Hundvalpen hjälpte Ann-Katrin ur den mörka depressionen

Ann-Katrin tillsammans med hundvalpen Tindra som hjälpte henne ur depressionen
Efter att ha drabbats av svåra sjukdomar tappade Ann-Katrin livslusten. Maken Stig såg förtvivlat på hur hans livskamrat försvann in i depressionen. Vad skulle han göra? Då kom han på idén somförändrade allt.

Med ett skutt hoppar borderterriervalpen Tindra upp i mattes famn och pussar henne ivrigt. Ann-Katrin Allansson, 69, ler och säger att det inte finns någon gosigare än lilla Tindra.

Hon är hunden som verkligen gör skäl för sitt namn. Tindra kom med ett nytt ljus i sin mattes liv och är inget mindre än en livräddare! Att valpen skulle komma att ha så stor betydelse i Ann-Katrins liv hade ingen kunnat tro. Allra minst Ann-Katrin själv. Hon ville ju inte ens ha en till hund!

Annons

När Ann-Katrin var deprimerad och mådde som sämst såg hon inte längre någon mening alls med sitt liv och maken Stig Åkerlund, 74, kunde bara förtvivlat titta på hur hans älskade sjönk djupare ner i det mentala mörkret.

Jag hade självmordstankar och såg ingen ljusning

– Varenda gång jag körde bil tänkte jag att jag borde köra rätt in i en långtradare, eller en stenmur, för att göra slut på allt. Sådant fantiserade jag om. Jag hade självmordstankar och såg ingen ljusning, säger Ann-Katrin.

Det var en svår tid även för Stig, som ser tillbaka på minnena med blanka ögon.

– Ann-Katrin satt bara i sin fåtölj och ältade samma saker om och om igen. Hon frågade inte efter sina barnbarn och brydde sig varken om mig eller våra gamla hundar. Jag kände inte igen henne, säger Stig och berättar att hans fru vanligtvis är en glad och pratsam kvinna som älskar livet.

Annons

Älskar djur

Stig och Ann-Katrin bor i Skellefteå och har levt tillsammans i 35 år. När de träffades var Stigs son Niklas och Ann-Katrins söner Jens och Tobias små. I takt med att de växte och flyttade hemifrån började paret fundera på att skaffa en hundkompis. Det blev så tomt därhemma.

– Jag växte upp med djur. Vi hade kaniner och hundar och jag var en sådan där unge som kom hemdragande med harungar och får. Jag har alltid älskat djur och var den som väckte idén om en valp, säger Stig.

Ann-Katrin nickar och säger att hon blev biten av en schäfer som barn och var egentligen lite rädd för hundar, men gick ändå med på att skaffa en valp. Valet föll på en borderterrier – en stor hund i ett litet format!

– Jag föll omedelbart för den lilla valpen och sedan skaffade vi fler hundar av samma ras. Det slutade med att vi startade en uppfödning, som mest hade vi sex borderterrier, berättar hon.

Annons

Hon och Stig gick lite agilitykurser, för att kunna visa valpköparna hur man kan aktivera sin hund. Agilityn visade sig vara så rolig att paret började tävla och en välfylld prisvägg vittnar om framgångar både i utställningsringen och på tävlingsbanan.

Anna-Karin får en buss av hunden Tinda – som räddade henne ur depressionen
Hundvalpen Tindra blev Anna-Karins väg ut ur depressionen.

– Jag tycker det är så roligt att jag tävlar i agility med våra hundar än idag. Det är jag och en massa småtjejer, skrattar Stig och berättar att Ann-Katrin tyvärr inte orkade med tävlingar längre sedan hon drabbades av reumatism för 15 år sedan. Men hon fortsatte följa med som medhjälpare.

Ann-Katrin jobbade i förskolan och alla som jobbade med barn i kommunens regi skulle ta en difterispruta. På kvällen, efter att hon tagit vaccinet, drabbades Ann-Katrin av feber och nästa morgon tog hon sig knappt ur sängen.

– Jag var stel och styv i kroppen. Det visade sig att sprutan utlöst min ärftliga reumatism. Jag fick jättebra stöd hos reumatologen, men det slutade ändå med sjukpension när jag var i 55-årsåldern.

Livet förändrades

Livet fortsatte trots allt vara meningsfullt och bra. Ann-Katrin hade hundarna att ägna sig åt och hon fick tid att odla sin konstnärliga ådra. Hon började tillverka smycken. Så småningom kom barnbarnen med ännu mer glädje.

– Och så har vi ju vårt eget paradis i stugan som ligger vid havet. Där kan både vi och hundarna njuta av friheten och de vida vyerna, säger Stig.

Livet var med andra ord riktigt bra, fram tills de där dagarna i början av 2018 när allt plötsligt kastades på ända. Ann-Katrin drabbades av svår hosta. Hon hostade så häftigt att hon inte fick en blund i ögonen.

–”Astma”, sa doktorn och skickade hem mig med Bricanylsprej. Men hostan bara förvärrades. Även nästa doktor på vårdcentralen sa att det var astma och jag fick inhalera lite mer. När jag kom tillbaka för tredje gången, med hög feber och hemsk hosta, skickades jag till akuten.

Det visade sig att Ann-Katrin drabbats av en propp i lungan och efter ett dygn skickades hon vidare till universitetssjukhuset i Umeå.

– Jag var ute och rastade hundarna när de ringde från sjukhuset och sa att Ann-Katrin måste skickas vidare för specialistvård. Det var en chock att hon var så dålig, jag sprang till bilen i panik för att stänga in hundarna. När jag kom fram hann jag bara se när de lastade in Ann-Katrin i ambulansen och åkte iväg! säger Stig, som tillsammans med sin svåger och svägerska genast satte sig i bilen för att följa efter sin fru.

Visste inte om hon skulle överleva

Trion fick inte träffa Ann-Katrin till en början. De fick sitta i ett anhörigrum, dit doktorn kom för att berätta att hon drabbats av en störtblödning i ljumsken, som en komplikation av den blodförtunnande medicinen, och att hon var väldigt sjuk. Och det skulle bli värre. Ann-Katrin drabbades av en blodpropp i benet, fick hjärtflimmer och till slut kollapsade båda njurarna.

Det var total panik i mitt huvud

– När jag frågade doktorn HUR allvarligt det var svarade han att de inte visste om Ann-Katrin skulle överleva. Det var så hemskt och vi blev väldigt tagna alla tre, säger Stig och skakar på huvudet.

När Stig äntligen fick komma in till Ann-Katrin var hon kopplad till mängder av elektroder och sladdar. Hon hade syrgasmask för ansiktet, hade svullnat till oigenkännlighet och gick inte att få kontakt med.

– Det var total panik i mitt huvud. Tankarna bara snurrade. Allt hade ju gått så fort, säger Stig och konstaterar att det var tur att han inte åkte ensam till sjukhuset.

Ann-Katrin själv minns bara glimtar.

– Det var massor av folk omkring mig och jag var jättetörstig men fick inte dricka, de bara blötte munnen med en tops. Sedan minns jag att en i personalen frågade mig om jag är gift med Stig. Sköterskan berättade att hon också tävlar i agility. Hon visade mig en bild på sina hundar. Men jag befann mig som i en bubbla under hela den där tiden, säger Ann-Katrin.

Sa hon ville dö

Hon vårdades på sjukhus i några veckor och trots att Ann-Katrin blev bättre och till slut fick komma hem kunde hon inte ta sig ur den där bubblan.

– Hon brydde sig inte om våra hundar och frågade aldrig efter barnbarnen, som vanligtvis ligger henne så nära hjärtat. Det var med förtvivlan jag försökte nå henne, men Ann-Katrin ältade bara sin sjukdomstid och sa att hon ville dö! Det var en jättesvår tid. Oron gnagde i mig och samtidigt skulle jag försöka hålla humöret uppe, säger Stig.

Trots att Ann-Katrin fick samtalsstöd via vården återfick hon inte livsgnistan och Stig blev alltmer förtvivlad. Han ville ju inte mista sin livskamrat!

– Vi hade två gamla hundar, Cilla och Katja. De lever ju inte för alltid och jag tänkte att om jag mister både dem och Ann-Katrin blir jag helt ensam. Hur skulle jag orka det? Därför föreslog jag att vi skulle skaffa en valp. Men Ann-Katrin sa nej. Hon brydde sig ju inte om någonting! Men jag tjatade och kontaktade olika uppfödare. Jag fick något roligt att fokusera på. När vi blev erbjudna en valp från en bra uppfödare bestämde jag mig för att köpa henne och det skulle visa sig vara det bästa jag gjort, säger Stig.

Ann-Katrin, Stig och hundgänget som förutom Tindra består av Cilla och Katja.
Ann-Katrin, Stig och hundgänget som förutom Tindra består av Cilla och Katja.

Ann-Katrin ler och kliar Tindra bakom örat när hon berättar att hon satt i samma fåtölj som nu när Stig kom hem, ställde ner valpburen på golvet och släppte ut Tindra.

– Hon sprang raka vägen fram till mig och började snusa och slicka mig på händerna och jag kände mig utvald. Hon kom till mig först! Nu börjar jag gråta av minnet. Tindra är så klok. Det var som att hon på en gång förstod att jag behöver extra mycket kärlek. Jag kände att någonting hände i mig där och då, säger Ann-Katrin.

Den lilla valpen kom bokstavligt talat med nytt liv till huset, på flera plan.

– Det var som om ett mirakel skedde i den stunden. Tindra stack hål på sorgebubblan och Ann-Katrin blev sitt vanliga, glada och omtänksamma jag igen! säger Stig.

Öppen om psykisk ohälsa

Depressionen klingade av och Ann-Katrin kunde avsluta sin psykologkontakt. Livet har återgått till det vanliga och nu hänger Ann-Katrin åter med Stig som assistent på agilitytävlingar. Ett år efter sjukdomstiden träffade hon sköterskan från intensiven på en tävling.

Hon sprang raka vägen fram till mig och började snusa och slicka mig på händerna och jag kände mig utvald

– Jag frågade om någon kände till en sjuksköterska från Umeå som tävlar och på så vis nosade jag rätt på henne. Det kändes fint att prata med henne och hon blev glad att se att jag mådde bra.

Ann-Katrin tycker det är viktigt att prata öppet om psykisk ohälsa och berättar gärna sin historia för att hjälpa andra.

– Jag vill också lyfta fram hur mycket kärleken och närheten till ett djur kan betyda, säger hon och låter den lilla borderterriern överösa henne med pussar igen.

Det är inte bara Ann-Katrin och Stig som höjer Tindra till skyarna. Hon har redan fått utmärkelsen BIR (bäst i rasen) på en utställning och kanske, kanske kommer hon så småningom att förgylla Ann-Katrin och Stigs liv med en valpkull.

– Ja, det vore mysigt att ha en valpkull till innan vi helt lägger av, ler Stig och får medhåll av sin livskamrat.

Av Birgitta Lindvall Wiik

Foto: Birgitta Lindvall Wiik

Mer inspirerande innehåll från allas.se: