Hjärtsvikt fick Michael Segeström att öppna sig för sonen

När guldbaggevinnaren Michael Segerström fick hjärtsvikt skrev han ett brev till sin son – som blev till en hel bok.
Livrädd för att hjärtsjukdomen skulle bli hans död skrev skådespelaren Michael Segerström ett öppenhjärtigt brev till sin son. I brevet, som senare publicerades som bok, väjer han varken för misslyckanden eller tillkortakommanden.

I flera decennier har skådespelaren Michael Segerström, 74, varit aktiv på teaterscener runt om i landet, spelat in barnprogram och tv-serier och varit med i flera långfilmer.

För drygt tio år sedan fick han en Guldbagge för bästa manliga huvudroll för sin gestaltning av den hunsade Bernhard i filmen Darling.

– Det var det bästa jag gjort i min karriär får jag nog säga. Baggen var grädden på moset, säger han med ett muntert skratt medan vi går en promenad utmed havet nedanför huset i Beddingestrand.

Michael Segerström är minst sagt van vid att ikläda sig andra roller.

Men det kanske svåraste, det mest självutlämnande, osminkade och osentimentala som han gjort och där han inte haft möjligheten att förställa sig, är att skriva ett långt brev till sin son.

– Det var några vänner som övertalade mig att publicera brevet som en bok. Det var inte alls meningen från början utan var bara tänkt som ett brev där jag ville berätta för min son allt det som kanske inte blivit sagt mellan oss.

Resultatet blev boken Till Arre från pappa. Arre, eller Artjom som han är döpt till, är Michaels och hans tidigare hustru, skådespelerskan Susanne Hallvares, 67, adoptivson som de hämtade hem från Belarus (Vitryssland) 1996.

I boken drar sig Michael inte för att lämna ut sig själv och sina tillkortakommanden som man och pappa – även om det stundtals är näst intill olidlig läsning.

– Om man inte också skriver om sådant som inte är till sin egen fördel blir det ju inte intressant för andra att läsa, säger han med ett leende medan vi går tillbaka till det vinterbonade sommarhuset vid Skånes sydkust där han bott permanent de senaste fem åren.

Fruktlösa försök att få barn

Michaels beslut att skriva sin berättelse till sonen om hur det var att bli hans pappa började med att han fick hjärtproblem. Sommaren 2014 drabbades han av en svår hosta som höll honom vaken på nätterna. Hostan blev värre och värre och när han till slut sökte vård fick han chockbeskedet att han haft en mindre hjärtinfarkt.

Det skulle senare visa sig att det inte var en infarkt utan hjärtsvikt som orsakats av antingen för högt alkoholintag eller en infektion i kroppen.

– Jag blev mycket överraskad. Jag drack mycket vin och annan alkohol vid den tiden, men jag visste inte att alkohol kunde påverka hjärtat. Jag trodde bara det var levern som tog stryk, berättar han.

Med medicin och stränga rekommendationer att sänka konsumtionen av vin fick Michael till slut lämna sjukhuset och åka hem till Beddingestrand. Men dödsångesten jagade honom och han hade svårt att sova på nätterna på grund av rädslan för att han aldrig skulle vakna.

Michael Segerström och sonen Arre på en strand

Arre adopterades från Belarus av Michael och dåvarande hustrun Susanne Hallvares. Bild: Privat

Det var då han bestämde sig för att skriva ett långt brev om sina tankar och känslor till Arre innan det var för sent.

– När Arre fick läsa det tyckte han att det var bra, men han ville att jag skulle lägga till en episod när han fick leda hem mig från en fest. Det hade jag själv förträngt. Det är ju inte särskilt smickrande för mig att en tioårig pojke fick leda sin skitfulla pappa hem genom Stockholm. Den där fyllan var inte rolig att skriva om.

Brevet, eller boken, börjar med Michaels och dåvarande hustrun Susannes fruktlösa försök att själva skaffa barn. Ogenerat berättar han om hur deras läkare angav det mest gynnsamma klockslaget för barnalstrandet.

– Det blev absurt. Mitt under en tv-inspelning en specifik dag fick vi åka hem för att knulla mellan klockan 13–17, berättar Michael.

Försöken misslyckades och till slut gav de upp och bestämde sig för att adoptera. Men den tråkiga bieffekten av barnalstringsförsöken var att samlivet dog ut mellan Michael och Susanne och ledde till att de tolv år senare gick skilda vägar.

– Erotiken dog när vi skulle ha samliv på bestämda tider. Det var helt dött mellan oss i många år, men vi bestämde för Arres skull att vi skulle hålla ihop familjen till han gick sista året på gymnasiet, säger Michael.

En omställning i livet

Först hade Michael och Susanne tänkt adoptera från Ryssland, men på grund av krångliga regler valde de i stället Belarus.

Sommaren 2006 träffade de för första gången den då sexåriga pojken Artjom på ett barnhem i staden Novopolotsk i nordvästra Belarus.

– Man sade till oss att hans mamma var död och att hans pappa var okänd, berättar Michael.

När lilla Arre (försvenskningen av Artjom) kom till Sverige från barnhemmet blev det en omedelbar kulturkrock.

– Det första vi reagerade på var att han minutiöst vek ihop sina kläder på sängen varje kväll. Det hade han fått lära sig på barnhemmet. Men det dröjde bara några månader innan han släppte det och slängde kläderna runtomkring sig som alla andra barn i den åldern, berättar Michael och skrattar.

– En annan sak som förbryllade oss var att han kastade papperet på golvet efter att han varit på toaletten. Vi fick senare veta av hans gudmor att avloppssystemet i hans gamla hemland var så dåligt att det inte klarade papperet.

För Michael och Susanne blev det också en omställning. Från att ha varit engagerade och hårt arbetande skådespelare blev de nu, i 50- respektive 40-årsåldern, även småbarnsföräldrar med allt vad det innebar.

Michael Segerström som håller i sin guldbagge

Guldbaggen vann Michael 2007 för huvudrollen i filmen Darling. Bild: Stefan Sandström

I brevet skriver Michael mycket om de fina stunder han och Arre haft tillsammans under sonens uppväxt, men också om oron för tonårssonens revolt, sena utekvällar och hans val av vänner och umgänge.

– Han ville absolut inte bli skådespelare som jag och Susanne när han blev stor. Det blev han nog avskräckt från, säger Michael med ett leende.

I stället valde Michaels son att utbilda sig till elektriker. Han bor i dag i Stockholm och arbetar som projektledare för den stora ombyggnaden av Södersjukhuset.

– I somras blev jag farfar när Arre och hans sambo Jennifer fick en liten flicka, berättar Michael stolt.

Några dagar efter vår intervju ska han resa till Stockholm för att fira sonens 28-årsdag.

– Jag ska laga den specialgryta som jag alltid brukar laga på hans födelsedagar.

Dricker mindre

Michael kallar sig numera pensionär även om det inte innebär att han helt har slutat arbeta som skådespelare.

I höst har man kunnat se honom i tv-serien Springfloden med Julia Ragnarsson och Kjell Bergqvist, där han spelar barnpsykologen Mårten, som är gift med Cecilia Nilssons karaktär, kriminalkommissarien Mette Olsäter.

Och tillsammans med sin bror, skådespelaren och regissören Thomas Segerström, 72, har han under hösten turnerat med tvåmannagruppen Tidningsteatern och föreställningen 40 år efter döden.

Det var med Tidningsteatern som allt kan sägas ha börjat en gång i tiden. Michael och Thomas Segerström drev teatern och gjorde samhällskritiska sketcher i Malmö på 70-talet innan han kom till Stockholm, där han bland annat drev Boulevardteatern.

– Det blir troligen en liten turné till våren också. Jag fortsätter gärna jobba och det hade varit kul med fler filmroller, säger han.

Michael Segerström vid sin dator i huset i Beddingestrand.

Michael bor permanent i ett vinterbonat sommarhus i Beddingestrand på Skånes sydkust. Bild: Stefan Sandström

Numera håller han sin hjärtsjukdom i schack med mediciner och motion.

– Jag har en runda här på 19,4 mil längs Skånes sydkust som jag cyklar 2–3 gånger i veckan och jag har dragit ner drastiskt på antalet vinboxar per vecka.

Michael är övertygad om att beslutet att adoptera Arre har räddat hans liv.

– Jag behövde någon att älska och ta hand om och det blev en grabb. Jag har haft mina depressionsperioder till och från hela livet, men när jag fick Arre fick jag något som är större och viktigare än mig själv att bry mig om.