I 12 år har Stockholms gubbvandrare setts en gång i veckan – i ur och skur: ”Vi ställer aldrig in”

Rullatorgympa förändrade Kajsas liv

Trots att det bara är en vecka sedan de sågs sist går snacket varmt mellan de nio gubbarna som har samlats denna kylslagna dag i Stockholm.

Crister Auer samlar ihop gänget framför Karlaplans tunnelbaneingång på Östermalm för en gruppbild, och snart är de redo för ­dagens promenad. Men först:

– Alf! Har du satt igång kartan?

– Jajamän!

Att dokumentera promenaden är viktigt för Stockholms gubbvandrare. I en app på Alf Jonassons telefon kartläggs gubbarnas promenad i realtid. Efteråt lägger han in en bild på kartan i en rapport, där han även ­skriver ner vilka som var med denna dag, hur långt de gick, var de startade, var de gick i mål samt var de åt lunch.

– Varje gubbe är redovisad med hur många vandringar han har gjort, berättar Alf, som väl hemma igen samlar alla uppgifterna i en databas.

Varje onsdag i tolv år har de gått, i ur och skur. Det började med att vännerna och före detta kollegorna Crister Auer och Carl-Johan Uddenberg stötte ihop med ­varandra under varsin promenad 2014.

– Crister berättade att han var ute och gick ”sina 20 000 steg om dagen”. Jag tänkte, ”vad fasen, det ska väl jag kunna hänga med på?”

– Ja, det var då det. Nu går jag bara 17 000 steg, säger Crister och skrattar.

Sagt och gjort – den första promenaden gick Södermalm runt. Efter den gedigna strapatsen kurrade det i magarna på vännerna och de gick in på en restaurang för en bit mat och en öl.

– Vi konstaterade att det här var ju kul och bestämde oss för att göra samma sak ­veckan därpå. Sedan la Crister ut lite bilder från vår promenad på Facebook, och rätt som det var så började kompisar höra av sig, berättar Carl-Johan.

I dag är gruppen tio gubbar stark.

– Vi har satt en gräns vid tio, annars får vi inte plats på krogen, förklarar Crister.

Gubbarna är mellan 65 och 86 år och än så länge har ingen lämnat gruppen frivilligt. På grund av olika krämpor har dock vissa fått svårt att gå, men flera av dem brukar ­sluta upp efter promenaden för att äta lunch tillsammans med de gamla kompisarna.

Redan innan vi börjar gå hörs ett muntert surr om dagens ”pitstop”, pausen som gubbarna gör ungefär halvvägs för lite energipåfyllning. Jag blir nyfiken på vad det kommer bjudas på i dag.

– Det får du se, säger Crister och ler ­finurligt.

Vi lämnar Karlaplan och går in på Narvavägen. Crister berättar att promenaderna ofta har ett tema, som ”berömda brottsfall”, ”brantaste trapporna” eller ”Stockholms högsta höjder”.

– Då och då gör vi historiska vandringar, som när vi åkte till Saltsjöbaden där slaget vid Stäket utkämpades 1719, och relaterade det till det som händer i Ryssland och ­Ukraina i dag.

För några veckor sedan var temat ”framtidsspaning” och gänget promenerade till den framtida tunnelbanestationen Hagastaden och den blivande parken vid Norrtull.

– Vi kommer att gå dit kanske var tredje ­månad för att se hur det växer och ut­vecklas. Vi brukar säga att det inte bara handlar om gåendet, utan även lärandet och förståelsen både för vår forntid och vår framtid, säger Crister.

Gruppen brukar bestämma veckan innan var de ska gå, oftast kommer det på tal ­under den avslutande lunchen. Sedan gör de noggrann research och planerar en promenadväg.

Dagens vandring har temat portar. Idén fick Crister i julas.

– Jag fick ett pussel i julklapp som föreställer 21 portar i Stockholm. Först la jag det, sedan lånade jag ut det till Carl-Johan, och i dag ska vi spana in åtta av portarna. När vi sett dem alla gör vi en omröstning om vilken vi tyckte var finast, berättar Crister.

Ledande dikter

Genom åren har gubbarna gjort dagsutflykter till Linköping, Norrköping, Eskilstuna, Strängnäs, Södertälje, Nynäshamn, ­Västerås, Enköping, Uppsala, Norrtälje, Gävle och Mariehamn på Åland. Men eftersom de alla bor kring huvudstaden är det främst ­Stockholm med omnejd som är föremål för deras exkursioner. Det finns knappt någon gata kvar i Stockholm som de inte har gått på.

Trots att de oftast har en planerad rutt händer det ibland att de kommer på villovägar. Crister berättar att gruppen leds av två diktstrofer.

– Den ena är Karin Boyes och lyder: ”Du ska tacka dina gudar, om de tvingar dig att gå där du inga fotspår har att lita på.” Går vi fel tröstas vi av Tomas Tranströmers ord: ”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.” Det gör alltså ingenting om vi råkar avvika från den planerade vägen, för då ser vi ­alltid någonting nytt!

Inte för att vi går vilse under dagens ­promenad, men temat med portar vidgar sannerligen vyerna. Vi konstaterar att det är sällan man stannar upp och beundrar portar på det här sättet i vardagen. Under den fem kilometer långa och raska promenaden ­stannar vi till på bland annat Fredrikshovsgatan, Artillerigatan och Östermalmsgatan.

– Vem vill äga den här porten? ropar ­Crister när vi kommer fram till en vacker, grön port på Strandvägen, varpå en av gubbarna ställer sig på den lilla trappavsatsen och ­förevigas på bild av Crister, som senare ­lägger till fotona i dagens rapport.

Vi traskar vidare och samtalen fortsätter.

Det är nu som livet börjar

Kjell Persson, Stockholms gubbvandrare

Det här med att ni kallar er gubbar, ni tycker inte att det klingar negativt på ­något sätt?

– Nej, absolut inte, tvärtom. Det är nu som livet börjar. Ja, så känns det faktiskt, svarar Kjell Persson direkt med ett stort leende.

När får man börja kalla sig gubbe då?

– Efter pensionsåldern tycker jag man har rätt att kalla sig gubbe, konstaterar Bengt Lindberg och ler lika brett.

Pratar om det mesta

Förutom motion, frisk luft och allmän­bildning spelar det sociala en viktig roll för Stockholms gubbvandrare.

– Att ha ett nav som veckan snurrar kring är jätteviktigt när man inte längre har en ­arbetsplats att gå till, säger Anders Önnesjö, som även spelar bridge och golf på fritiden.

Han berättar att alla i gruppen samtalar med alla och att många delar samma ­intressen.

– Man engagerar sig i varandras be­kymmer, utbyter erfarenheter och ger varandra tips. Det kan handla om allt från hälso- till teknikfrågor, jag har till exempel pratat mycket om värmepumpar med flera av ­gubbarna, säger Anders och skrattar.

– Ja, och bland oss finns all nödvändig kompetens och förmåga som gruppen ­behöver. Vi har exempelvis Tobbe Ersson som ser till allas välmående, och Göran Ek som ser till att skrattet alltid är nära, säger Crister.

Hur är det med relationer och känslor då, pratar gubbar om sådant?

– Nej, det tror jag inte, och det gör inte vi heller, säger Anders krasst. På frågan hur man mår svarar de flesta av oss på hur man mår kroppsligt, men själsfrågor dyker inte upp. Vi håller oss nog till mönstret där, ­säger Anders.

Om det är en generationsfråga eller om det hör manligheten till har han svårt att säga.

– Men det här med att man biter ihop och håller sådant inom sig, lite ”stiff upper lip” som britterna säger, det är nog rätt manligt.

Han tror ändå att promenaderna tillsammans är bra för samtligas psykiska mående.

– Det är ett slitet uttryck, men det blir som ett andningshål. Man kommer ut, man byter miljö, man får motion och en god lunch på en trevlig restaurang. Det tillför väldigt mycket på många olika plan.

Bengt Lindberg flikar in:

– Det är också sällan vi pratar om politik, förmodligen för att vi har lite olika åsikter i gruppen.

Har ni någonsin grälat med varandra ­under en promenad?

– Nej, de enda gångerna vi inte kommer överens är, tro det eller ej, när vi dividerar om vilken väg vi ska gå! säger Anders och skrattar.

Värmande vätskepaus

Som på en given signal dyker två nya ­gubbar upp på gatan där vi står. Gruppens egen doktor Bertil Jonsson, som genom åren sett till att gubbarna hållit sig friska, orkar inte längre gå så långa sträckor.

– Tjenare gubben! säger gänget och ­hälsar på honom och Kenneth Vallenholm, som är gammal rugbyspelare och väntar på en knäoperation.

– Jag kan ta mig fram okej, men det blir inga längre promenader för mig på ett tag, säger Kenneth.

De har uppenbarligen stenkoll på att det precis nu är dags för dagens beryktade ­pitstop. För nu visar Anders Gustafsson ­vägen in genom en gallergrind på nedre ­botten av ett bostadshus, och vi följer ­fogligt efter. Anders råkar nämligen bo här på ­Östermalm och har dagen till ära lånat ­föreningens gemensamma källarlokal.

Vi tränger in oss i det lilla rummet där ostkuber och chips toppat med gräddfil och rom står framdukat på ett bord. Anders är väl förberedd och inom några sekunder bjuder han sina medgubbar på varsitt glas irish coffee.

– Vilken överraskning, utbrister Kjell och tar emot den både värmande och stärkande drycken.

– Ja, vi brukar aldrig vara inomhus, ­förklarar Crister. I dag blev det irish coffee, en annan gång kan det vara glögg om det är riktigt kallt ute. Är det plusgrader blir det en liten virre eller ibland en snaps och en sillbit. Det är viktigt med trivseln!

Hjälper andra gubbar

Dagens vandring är 512:e i ordningen. ­”Urgubbarna” Crister och Carl-Johan har gått flest promenader, 400 respektive 475.

– Sett till antalet mil som Carl-Johan har gått så har han passerat Turkiet vid det här laget, och jag är nere i asiatiska delen av ­Turkiet. Vissa är ”kvar i Sverige”, berättar Crister.

– Ja, jag ”var i Linköping” för någon vecka sedan, säger Anders, som är gruppens ­yngste medlem och fick en plats för ett år sedan när en annan gubbe inte längre kunde vara med och gå.

Det är många som hör av sig till ­Stockholms gubbvandrare och frågar om de får vara med.

– Men eftersom gruppen är fulltalig har vi i stället börjat hjälpa andra gubbar med att starta egna vandringsgrupper, säger Crister.

Som före detta ledarskapskonsult passar uppdraget honom som handen i handsken.

– ”Torsdagsvandrarna” gör sin tredje vandring i morgon och just nu hjälper jag en grupp i Kalmar på distans. Och så har jag fått en förfrågan från Norrköping, berättar han stolt.

Det gäller dock att det finns en eldsjäl i gruppen som brinner för att administrera det hela, förklarar Crister.

– Det räcker inte med att säga ”vi ses klockan elva på tisdag” utan att ha en plan. Och man ska inte gå samma rutt varje gång, eller gå till samma restaurang. Då faller det ganska snabbt. Variation, organisation och förberedelse är det vinnande konceptet.

Stämningen är god i den lilla källarlokalen men nu är dags att börja röra på sig igen.

– Är ni redo gubbar?

Crister tar täten och vi går ut i friska ­luften igen. Några veckor tidigare har det snöat ­rejält i Stockholm men i dag är det uppehåll. Väderleken spelar förresten ingen roll för gubbarna, de ställer aldrig in en promenad. Och ibland kan dåligt väder till och med leda till något positivt.

– En gång när vi gick till en restaurang vid Långsjön i Älvsjö blev det snöstorm. Det slutade med att vi inte kom därifrån! Vi blev insnöade, alla bussar var inställda och vi blev kvar i sex timmar. Det var bara vi och personalen och en jäkla massa mat och dryck!

Tar hand om varandra

Efter de fyra sista portarna kommer vi fram till dagens lunchställe, en italiensk restaurang på Storgatan. Gubbarna beställer ­varsin öl och sätter sig till bords.

Carl-Johan tar fram en bok där han och Crister har samlat rapporter från gruppens första 203 vandringar med texter och bilder på varje sida. Det märks att han är stolt över det som han och vännen en gång startade.

– Trots att vi har hållit på i tolv år och gått över 500 promenader så har ingen hoppat av, förutom de som slutat av fysiska skäl. Varje vecka säger vi till gubbarna, ”detta ­gäller för nästa promenad”, och alla dyker upp! Det är ju smått otroligt egentligen, ­säger Carl-Johan.

Men det är faktiskt inte bara deras organisatoriska förmågor som tagit dem hit. Det är uppenbart att både Crister och Carl-Johan har väldigt stora hjärtan. De är måna om sina gubbvänner och ser till att alla har det bra.

Några månader efter den första promenaden runt Södermalm blev duon en trio när Nils-Gunnar Orlander blev en del av gruppen. I dag anländer han med rollator och Crister hjälper honom varsamt till bords. ­Senast han var med på promenaderna var för ett par år sedan.

– Men jag ska bli av med rollatorn hade jag tänkt. Nu är jag med på luncherna i stället, när det passar. Och det är inte för maten jag kommer hit, det är för kompisarna. Det är kul som fan, konstaterar Nils-Gunnar.

Även Crister ser vikten av att träffa vänner på ett opretentiöst sätt efter pensionen.

– Många blir ensamma, de blir sittande hemma och ingen frågar efter dem längre. Men alla gillar inte att spela bridge. Alla kan inte spela golf. Men gå – det kan de flesta! Och det gäller ju bara att fråga: Ska inte du och jag ta en promenad?