne. Bara slår och slår och jag skriker och skriker och ber dem sluta. Men ingen lyssnar.

Skräck och förtvivlan. Henrietta var rädd att han skulle döda mamman. Eller gå och hänga sig, som han också hotade med.

– Jag minns hur jag försökte springa emellan och få dem att sluta bråka. Men jag kunde inte få dem att sluta. Jag kommer ihåg den här känslan av hjälplöshet och hopplöshet, och rädslan för att själv bli slagen.

Annons
Henrietta Lysén ligger i en hängmatta som litet barn tillsammans med en pojke.

– Jag minns ljudet av slagen, jag minns hur min mamma var ledsen och min pappa var arg. Jag skrek och mina bröder skrek. Det var kaos.

Panik, bråk och kaos var vardag

Det här har påverkat henne i många år.

– Än i dag mår jag dåligt av att se folk bråka, då är det som om jag kastas tillbaka till mitt fyraåriga jag och får panik. Jag kände mig så värdelös. Den känslan bär jag med mig än i dag.

Annons

Jag trodde slagen och de fula orden var pappas sätt att visa att han tyckte om henne

Det var väldigt dubbla känslor Henrietta bar på. Hon trodde att det var så här kärlek såg ut.

– Jag trodde slagen och de fula orden var pappas sätt att visa att han tyckte om henne.

Forskning visar att barn som bevittnar våld påverkas lika starkt som om de själv utsätts för våldet.

– Precis så känns det, säger Henrietta. Jag såg inte bara våldet, jag upplevde våldet. Jag befann mig i det traumatiska, detta pågick i det som skulle vara min trygga vrå, mitt hem. Jag blev jätteotrygg. Jag har alltid varit beredd på att något ska smälla.

– Jag trodde att det var normalt att föräldrar bråkar. Att det var vanligt att ha en pappa som drack väldigt mycket alkohol på helgerna.

Föräldrarna gick skilda vägar

När Henrietta var åtta år gammal skilde sig föräldrarna.

– Det hade gått så långt att mamma funderade på att skaffa en kniv och ha den under huvudkudden när hon sov. För att kunna skydda sig själv och oss, barnen, mot våldet. Tack och lov insåg hon att, herregud, det skulle kunna betyda att jag och vi barn förlorade båda våra föräldrar. Pappa kunde dö. Och hon kunde hamna i fängelse.

– Det var då hon insåg att hon måste skilja sig. Jag är henne evigt tacksam för det.

Omslaget till Henrietta Lyséns bok Jag äger min story.

Men när hon var åtta år var det svårt för Henrietta att vara ett skilsmässobarn.

– Vi bytte liv helt varannan vecka. Jag hade stor ångest över att inte ha koll på den förälder som jag inte var tillsammans med. Dessutom bråkade mamma och pappa om pengar. Vem som hade rätt till mer pengar, vem som hade haft oss mest. Jag hatade att äta mat, göra saker som kostade pengar och började fundera på om det skulle bli lättare om jag inte existerade.

Sexuella övergrepp

I kaoset kom också en annan vuxen man komma in och gjorde än värre skada.

– Min bror utsattes för sexuella övergrepp från det att han var åtta år tills han var nästan tio. Men det visste jag inte då. Först blev han bara konstig och drog sig undan från mig.

Inte förrän hon var elva år fick Henrietta veta vad som hänt. För hennes bror och hela familjen tog det fjorton år att våga berätta för någon utanför den innersta kretsen.

I fjorton år tvingades Henrietta leva med dagliga lögner av rädsla för att brodern skulle ta livet av sig om hon råkade försäga sig.

Psykiskt eller fysiskt våld

Våld kan finnas i flera former. Fysiskt våld, psykiskt, ekonomiskt eller sexuellt. Alla former fanns i Henriettas familj. Det har hon kunnat prata om i vuxen ålder. Men en händelse har hon aldrig vågat berätta öppet om förrän nu, i boken.

Pappan hade lockat med en drömsemester till italienska kusten. Eftersom Henrietta och hennes bröder hade det så ekonomiskt ansträngt hos mamman blev de glada och trodde att det skulle bli några härliga veckor med sol och bad och tid att umgås under lugnare former med pappan.

Mamma har sagt att hon aldrig kommer att glömma det skriket. Det var precis som om någon höll på att dö

I stället tog pappan med sig en kompis på resan och de söp varandra under bordet. Pappan och kompisen talade väldigt illa om mamman.

– De sa att de skulle skicka någon att mörda mamma. Jag visste inte om jag någonsin skulle få komma hem till Sverige eller höra hennes röst igen, säger Henrietta.

Barnen förbjöds att ens röra telefonen.

– Någon gång var jag nära att svara, då blev jag utskälld. Vad som kunde hända om vi svarade i telefonen, det vill jag inte ens tänka på.

Hur många barn utsätts för våld?

  • I många fall där det förekommer partnervåld finns barn i familjen. Dessa barn ser och hör våldet, oavsett vad de vuxna tror.
  • Rädda Barnen uppskattar att omkring 200 000 barn lever med våld som en del av sin vardag. Dessa barn löper också stor risk att själva utsättas för både våld och sexuella övergrepp.
  • Reaktionerna hos barn som har bevittnat våld mot en närstående är liknande och minst lika allvarliga som de hos ett barn som själv har utsatts för brott.

Källa: Barnombudsmannen och Rädda Barnen

Hjärtskärande skrik

Mamman försökte under tiden gång på gång kontakta sina barn via pappans telefon. Till slut lyckades hon över tala honom att ge luren till Henrietta.

– Jag blev oerhört lättad över att hon levde och grät och pratade om vartannat. Men innan jag hann berätta hur vi hade det så rycktes telefonen ifrån mig och jag skrek hjärtskärande. Mamma har sagt att hon aldrig kommer att glömma det skriket. Det var precis som om någon höll på att dö.

På något sätt kom familjen hem till Sverige. Henrietta har inget minne av det. Hon var så traumatiserad efter resan att hon under lång tid framöver levde med en stor skräck för att bli förföljd, våldtagen eller kidnappad.

– Jag vågade inte lita på någon annan än mig själv.

Pappan förlorade vårdnaden

Henrietta Lysén delar med sig av sina upplevelser från barndomen.
I dag pluggar Henrietta till socionom och föreläser om medberoende. Hon har dessutom skrivit boken Jag äger min story.

Vändpunkten kom inte förrän Henrietta var tolv år. Då hade pappan till slut förlorat vårdnaden helt efter en vårdnadstvist.

– Mamma berättade för mig att det hade startats en stödgrupp i stan för tjejer som hade föräldrar som är sjuka i missbruk. På något konstigt sätt fick hon mig att gå dit.

– Där fick jag möta en underbar kvinna som gjorde mig trygg, bara av att lyssna till henne. Jag var den äldsta tjejen i gruppen och samtidigt den mest tystlåtna och blyga. Men jag upplevde en gemenskap där som jag aldrig tidigare hade känt. Jag behövde inte berätta så mycket, de andra förstod ändå.

Jag blev helt enkelt trött på att hålla käften

Stödgruppen hette Jollen, Dialogen. Henrietta är säker på att den räddade henne.

– Övningarna och sättet som vi pratade på lärde mig att sätta ord på mina känslor. Jag kände mig besviken, arg, rädd, ledsen och ensam. Det var först i Jollen, Dialogen jag förstod att jag aldrig mer behövde vara ensam.

Föreläser om medberoende

I dag bor Henrietta tillsammans med sin sambo i Uppsala. Hon föreläser kring medberoende och pluggar till socionom. Dessutom har hon alltså just debuterat som författare till boken ”Jag äger min story” (Visto förlag).

– Jag trodde att det skulle gå snabbt att skriva. Men det har tagit tid. Minnen har kommit ikapp, känslor har brusat upp. Men jag har också blivit allt mer motiverad att lyfta på locket kring samtalsämnen som varit nertystade. Att som barn växa upp i en familj där alkohol, våld och sexualbrott tillhör vardagen är något som inget barn ska behöva vara tyst om eller uppleva.

– Jag blev helt enkelt trött på att hålla käften.

Det glittrar till i Henriettas ögon. Det finns en lugn kaxighet därinne som är befriande.

Hon föreläser mycket kring just dessa tabubelagda ämnen, ibland tillsammans med sin mamma och bror. Jag frågar om hon har någon kontakt med sin pappa i dag. Hon skakar på huvudet.

– När det började skrivas om mig i tidningen 2012 ringde han upp mig och frågade vad fan jag trodde jag höll på med. Då svarade jag att jag gjorde det för alla andra barns skull. De som inte har en röst. Då blev han tyst. Jag hörde att han grät. Och så la han på. Klick. Det kändes som en viktig seger. Nu äger jag min framtid också.

Foto och film: Jennifer Glans

Hjälp mot våld i nära relationer

Lever du eller någon i din närhet med våld i en nära relation? Hit kan du vända dig:

  • I akuta situationer ska du ringa till 112. Polisen kan ge råd, hjälpa till med en polisanmälan och bistå med information om skyddsåtgärder och ansökan om kontaktförbud.

  • Kommunens socialtjänst har ansvar för att ge stöd till personer som blir utsatta för våld. De ska erbjuda samtalsstöd och rådgivning samt ekonomiskt och praktiskt stöd. De ska också kunna ge dig olika typer av skyddsinsatser samt se till att barnen får stöd och hjälp.

  • Kvinno- eller tjejjour kan ge krisstöd i en akut situation och även ge stöd med att bearbeta erfarenheterna efteråt. På ROKS hemsida kan du hitta din närmaste jour.

  • Den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen når du på 020 50 50 50. Här kan du få stöd men också information om vart du ska vända dig för att få ytterligare hjälp där du bor, som polisen, socialtjänsten eller en kvinnojour. Du kan vara anonym när du ringer till Kvinnofridslinjen.

  • RFSL erbjuder samtalsstöd via telefon till HBTQ-personer som utsatts för våld, hot och kränkningar. Du når deras stödmottagning på 020 34 13 16.

  • Det finns en rad hjälporganisationer som kan ge stöd och råd till kvinnor som utsätts för våld i en nära relation. Du hittar fler länkar hos 1177 Vårdguiden.

Källa: 1177 Vårdguiden

Läs mer från #sistaslaget

På allas.se publicerar vi nu artikelserien #sistaslaget för att synliggöra våld mot kvinnor och för att säga att det räcker nu. Våldet måste få ett slut.

Allt material i artikelserien hittar du här

Mer inspirerande innehåll från allas.se: